söndag 31 januari 2021

Tjugofemtusen kilometer nervtrådar

 

Jag vill vistas i det hårda och beständiga
därför konstruerar jag en diktsvit och en man att bo i
jag vill naglas fast
normeras och bli del av ordlistan
tilldelas ett hem
att lämna

Nino Mick skriver en direkt, lyrisk text om när det som flyter måste stelna. Den flytande könsidentiteten ska naglas fast i en diagnos. Dikter som talas högt ska naglas fast på en boksida. Det är dikter om att bara vilja bli lämnad ifred, men tvingas in i byråkrati. Om att göra en resa mellan ett jag och något annat ordlöst bort från kyrkan, om att ändå känna sig som Guds redskap. Om släktband, om ensamhet. Och naturligtvis om kroppen.

Det här är en utsorterad biblioteksbok som jag plockade åt mig för att titeln lät bekant. När jag plockade den ur hyllan för att läsa hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag sträckläste och blev väldigt berörd. 

Boken bekräftar det man alltmer hör nu för tiden, att transpersoner ångrar sin könskorrigering. Eller snarare korrigeringen av genitalia. Det är liksom inte där könstillhörigheten sitter (har jag tolkat det som att de menar). Och som läkare - om än i total avsaknad av erfarenhet gällande transproblematik - kan jag ju bara konstatera att "oskuret är bäst". 

Jag har ändå hållit mig en liten smula uppdaterad och det jag har uppfattat att de transpersoner som i nuläget träder fram menar är: Varför kan jag inte bara få vara JAG? Varför måste jag välja endera? Och jag tycker att det är rätt. Varför? I Sverige idag borde man inte behöva välja - utom möjligen när det gäller idrott. Och idrott är inget som jag intresserar mig för överhuvudtaget. Eller snarare, jag intresserar mig såpass att jag i princip är emot, är negativt inställd. Spel och lek på korpnivå, helt ok, men i övrigt förkastligt. 

Jag tycker att skulpturen av Buck Angel och Allanah Starr visar rätt tydligt att det inte är i genitalia könstillhörigheten sitter, snarare i det sekundära. (Ok, båda aktiva i porrbranschen som jag på intet vis sympatiserar med, men bilden är talande). Fast, inser jag, nu är jag fortfarande inne på 'antingen eller' och egentligen tycker jag inte att någon ska behöva välja.



Här läser Nino Mick själv ur sin bok i Babel:


Boken passar i Förkovran

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...