Det är åttiotal och Maria växer upp med sina äldre bröder Giuseppe och Vincenzo i den lilla kuststaden Bari. Hon är intelligent men vild och inte lik de andra flickorna i kvarteret.
Uppväxten vid havet och bland de vitputsade husen skulle kanske kunna vara idyllisk, men den präglas av våld och styrs av den lokala maffian. Pappa är fiskare, en dominant och hård man som samtidigt älskar böcker och amerikansk film. Mamma, en gång en skönhet, är nu en sliten fiskarhustru som önskar ett bättre liv för sin dotter.
Marias fasta punkt och bästa vän är Michele, son till den mest fruktade familjen i stan. Vänskapen mellan Maria och Michele blir starkare samtidigt som fiendskapen mellan deras familjer växer. Och så småningom övergår vänskapen i kärlek. En kärlek som är omöjlig.
Jag lyssnade på den här boken i januari, när månadens språk var italienska. Och det är helt klart en nackdel att skriva så här långt i efterhand, för jag tenderar att glömma rätt snabbt. Dessutom läste jag, andra delen i Ferrantes Neapelkvartett i samma veva, och faktum är att jag har lite svårt att hålla isär dem. För visst finns det likheter mellan Stål, Neapelkvartetten och denna. Ett annat decennium, en annan del av Italien, inte vänskapen mellan två flickor/kvinnor i fokus, men i övrigt så. Flickperspektivet, den totala bristen på jämlikhet mellan könen, fattigdomen, våldet, utsattheten, längtan bort...
I slutet av nittiotalet var jag på en språkkurs i Grekland, ett stipendium jag fick. I min grupp fanns ett antal unga italienska killar. När läraren frågade, för att vi skulle träna på att prata, hur vi tyckte att ett par skulle dela på hushållsarbetet så hade jag förvisso inte allt för höga förväntningar på deras svar, men jag blev tämligen chockad när det visade sig att de inte ens förstod frågan. De FÖRSTOD inte. De såg bara helt förvirrade ut. Det fanns inte i deras föreställningsvärld att det var något som gick att dela på, ens 98/2. Det var som om hon frågat vem i ett (heterosexuellt) par som vi ansåg skulle bli gravid och föda fram barnet. Ungefär likadant reagerade de när hon frågade vilket yrke vi skulle välja om vi skulle ha ett praktiskt och inte akademiskt. Praktiskt? De kunde inte ens föreställa sig att ha ett praktiskt yrke. Alla gick de något slags klassisk linje, med latin och antik grekiska som huvudämnen. Det var tydligen väldigt tjusigt. Men jag undrar just vad de fick för arbete efter det. Nå, det var en utvikning.
Hur som helst, absolut läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar