Meursault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare. När han ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom och han blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling för både andra och för sig själv.
Med betydelsemättad precision och säker stilkonst gestaltar Albert Camus (1913–1960) här den moderna människans livssituation.
Nej, Meursault är ingen "vanlig människa". Meursault är en personlighetsstörd algerisk fransman som utan anledning skjuter en etnisk algerier, en 'arab'. Och om "alla hans tidigare handlingar vänds emot honom", så är det kanske för att de är tämligen avvikande. "Den moderna människans livssituation". Trams! Är det modernt att ha ett totalt avflackat känsloliv? En främling för andra, ja; personlighetsstörda människor upplevs främmande. Det är därför de benämns så.
Den här boken ger mig samma platta, tomma känsla som Handke. Kanske för att Meursault så uppenbart saknar något väsentligt, och då blir känslan att det fattas en dimension i boken också; huvudpersonens tomhet spiller över på boken. Skillnaden mellan de två författarna är att jag inte tyckte att Pesten hade denna kyla och dimensionsbrist, medan allt jag läst av Handke (alla två, ha ha!) har det. Den här har också ett helt annat flyt i språket än Handkes, det är bara att läsa på; hos Handke får jag läsa om meningar rätt ofta. När jag tänker efter har även Böll lite av den där dimensionsbristen - men han skriver ju så snyggt.
Jo, visst är det en bra bok, fascinerande till och med, men jag föll inte riktigt för den. Kazantzakis borde ha fått Nobelpriset istället. Det vet jag bestämt, efter att ha läst en hel bok av honom och två av Camus ;)
Främlingen läste jag för Litteraturpristolvan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar