fredag 25 juni 2021

Klara och solen

 

Från sin plats i butiken som säljer artificiella vänner observerar Klara - en artificiell vän med enastående iakttagelseförmåga - noggrant beteendet hos dem som kommer in för att handla. Hon hyser gott hopp om att en kund snart ska välja just henne. Men när möjligheten till ett helt nytt liv väl dyker upp varnas Klara för att inte lita för mycket på löften från människor.

I denna glimrande roman skildrar Kazuo Ishiguro vår snabbt föränderliga värld genom en oförglömlig berättares ögon och utforskar en grundläggande fråga: Vad betyder det att älska?

Jag påbörjade det här inlägget ganska omgående då jag lyssnat klart på boken, men fortsatte inte. Jag kände att den behövde få finna sitt rum i mig ordentligt. En del böcker behöver ju lite tid på sig för att landa. Man är inte överförtjust just när man läser, men boken hänger sig kvar, fortsätter leva i en och läsupplevelsen förändras, fördjupas. Man ser sådant man inte såg för stunden, tänker sådant man inte tänkte då.

Jag har tyckt om allt jag läst av Ishiguro, kritikerna är helt lyriska över Klara och solen och läsarna hyllar den. Så varför händer ingenting i mig? Kommer boken, med lite tid, att fortsätta sitt liv inuti mig och uppenbara något som jag ännu inte har fått tillgång till?

Medan jag lyssnade tyckte jag att det var en okej, lättillgänglig berättelse som höll min nyfikenhet vid liv, men som kändes rätt seg - trots att jag, som ni vet, inte är den som har några problem med långsamma, lågmälda berättelser - och inte på något vis gav mig någon Läsupplevelse. (Finns det inte en skiljelinje där? Mellan böcker som ger en Läsupplevelse och böcker som för all del är bra men som inte ger den där upplevelsen). 

Jag stördes av att inte riktigt få ihop Klara. Det är saker hon inte kan och "förstår" som det verkar helt orimligt att en AV inte skulle kunna. På många sätt känns hon mer som ett barn än som en AI under utveckling. Där finns något slags teknisk, AI-mässig diskrepans. Och så blir jag oerhört störd av att solen är han. På svenska är solen feminin (för bövelen!). Under hela mitt lyssnande väntar jag på en förklaring som motiverar att översättaren valt att kalla solen för han. Jag tänker att det måste finnas en förklaring, voffö gör han på detta viset? Det kommer ingen - ingen som jag förmår uppfatta i alla fall. Men vad översättaren hittar på kan man ju inte lasta Ishiguro för. 

Vad vill då Ishiguro säga med Klara och solen? Att hur sofistikerade vi än lyckas göra AI, så kommer de ändå aldrig bli människor, det kommer att fattas något grundläggande? Ja, det tror jag. Och det kommer inte bara vara kärleken som saknas. Men bokens huvudperson är Klara. På många sätt känns hon mer insiktsfull, mer mänsklig än människorna i boken. Hur går det ihop?

Boken är oerhört väl inläst av Eva Röse. Jag skulle inte ha förstått att det var hon om det inte fanns angivet. Hon ger sin helt egna röst till Klara, sin egen ton åt boken. Det är tolkning, skådespeleri, inte bara 'ta sig igenom texten med behaglig, tydlig röst'. En konstform mer än ett hantverk. Men jag undrar, är det Röse snarare än texten som får mig att uppfatta Klara som ett barn mer än AI? Å andra sidan, är det inte rimligt att en AV (artificiell vän), en vän till ett barn, låter som ett barn? Är det kanske också rimligt att en AV tänker som ett barn för att kunna fungera som vän snarare än "barnpassare"?

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med att skriva att Klara och solen inte innebar någon Läsupplevelse för mig, att den, så här tre dagar efter att jag läste ut den, fortfarande inte har gjort något intryck på mig, att det är den av Ishiguros böcker som berört mig minst. Men nu börjar jag undra...

Sola i Kallsta av Herman Reijers. Foto: SVT

P S Ni anar inte hur jag har kämpat med egen/egna i näst sista stycket. Vad heter det egentligen? Varför känns det rätt med egna i första satsen och egen i sista? Blir det skillnad om jag pratar om Röses röst jämfört med Klaras röst? Nu tänkte jag att Röse ger Klara en egen röst, en röst som är Klaras, inte att Röse ger Klara sin röst. Ska jag böja 'egen' på olika sätt då, för att förtydliga vem jag syftar på? Nu har jag lyckats utröna att det är korrekt med 'egna' först och 'egen' sedan (eftersom det finns ett ord mellan possesivet och 'egen' i första fallet, men inte i andra), men om 'egen' ska böjas olika beroende på vem jag syftar på har jag ännu inte klurat ut. Någon som känner sig manad att upplysa mig?

2 kommentarer:

  1. Jag kan bara säga att jag tycker att det blev rätt så som du använde egna och egen, men jag har ingen välartikulerad förklaring :)

    En annan sak. Jag tycker att man stöter på lite då och då i beskrivningar av kända författares verk att författaren "utforskar" än det ena, än det andra. Vad då utforskar? Han eller hon har skrivit en bok. Säkert en bra bok. Men har han eller hon bedrivit forskning?

    SvaraRadera
  2. Jag tyckte verkligen om den! Lyssnade också på den och det ska ganska mycket till nu för tiden för att en ljudbok ska hålla mitt intresse hela vägen.

    SvaraRadera

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...