torsdag 19 september 2019

Flickan under jorden


Nej, det här är inte bra. 

I sumpmarken utanför King's Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.

Men det lät ju så bra. En osteolog, arkeologi, Norfolk med saltängar och fågelliv... men den är rent bedrövlig. Ingen osteologi och arkeologi på så låg nivå att det är pinsamt. Klichéer, klichéer, klichéer. Hon smälter in i hans famn. Som värsta sortens feelgood, sådan där som jag avskyr. "Hon läste en gång om gudinnan Freja..." eller hur det nu var. En arkeolog "som läste en gång om gudinnan Freja"? Och som om man skulle bli mer ledsen när ens barn mördas om det är en söt flicka. Om man har en ful flicka då? Då är det inte lika smärtsamt, eller? Hela upplägget, gah! Och så den patetiska "kärlekshistorien". Han har lånat mig sin jacka, tänker hon, men han gitter inte säga hej då. Nej, kanske inte det mitt i ett polisingripande mot en misstänkt mördare. Skämskudde hela andra halvan av boken. 

En överstruken geting hade den här fått om jag brukat betygsätta böcker. Inga fler Ruth Galloway för min del.

2 kommentarer:

Veckans mening - vecka 37

  Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord :  Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fåt...