Tisdagstrion - Skolämne i titeln

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat alltså skolämnen.

Det var sannerligen inte lätt. Kanske det svåraste hittills (förutom sport, som jag dissade helt). Helst hade jag velat hitta skönlitteratur, som kontrast till "facktemat", men jag lyckades inte något vidare. 

 

Underbar bok! Och rolig är han också, Rovelli. Svindlande, magiskt... i något slags naturvetenskaplig bemärkelse då. För ibland kan ren fysik vara "andlig" och "magisk" nog.

I Sju korta lektioner i fysik guidar den italienska teoretiska fysikern Carlo Rovelli med beundransvärd klarhet läsaren genom de mest epokgörande genombrotten i fysiken under nitton- och tjugohundratalen. Denna lekfulla, underhållande och svindlande introduktion i modern fysik, som redan blivit en kioskvältare i Italien, förklarar den allmänna relativitetsteorin, kvantmekaniken, elementarpartiklarna, gravitationen, de svarta hålen, universums komplicerade struktur och människans roll i den märkliga värld som han beskriver.

Det här är en bok om upptäckandets glädje. Den för läsaren till gränserna för våra kunskaper: till de allra minsta trådarna i rymdens väv, tillbaka till världsalltets ursprung och in i vårt innerstas funktioner: Här i yttersta utkanten av vårt vetande, alldeles intill det okändas oändliga hav skimrar världens mysterium och skönhet, skriver Rovelli. Och det gör oss andlösa.

Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Jag skulle gärna läsa Bouraoui, men jag känner mig lite tveksam till denna. Relationsromaner och kärlek är typ det mest ointressanta jag vet - förutom sport kanske.

Jag vill slöjda fåglar! Jag köpte den här för att vi skulle få lite inspiration, jag och ungarna, när vi var uppe i buan. Inte fick jag upp dem. Och inte är jag varken konstnärlig eller kreativ själv heller, tyvärr. Men fortfarande: Jag vill slöjda fåglar!

(Det finns annat i boken också)

Ararat

 

Ararat kan vara den mest brutala och sorgefyllda amerikanska diktsamling som utkommit det senaste halvseklet. Självbekännande, vild och själsligt fulländad.

Pulitzerprisade och 2020 års Nobelprisvinnare Louise Gluck går med förödande ironi och hänsynslöshet i klinch med familjen; en död syster, en mor oförmögen att visa känslor, en bortgången fars tomma liv och hur känslorna inför de egna barnen inte motsvarar det som förväntats.

En lika stenhård som djup och ömsint vacker diktsamling av en av den amerikanska samtidspoesins allra största, eller som New York Times uttryckt det, hennes egen Blood on the Tracks

Jag var inte särskilt förtjust i Vild iris - till min förvåning. Jag hade förväntat mig att jag skulle gilla Glück, och med trädgårdstema därtill! Egentligen hade jag tänkt nöja mig med en diktsamling av henne för min utmaning Förkovran, men så sprang jag på den här (och Meadowlands) på biblioteket, fick ett ryck och lånade hem dem. 

Ararat tyckte jag betydligt bättre om än Vild iris; varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Visserligen kan man nog påstå att jag har ett intresse för, känner någon form av lockelse till, det svåra och mörka i livet, och hela samlingen andas sorg och tragik (den mer vardagliga lågmälda; inga styckmord, barn utsatta för övergrepp eller torterade djur), men jag lockas ju även av trädgård och det hjälpte inte Vild iris. Jag kan inte välja ut någon favorit ur boken, inte ens en strof som jag tyckte särskilt mycket om. Det var något med tonen, med rytmen, med helheten som tilltalade mig. 

Spegelbild

Ikväll såg jag mig i det mörka fönstret som 

en bild av min far, vars liv

ödslades bort som mitt, 

genom att tänka på döden och därmed utestänga

andra sinnliga angelägenheter,

så att livet till slut

var lätt att lämna, eftersom 

det ingenting innehöll: inte ens

min mors röst kunde ändra det

eller få honom att vända om 

eftersom han menade

att kan man inte älska en annan människa

då har man ingen plats i världen.

Av ingen kvinna född

 

Prästen Gabriel får en dag ett oväntat meddelande av en kvinna när han sitter i biktstolen. Han kommer kallas till ett sinnessjukhus för att välsigna en avliden patients kropp, och den viskande rösten uppmanar honom att då smuggla ut några anteckningsblock som ligger gömda under den dödas klänning. De fullklottrade blocken visar sig innehålla historien om Rose, som med egna ord berättar om hur hon som fjortonåring såldes till en förmögen godsherre och hur hennes liv därefter förvandlades till ett inferno.

Av ingen kvinna född är en grym saga men också en tidlös berättelse om en ung kvinnas modiga kamp för ett eget liv. Med gastkramande spänning drivs Franck Bouysses flerfaldigt prisbelönta roman mot sitt överraskande slut.

Det här är en av böckerna i min Trananprenumeration. Jag som alltid brukar vara sent ute med att läsa nya böcker, tyckte allt att det var lite kul att få hem den här och läsa innan den gavs ut. Och jag läste den verkligen bara några dagar efter den kom i lådan. 

Grym ja, men jag blir en smula förundrad när SvD skriver Man blir proppmätt av Bouysses grymheter. Nå ja, nu är det väl rubriksättarens och inte recensentens, Therese Erikssons, ord, även om hon förvisso kommenterar grymheterna och uttrycker att hon blir just "proppmätt" 

... men det förblir något av ett problem för romanen att Bouysse för att driva den framåt också tycker sig behöva en stadig eskalering av ondskan. Man läser förvisso med ansträngd andhämtning, men stundtals är det svårt att veta om man gör det för att det är spännande eller för att man är proppmätt, övergödd 

Jämfört med vilken som helst av dagens splatterdeckare vill jag påstå att ondskan i denna bok är en västanfläkt, i synnerhet jämfört med 1793. Eriksson är överlag negativ och det är även de, få, andra recensioner jag funnit på nätet.

Men jag tyckte nog att boken var rätt underhållande - ja, trots grymheterna; och ni vet hur känslig jag är. Högt tempo, spännande miljöer, mytik, gotik och massor av gissningar från min sida gällande hur det hela egentligen hängde ihop och hur det skulle sluta. Bouysse lär vara känd för sina oväntade slut och slutet var just... oväntat. Vill man ha något lättillgängligt med tempo och spänning så funkar den här utmärkt. På Goodreads har den fått betyget 4,01. Smaken...

15:e maj har jag bokfört boken på Goodreads. Jag kom av mig helt och hållet när jag, efter att äntligen ha bloggat i kapp, gick in i den där jobbmässigt svintunga månaden som avslutades med covid, så nu är jag tillbaka på ruta noll igen.

Blodgärning

 

Året är 1905. Suni Maria står på en färja som glider genom dimbankarna mot ön där hon levt hela sitt liv. Så ropar någon ett namn och allt kommer tillbaka. På färjan finns Erik som hon gjort allt för att försöka glömma, han som nästan blev hennes död. Paniks­lagen låter hon sig omfamnas av mannen som aldrig mer skulle få komma nära henne. Blodgärning är en dramatisk och gripande berättelse om den lungsjuka Suni Maria som tvingas återuppleva sina svåra upp­växtår tillsammans med den nyckfulle och våldsamme Erik. Utan att de själva förstår varför svetsas deras öden samman ända in i döden. Thomas Svenssons debutroman handlar om mörka familje­hemligheter, skuld och frigörelse. Den är inspirerad av en verklig händelse, ett mord som begicks strax intill författarens bostad. Romanen utspelar sig i ett lokalsamhälle som har fallit i glömska, en bofast samebefolkning i södra Norrlands kustland.

Jag hittade Blodgärning - i mitt fall som ljudbok - när jag letade efter böcker till månadens språk, samiska. Det var, som sagt, inte helt lätt att hitta böcker översatta från samiska, så istället valde jag böcker författade av samer och i någon mån böcker om samer. Den här boken tillhör den senare kategorin, den handlar om sjösamer. I såväl majoritetsbefolkningen som - om jag uppfattat det hela rätt - hos samerna själva ligger fokus på renskötande samer, medan sjösamerna är en diskriminerad del av minoriteten. Det samiska är dock inte bokens fokus. 

Det är en bra bok, lite långsam och lågmäld, trots att berättelsen egentligen är oerhört dramatisk. Suni Maria är ett utsatt barn, dels tillhör hon de fattiga och diskriminerade sjösamerna, dels blir hon tidigt moderlös - modern dessutom förändrad, elak, av sjukdomen under sin sista tid - och hennes far är en våldsam, oansvarig suput. Den enda som egentligen ser henne är Erik, ett grannbarn med uttalat psykopatiska drag, som som vuxen väl uppfyller kriterierna för antisocial personlighetsstörning. Eriks mor och far tar sig an Suni då hon förefaller vara den enda som i någon mån kan hantera Erik. 

Svensson lyckas få fram komplexiteten hos sina karaktärer, ambivalensen, den kärlek Suni trots allt känner för Erik. Det samma gäller den eviga frågan "Men varför går hon inte bara?" - dock inte uttalat. Svensson skriver oss inget på näsan. Det bara finns där, outtalat, i det lågmälda. Det är väldigt lätt att förstå Suni, den situation hon har hamnat i och att känna fullt ut med henne, och detta utan att känna sig piskad upp på barrikaderna (om ni förstår vad jag menar). 

Den här berättelsen hade kunnat skrivas på många sätt; det dramatiska hade kunnat blåsas upp eller misären, fokus hade kunnat ligga på det psykopatiska, på den utsatta kvinnan, på sjösamernas situation eller på mordet, den hade kunnat bli rafflande, en spänningsroman, en mordhistoria, en kärleksroman, en relationsroman... men Svensson fogar samman alla dessa trådar till en sammansatt väv med diskret schattering och mjuka övergångar. Jag tycker att han gör det väldigt bra. Vill man däremot hellre ha ett färgsprakande tyg med stora blaffiga mönster, så kanske man inte blir så förtjust i Blodgärning.

Tyvärr har man valt en inläsare som inte behärskar något ålderdomliga, om än allmänt förekommande och i högsta grad levande, ord. De jag för stunden drar mig till minnes är katekesen och ånyo, men det var många, många fler. Sådant stör min läsupplevelse oerhört. Jag förvånades storligen när jag googlade inläsaren och insåg att hon är skådespelerska. De brukar ha tillgodogjort sig avsevärda mängder text från varierande tidsepoker, text som omsatts i tal, och kan förväntas kunna sådant. Hon bör hålla sig till feelgood som utspelar sig i nutid och liknande. Väljer du mellan ljudbok och bok, så rekommenderar jag alltså den fysiska boken - eller e-bok, för all del. 

En smakebit på søndag - För in de döda

 

Smakebiten utgår omväxlande från Betraktninger och Flukten fra virkeligheten och idag borde det vara den senare, men jag hittar inget inlägg där. Kanske har Mari fullt upp med att linda olvonkransar. Efter att snabbt ha tittat runt så ser jag att flera ändå bjuder på smakbitar, så då gör jag det jag med. Alltså: dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det är i privata rum han tänker på sin hustru Elizabeth. Hon är ett töcken i hans medvetande nu, kjolar som sveper om ett hörn. Den sista morgonen i hennes liv tyckte han att hon följde efter honom när han gick hemifrån, tyckte sig se en skymt av hennes vita mössa. Han hade vänt sig om till hälften, sagt "gå och lägg dig igen" : men ingen var där. När han kom hem den kvällen var hennes käke uppbunden och det stod ljus vid hennes huvud och fötter.

Det dröjde bara ett år innan hans flickor dog av samma anledning. I sitt hus i Stepney förvarar han i en låst ask deras halsband av pärlor och korall, Annes läxböcker med hennes latinövningar. Och i förrådet, där de förvarar sina maskeradkläder till jul har han fortfarande vingarna av påfågelfjädrar som Grace bar i församlingens julspel. Efter spelet gick hon uppför trappan, fortfarande i sina vingar; frosten gnistrade i fönstret. Jag skall be mina böner, sade hon : hon gick ifrån honom, skrudad i sina fjädrar, och slukades av mörkret.

Och nu faller natten över Austin Friars. Låsreglar knäpper, nyckeln i låset klickar, den starka kedjan över dörrarna rasslar och den stora bommen faller över porten. Drängen Dick Purser släpper ut vakthundarna. De kastar sig ut och rusar kring, de snappar efter månljuset, de lägger sig under fruktträden med huvudena på sina tassar och öron som det rycker i. När huset är tyst - när alla hans hus är tysta - då vandrar de döda i trapporna.

Mantels språk är helt magiskt. Men det tar tid att läsa, för det är lite som att läsa poesi. Det går inte att snabbkoda av texten, man måste l ä s a orden, man måste falla in i rytmen.

Medan giftet verkar

 

Första gången jag hörde talas om Bruno K Öijer var genom en god vän för pass tjugo, trettio år sedan. Han talade sig varm om Öijer och läste, per telefon, upp Skisser till ett av dödens tal för mig.

... spådd att

bli spådd, spådd syssla

med sånt som flimret av vita lakan

sträckta från pol till pol
...

Det är ungefär allt jag minns, spådd, spådd att bli spådd och så något om lakan och poler. Antagligen köpte jag boken i den vevan. Mitt ex är tryckt 1991. Och antagligen läste jag Skisser till ett av dödens tal och bläddrade lite förstrött i resten. Jag är säker på att jag aldrig läste hela diktsamlingen; i alla dessa år har den stått i hyllan och samlat damm. Icke desto mindre har de där få orden ändå etsat sig in i mig.

När jag några decennier senare sätter mig med den lilla tunna boken så räknar jag med att Öijer ska vara svår. Men vad fan, den lilla tunna diktsamlingen ska jag väl kunna ta mig igenom, nu när jag plötsligt fått sådan aptit på lyrik! (eller kanske tvingats till poesin på grund av omständigheter som gjort att jag inte kunnat läsa något som krävt min uppmärksamhet under mer än några få sidor; för att överhuvudtaget få läsa) 

Ja, kanske är han lite svår, Öijer. Ibland. Det händer att jag inte begriper ett skvatt (måste man det?) Men jag älskar honom: språket, rytmen, orden

jag ser ett högt träd

och männen som dödar det

jag ser dom flockas

runt den fällda stammen

och bryta sej in

bland grenarna och lövverket

innan skymningen ser jag

deras halvnakna upphetsade kroppar

gå omkring och sparka i

ett mjukt sus, i ett grönt stoft

av ovala kvinnoansikten

Jag läste Medan giftet verkar i början av maj - jag har ju hamnat efter så förskräckligt igen med mitt bokdokumenterande. Sedan dess har jag klickat fram hans Svart som silver från Bokbörsen. Vi får se när tiden är mogen att ta sig an den. Förhoppningsvis ska det inte dröja tre decennier.

Veckans mening - vecka 25

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Vi bjussar på en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

Denna gång har jag försökt skärpa till mig lite och varken angivit 'Mina skrivna ord' eller, när jag upptäckte min fadäs i stället det ungefär lika fadäsiga, 'Veckans ord' som rubrik, vilket jag lyckades med sist. 

Han har svart hår, grånande nu, och på grund av sin bleka, ogenomträngliga hud, som tycks danad att motstå regn såväl som sol, hånar folk honom och menar att hans far var irländare, fast han i verkligheten var bryggare och smed i Putney, fårklippare också, en karl som var inblandad i det mesta, en slagsbult och grälmakare, en suphund och översittare, en karl som ofta drogs inför rätten för att ha slagit någon, för att ha belurat någon.

Anledningen till att denna lååånga mening fick mig att stanna upp var det markerade ordet, belurat. Jag har aldrig hört det förut och kunde heller inte hitta något belägg när jag googlade. Det måste rimligen vara en konstruktion av översättaren och jag vet inte vilket ord han har utgått från, kanske en egenkonstruktion av Mantel. Hur som helst så tycker jag att det låter roligt, belurat. Ungefär som bajsonera, som jag hörde i en rolig historia en gång, något slags stilistisk eufemism. Tillägg: Läs kommentarerna, som visar att andra är mer bildade än jag och att jag nu har lärt mig en del.

Klara och solen

 

Från sin plats i butiken som säljer artificiella vänner observerar Klara - en artificiell vän med enastående iakttagelseförmåga - noggrant beteendet hos dem som kommer in för att handla. Hon hyser gott hopp om att en kund snart ska välja just henne. Men när möjligheten till ett helt nytt liv väl dyker upp varnas Klara för att inte lita för mycket på löften från människor.

I denna glimrande roman skildrar Kazuo Ishiguro vår snabbt föränderliga värld genom en oförglömlig berättares ögon och utforskar en grundläggande fråga: Vad betyder det att älska?

Jag påbörjade det här inlägget ganska omgående då jag lyssnat klart på boken, men fortsatte inte. Jag kände att den behövde få finna sitt rum i mig ordentligt. En del böcker behöver ju lite tid på sig för att landa. Man är inte överförtjust just när man läser, men boken hänger sig kvar, fortsätter leva i en och läsupplevelsen förändras, fördjupas. Man ser sådant man inte såg för stunden, tänker sådant man inte tänkte då.

Jag har tyckt om allt jag läst av Ishiguro, kritikerna är helt lyriska över Klara och solen och läsarna hyllar den. Så varför händer ingenting i mig? Kommer boken, med lite tid, att fortsätta sitt liv inuti mig och uppenbara något som jag ännu inte har fått tillgång till?

Medan jag lyssnade tyckte jag att det var en okej, lättillgänglig berättelse som höll min nyfikenhet vid liv, men som kändes rätt seg - trots att jag, som ni vet, inte är den som har några problem med långsamma, lågmälda berättelser - och inte på något vis gav mig någon Läsupplevelse. (Finns det inte en skiljelinje där? Mellan böcker som ger en Läsupplevelse och böcker som för all del är bra men som inte ger den där upplevelsen). 

Jag stördes av att inte riktigt få ihop Klara. Det är saker hon inte kan och "förstår" som det verkar helt orimligt att en AV inte skulle kunna. På många sätt känns hon mer som ett barn än som en AI under utveckling. Där finns något slags teknisk, AI-mässig diskrepans. Och så blir jag oerhört störd av att solen är han. På svenska är solen feminin (för bövelen!). Under hela mitt lyssnande väntar jag på en förklaring som motiverar att översättaren valt att kalla solen för han. Jag tänker att det måste finnas en förklaring, voffö gör han på detta viset? Det kommer ingen - ingen som jag förmår uppfatta i alla fall. Men vad översättaren hittar på kan man ju inte lasta Ishiguro för. 

Vad vill då Ishiguro säga med Klara och solen? Att hur sofistikerade vi än lyckas göra AI, så kommer de ändå aldrig bli människor, det kommer att fattas något grundläggande? Ja, det tror jag. Och det kommer inte bara vara kärleken som saknas. Men bokens huvudperson är Klara. På många sätt känns hon mer insiktsfull, mer mänsklig än människorna i boken. Hur går det ihop?

Boken är oerhört väl inläst av Eva Röse. Jag skulle inte ha förstått att det var hon om det inte fanns angivet. Hon ger sin helt egna röst till Klara, sin egen ton åt boken. Det är tolkning, skådespeleri, inte bara 'ta sig igenom texten med behaglig, tydlig röst'. En konstform mer än ett hantverk. Men jag undrar, är det Röse snarare än texten som får mig att uppfatta Klara som ett barn mer än AI? Å andra sidan, är det inte rimligt att en AV (artificiell vän), en vän till ett barn, låter som ett barn? Är det kanske också rimligt att en AV tänker som ett barn för att kunna fungera som vän snarare än "barnpassare"?

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med att skriva att Klara och solen inte innebar någon Läsupplevelse för mig, att den, så här tre dagar efter att jag läste ut den, fortfarande inte har gjort något intryck på mig, att det är den av Ishiguros böcker som berört mig minst. Men nu börjar jag undra...

Sola i Kallsta av Herman Reijers. Foto: SVT

P S Ni anar inte hur jag har kämpat med egen/egna i näst sista stycket. Vad heter det egentligen? Varför känns det rätt med egna i första satsen och egen i sista? Blir det skillnad om jag pratar om Röses röst jämfört med Klaras röst? Nu tänkte jag att Röse ger Klara en egen röst, en röst som är Klaras, inte att Röse ger Klara sin röst. Ska jag böja 'egen' på olika sätt då, för att förtydliga vem jag syftar på? Nu har jag lyckats utröna att det är korrekt med 'egna' först och 'egen' sedan (eftersom det finns ett ord mellan possesivet och 'egen' i första fallet, men inte i andra), men om 'egen' ska böjas olika beroende på vem jag syftar på har jag ännu inte klurat ut. Någon som känner sig manad att upplysa mig?

Midsommardikt

Så mycket jag har tappat bort i denna malström där all energi går åt bara till att hålla huvudet upp och fötterna ner. Ingenting finns kvar, allt måste jag återerövra.

Plötsligt insåg jag att jag inte har lyssnat på Dagens dikt på mycket, mycket länge...

Och dagens dikt, denna midsommarafton, visade sig bli en stor upplevelse i det lilla formatet.

Dikten passar så bra idag och inläsningen är så fin. Och musiken är som vore den skapad just för denna dikt. 

Pontus Plaenge läser, Ellika Frisell och Mats Edén spelar.

Hjärtdjur

 

"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats." Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceausescus Rumänien. De vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Med hjälp av språket, berättelserna och humorn försöker vännerna överleva det totalitära förtrycket. Herta Müllers poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Romanen Hjärtdjur belönades med det prestigefulla europeiska litteraturpriset Aristeion 1995.

Hjärtdjur hade jag inplanerad i maj, då månadens språk var rumänska. Visserligen skriver Müller på tyska, men hon är ju från Rumänien och det var inte helt lätt att hitta lämpliga böcker. Jag hann emellertid bara börja på den före månadsskiftet, så den kom att bli junis första bok.

Jag har inte läst Müller förut och trodde bestämt att hon skulle vara svår. I själva verket visade hon sig ha ett underbart språk och mycket humor och vara ganska lättillgänglig - nej, kanske inte för alla, så är det. Några citat ur boken hade jag med i Veckans mening (ja, jag fuskade och tog tre). Jag tycker att de, sammantagna, ganska väl belyser hennes stil.

Jag tyckte om den här boken och tänker definitivt läsa mer av Müller. Till min glädje finns både Redan då var räven jägare och Andningsgunga som e-böcker på Storytel.

Helgfrågan vecka 25

 

Dags för helgfrågan från Mias bokhörna som denna vecka lyder:

Vad läser du i midsommar?
Jag ska läsa klart Jonas Eikas Efter solen och sedan börja på Hilary Mantels För in de döda. Om jag hinner - det beror lite på hur mycket knott det är, om jag står ut med att jobba i trädgården - ska jag påbörja Cold Comfort Farm av Stella Gibbons. När det gäller ljudböcker ska jag precis börja på Ann-Helén Laestadius Stöld.

Bonusfråga: Vad gör du för att vila upp dig i midsommar?
Jag har inte barnen. Det är den enda vila jag behöver; att slippa laga mat, duka fram, duka av, plocka i diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, handdiska, röja diskbänken, torka, torka, torka, börja om igen en timma efter att jag äntligen är klar och slippa tjata, plocka, tjata, plocka, tjata, plocka, tjata, plocka 24:7. Just nu är de jävligt billiga kan jag lova. Jag är så less, så less. 

Kirke

 

Kirke är den första häxan i litteraturen. En kvinna med mer makt än vad samhället ansåg lämpligt. Hon var gudinnan som förförde Odysseus med trollformler och förvandlade hans manskap till svin. Madeline Miller lyfter ut Kirke ur Odysséen och ger henne en egen bok – som blir något så ovanligt som en kvinnlig äventyrsberättelse. Det är en kraftfull och tidlös saga för vuxna, om en kvinnas kamp för överlevnad och frihet.

Jag älskar ju grekisk mytologi - ja, mytologi generellt och Grekland och grekiskt generellt - därför åkte den här in på läslistan direkt då jag första gången såg den. Efter det läste jag (i e lyssnade på) Millers The Song of Achilles och fullkomligen älskade den. Den var med på min Bäst 2020. Ändå tog det mig alltså all denna tid att komma till skott. 

Kirke är vacker, grym, magisk, poetisk, äventyrlig och samtidigt enkel, jordbunden och naturnära. Låt er för all del inte avskräckas av den andefattiga baksidestexten. Det är en underbar bok, en bladvändare som jag läste ut på knappt två dagar, och jag älskade den. En riktig Scyllabok (som förövrigt handlar även om Skylla; jag må dock säga att jag känner mig mer befryndad med Kirke än med henne) och för mig är den i mångt och mycket lik Hamnet, som boktyp. Delvis, kanske, för att jag känner mig så tilltalad och förundrad av Häxan, kvinnan som vandrar i skogen, i full kontakt med naturen med helandet i fokus och magiska förmågor (som kanske inte är så magiska egentligen). Både Kirke och Hamnet åker direkt in på 'Bäst 2021-listan'.

Och förresten har jag nu klickat hem inbundna ex av Circe, The Song of Achilles och Hamnet - ja, de engelska - som jag funderade på i förra inlägget. Ja, och så Piranesi (det är en faun på omslaget vill jag påpeka för den som har förmågan att se) 😃

Circe av John William Waterhouse

Hamnet

 

I 1500-talets England förälskar sig en fattig latinlärare i den excentriska Agnes. Hon vandrar runt på familjeägorna med en falk på axeln och är lika fruktad som eftertraktad för sina kunskaper om läkeväxter. Mötet leder till äktenskap, de flyttar till Stratford och får tre barn: dottern Susanna och tvillingarna Hamnet och Judith.

Agnes går in i rollen som omsorgsfull mor och fru, samtidigt som hennes mans författar­karriär börjar ta fart och pesten härjar runt om i landet.

När hans tvillingsyster blir svårt sjuk är det den elvaåriga Hamnet som ger sig ut för att hämta hjälp. Men tragiskt nog är det istället han själv som dör. Fyra år senare skriver hans far tragedin Hamlet.

Hamnet är en hypnotisk bladvändare om de händelser som inspirerade William Shakespeares mästerverk Hamlet. Det är ett rörande porträtt av ett äktenskap och det starka bandet mellan tvillingsyskon, och en förkrossande gestaltning av en familj härjad av sorg och förlust.

Ja, så kom jag då äntligen till skott med Hamnet - en bok som funnits på läslistan alltsedan jag såg den som nominerad till Women's Prize for Fiction. Då fanns den inte på Storytel, ens på engelska, men jag tänkte att den nog snart skulle dyka upp. Det gjorde den inte. Inte snart. Och när den väl dök upp kom jag mig i alla fall inte för. Jag funderar på om jag inte borde börja beställa hem de nominerade böckerna direkt när jag blir nyfiken på dem. För det är likadant i år, bara Yaa Gyasis bok finns på Storytel, till och med som ljudbok, på svenska, och detta sedan ett bra tag. Jag är jäkligt sugen på Piranesi. Nå ja, Hamnet var det ju...

Jo, den är precis så bra som alla säger och väl värd sitt (sina?) pris(er?) och alla lovord. Det är verkligen exakt en sådan bok som jag brukar älska: fantastiskt språk, lågmäld, fina miljöbeskrivningar, stark naturanknytning, ett mått av magi, historisk... Möjligen förvånar det mig en smula att så många andra älskar den. De böcker som faller mig på läppen brukar av en majoritet uppfattas som för långsamma, för lågmälda, för ordrika, för mycket miljö, för smala, för...

Jag läste boken som e-bok på Storytel men jag undrar om jag inte borde skaffa mig ett fysiskt ex, inbundet, på engelska. Jag kanske skulle beställa den tillsammans med Piranesi :)

Allt sedan jag första gången gick igenom punkterna på årets Kaosutmaning, så har jag tänkt att just Hamnet ska in på punkt 8: Läs en bok du tror kan bli en favorit. Nu är Hamnet införd och den blev mycket riktigt en favorit. 

Och eftersom Hamnet fick Women's Prize for Fiction 2020 så passar den även in i utmaningen Prisat.

Hett i hyllan #40

 

Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Ytterligare en utrangerad biblioteksbok som stått i hyllan några år. Jag har naturligtvis lockats av att det rör sig om världslitteratur (får man väl ändå kalla det) och kopplingen till växtlighet både i omslagsbild och titel.

Långt nere i sydligaste Sovjet ligger en liten stat vid Kaspiska havet, turister kommer väl aldrig dit, och det är säkert lika sällan någon reser därifrån. Det är den Autonoma Socialistiska Sovjetrepubliken (ASSR) Dagestan som man egentligen inte vet någonting om - men när man har läst Fazu Alijevas Ett knippe mynta vet man en hel del, fascinerande ting om ett fascinerande land. I de kaukasiska bergen dröjer tusenåriga traditioner kvar, men det moderna livet tränger in, och eftersom Fazu Alijeva själv tillhör avarerna, en av folkstammarna i Dagestan, skildrar hon med djupaste inlevelse brytningen mellan gammalt och nytt. I tio berättelser om tio kvinnoöden ger hon en flammande färgrik bild av vild romantik, blodshämnd, oöverstigliga tabun och av kvinnor som trotsigt ger sig i kast med det gamla för att hävda sin rätt till frihet.

Som ni förstår har boken några år på nacken, den kom ut 1975. Jag, som inte är någon hejare på geografi, var tvungen att googla för att ta reda på att Dagestan ligger i dagens Ryssland. Jag har dålig koll på länderna som uppstod efter Sovjetunionens fall, för att inte tala om delstaterna.

Fazu Alijeva (1932-2016) var lärare, författare, poet, chefredaktör för tidskriften Dagestans kvinna och människorättsaktivist. 

Jag har ytterligare en titel av Alijeva i hyllan - även den en het utrangerad biblioteksbok. 

Tisdagstrion - Huvudstäder

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna veckas tema är Huvudstäder.

Ma Jian har funnits på läslistan sedan jag läste Nudelbagaren. Rött damm står på vänt i hyllan, men den här har jag inte - än. Verkar tyvärr inte finnas översatt. 

Hur skulle jag inte kunna ta med Frankenstein i Bagdad. 

Westös genombrott och första boken i Helsingforssviten. Finns i läslistan (ni vet den där, allom bekanta, med typ tusen titlar)

Tisdagstrion - Liten eller stor

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat: Liten eller stor i titeln (eller varianter av orden)

När jag hade läst Moby Dick var jag alldeles till mig i trasorna. Jag googlade efter bilder på kaskeloter, tittade på YouTube-klipp på kaskeloter och klickade hem den här stora fina boken - som står oläst i hyllan. Jag ser hur som helst väldigt mycket fram emot att läsa den.

Den här står på vänt i min pockethylla. Antagligen har jag plockat åt mig den för att den handlar om Alzheimers sjukdom - jag jobbar ju bland annat med minnesutredningar. Men den är även en thriller och nu när jag läser vad den handlar om så blir jag riktigt sugen. 

I början är det bara småsaker. Konrad Lang, 65, glömmer vad han skulle handla och ställer väskan i kylskåpet. Diagnosen är Alzheimers och snart kommer han inte ens ihåg namnet på kvinnan han ska gifta sig med. Men ju mer av närminnet som går förlorat, desto starkare blir barndomens minnen. Och det skrämmer den gamla miljonärsdamen som Konrad känner sedan barnsben och har ovanligt nära band till.

Small World är historien om en rik och mäktig schweizisk familj, en fallstudie över Alzheimers och sist men inte minst en otroligt spännande thriller.

Jag läste den här i min ungdom och minns den som väldigt trevlig. Jag läste en del Steinbeck på den tiden, men inte Öster om Eden och Vredens druvor som jag läst först på gamla dar. De senare två är ju rätt tunga, men det jag läste av Steinbeck som ung minns jag som mustigt, charmigt, roligt och lite underfundigt. Jag borde verkligen läsa mer Steinbeck. Det finns en hel del på Storytel.

Veckans mening - vecka 23

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Dela med dig en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Sen som vanligt är jag, denna lördagens sista timma. Äldste sonen fyller 18 år idag och har firats, så jag tycker att jag har giltig orsak att vara en smula försumlig. 

Du borde se på dig själv; enda gången du är helt och hållet lycklig är när du styckar kyckling.

Lät både lite roligt och lite makabert. Ur dikten Tomhet från Louise Glücks Meadowlands, som lär skildra hennes(?) skilsmässa, varvat med relationen mellan Odysseus, Penelope och Telemachos.

Jag brukar ju försöka läsa senaste årets Nobelpristagare. Tidigare har målet varit tre böcker av var och en, men av Glück hade jag bara planerat att läsa en. Nu är jag emellertid snart klar med den tredje. Ararat är den jag tyckt bäst om.

Hett i hyllan #39

 

Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika; om de där böckerna som har stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Den här tror jag att jag fått hem via någon bokklubb anno dazumal. Den kom ut 1991, så den har antagligen stått i hyllan sedan dess. Jag fullkomligen avskyr omslaget. Varför man överhuvudtaget ska ha en kvinnorumpa på ett bokomslag förstår jag inte. Det är lite som de där lättklädda kvinnorna i bil- och traktorannonser. Boken ska dessutom utspela sig på 70-talet, och inte fan klädde man sig så där på den tiden. Det där högt skurna kom väl först på 80- eller 90-talet - eller? Hur som helst...

Kocksgatan är en drastisk humorfylld och myllrande berättelse om livet på en avsides Stockholmsgata en varm sommar under 70-talet. Den bjuder på kärleksmöten, svartsjuka, brantbestigningar och störtningar, solbad, kryddade maträtter, himmelska fyllor och djävulska baksmällor. Människorna på Kocksgatan – konstnärer, studenter, hembrännare och butiksinnehavare – dras med i en virvel av händelser, som i rötmånadens tecken kastar dem mellan erotisk hetta och blodiga hämndeakter.

Den låter ju inte så oäven, trots allt. Jag gillar ju det där mustiga, myllrande lite burleska. Och Kocksgatan i sig har jag koll på. I min spröda ungdoms allra tidigaste år i hemtjänst fanns en "lokal" där. De kallades så, "lokal". Om man jobbade helger fick man per telefon en lista på de "pensionärer" - kallades de - som man skulle besöka. En del kunde öppna själva, de som inte kunde det hade sina nycklar placerade i tobaksaffärer, konsumbutiker och lite allt möjligt, och så fick man gå dit och hämta. En "lokal" var ett ställe dit man kunde gå och träffa andra, få lite fika och sitta och äta sin lunch. Där fanns en "värdinna" som höll öppet. Det har hänt en del på de här åren, ha ha.

Tisdagstrion - Blommor, buskar & träd

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken. Denna veck är temat: Blommor, buskar & träd.

Jag tyckte väldigt mycket om den här serien - Neshovsserien ser jag nu att den kallas - när jag läste den för ett antal år sedan. Inte riktigt vad jag brukar läsa, men icke desto mindre. Kvack! Jag trodde att det var tre delar, men nu ser jag att det finns fem. Måste omedelbart leta upp dem...
(Och så skulle jag gärna bo ett tag i det där huset på omslaget).

Under frangipaniträdet blev jag helt fascinerad av när jag läste den förra (?) året. Undrar om den inte var med på min lista över årets bästa. Jag har nyligen införskaffat några fler titlar av Mia Couto från Bokbörsen.

Den här boken, som var min första av Byggmästar, läste jag rätt nyligen. Underbar, lättillgänglig poesi som gör en glad. Jag lånade en till av henne, I tvillingarnas tecken, senast jag var på bibblan, men jag har inte hunnit börja på den än. 

Det här kunde

vara ullhårsmammutar,

som hasar omkring,

i rutiga farfarstofflor inne

i permafrosten

och det 

är det också!

Veckans mening - vecka 22

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

I sista sekunden på grund av jour och storhandling. Och så fuskar jag och lägger upp tre meningar:

Hon säger: Låt ditt hjärtdjur vila sig, du har lekt så mycket idag.

I en diktatur kan det inte finnas städer, eftersom allt är smått när det blir bevakat.

När Fru Margit läst för länge och ätit för mycket oblatrester blev det så heligt i magen på henne att hon måste rapa när hon skalade potatis och svära ännu mer.

Jo, det har gått väldigt segt med läsningen det senaste, så först idag har jag läst ut denna. Jag tycker mycket om Herta Müllers språk och den lågmälda humorn.

Hett i hyllan #38

Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som har stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen bli lästa.

I våra dagar är den stora 1800-talsförfattaren Bulwer-Lytton mest ihågkommen för Vril eller Den kommande rasen från 1871. Här skildras i enlighet med dåtidens intresse för exotiska utopier ett nedstigande i jordens inre där en helt främmande människoart har byggt ett fantastiskt samhälle, drivet av den mystiska vrilkraften. Inte minst är Vril intressant för den kult den omgivits av långt efter att den skrevs. Olika grupper, från Madame Blavat­s­kys teosofer fram till ockultistiska nazister, tog den utopiska äventyrsromanen som en sann berättelse och sökte på allvar efter vrilkraften. Även Thomas Pynchon har grävt i den ihåliga jorden-teorin i sina romaner. KG Johansson har gjort den första moderna svenska översättningen av Vril.

Den här boken måste rimligen vara ett utsorterat biblioteksex, helt ny och omärkt. Inte direkt vad jag brukar läsa, men låter den inte lite kul?