onsdag 11 september 2019

Löparens hjärta


Jag fortsätter att blogga ikapp. Den här lyssnade jag klart på 11 augusti. Tur att jag har Goodreads så att jag har lite koll även när jag inte hunnit lägga in lästa böcker här :)

Markus Torgeby är den stora löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit. 
Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att leva ensam i skogen? 

I Löparens hjärta berättar Markus Torgeby gripande om uppväxten där han plågades av väckelsepredikanterna på Öckerö och alldeles för tidigt fick ta ett vuxenansvar för sin sjuka mamma. Att springa ensam över klipporna blev hans mentala frizon och räddning. 
När Markus sedan upptäcktes av en tränare som ville lyfta honom till Europaeliten såg han det som sin stora chans. Men snart blev även idrotten ångestladdad och krävande. På ett träningsläger kollapsade hans fotvalv. 
Så hade han inte heller löpningen. 

Jag fick nys om den här boken hos Vargnatt. Innan dess hade jag aldrig hört talas om den. Och det där med kåta i jämtländsk skog och löpning lockade naturligtvis. Jag som alltid, alltid längtar efter ensamhet i skogen. Ja, kanske inte i en kåta då, men i alla fall. Och så det där med löpning. Själv vill jag bara lägga mig ner och dö innan jag ens sprungit 100 meter, men jag känner mig fruktansvärt avundsjuk när jag ser folk som är ute och verkligen springer. Och jag längtar förtvivlat över att själv nå dithän att det är skönt att springa och inte bara vedervärdigt. Jag kan blunda och drömma om hur jag springer genom skogen, varm och svettig, fullt koncentrerad på var jag sätter fötterna, omsluten av skogens doft och ljud. Några gånger har jag försökt komma igång och springa med hjälp av en sådan där 5K-app, där man går och springer om vartannat, med mer och mer löpning för varje träningstillfälle och någon som talar om för en när det är dags för det ena eller andra, men jag har aldrig lyckats fullfölja. Antingen har jag blivit sjuk eller rest bort med barnen och inte fått till det tidsmässigt, lyckats skada mig eller något annat. Och nu är jag så dekonditionerad efter mina månader med utmattningssyndrom, att jag måste börja med att promenera. Och snart är det vinter. Löpband?

Så här i efterhand måste jag erkänna att jag inte minns boken så väl, bara att jag tyckte om den och tyckte att den var givande.

2 kommentarer:

  1. Jag önskar också att jag kunde vara en sån som tyckte om att springa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men borde det inte gå att ta sig dithän, lite i taget?

      Radera

Bokslut februari

  Här finns den ursprungliga planen för februari, men hur blev det då? Det har varit överjävligt på jobbet och jag har jobbat över i princi...