onsdag 19 januari 2022

Räv och jag

 

Catherine Raven bor för sig själv i ett ensligt beläget hus med blått tak i Montanas vildmark. Hon har varit ensam sedan hon var 15 år, då hon lämnade ett kärlekslöst hem med en våldsam far för att arbeta som park ranger i olika nationalparker och utbilda sig till biolog. Förutom när hon undervisar pratar hon aldrig med någon. Hon har helt enkelt lättare att umgås med naturen.

En dag upptäcker hon att den räv som hon sett stryka runt på tomten kommer fram till hennes hus varje eftermiddag vid exakt samma tid. Snart har de båda utarbetat en rutin: hon slår sig ner i en solstol med en bok, räven kommer fram och sätter sig vid en förgätmigej, hon läser för honom en stund, småpratar lite, sedan skuttar han vidare. Catherine, som aldrig haft några vänner, och som fått lära sig att aldrig tillskriva djur mänskliga egenskaper, ser mer och mer av rävens personlighet, och hon inser snart att hon har blivit vän med en räv.

Räv och jag är en vacker, humoristisk, rörande och djupt insiktsfull berättelse om ensamhet, vänskap och vår relation till naturen och till varandra. Det är en bok som talar till oss i en tid när pandemin på djupet håller på att förändra vårt sätt att leva, våra relationer, och vi mer än någonsin behöver naturen som både avkoppling och tröst.

Det verkade ju så bra det här, en bok helt i min smak med ett ljuvligt omslag, men nej, den håller inte. I början är den är rätt charmig, med fina naturskildringar och tragikomiska berättelser om hur författarens bristande sociala förmåga ställer till det för henne. Så mycket räv är det emellertid inte. 

Men boken saknar struktur och styrning. Där finns ingen röd tråd, ingen kronologi, inget logiskt skildrande av hennes "resa". Det är bara ett gytter av händelser inbäddade i naturbeskrivningar, allt huller om buller. Och i slutet känns det som om naturskildringarna mest är en ursäkt för att få rabbla upp djur- och växtarter. Dessutom är boken på tok för lång. E-boken är på nära 800 sidor, vilket torde innebära att boken åtminstone är på 350. Det är minst 150 sidor för mycket. Var det ingen redaktör inblandad undrar jag.

Jag förstår inte ens varför det som problematiseras skulle vara ett problem. Varför är det vara svårt att acceptera att Räv har en personlighet? Varför skulle han inte ha det? Alla djur har väl en personlighet. Åtminstone har alla tamdjur jag har träffat det. Personlighet kan ju knappast vara något som uppstår i samband med domesticering. Det är väl en evolutionär fördel för djur likväl som för oss (som ju faktiskt är djur) att det finns en spridning vad gäller lynne och karaktär. Kanske är författaren skolad i någon rigid, ortodox form av biologi som ser människan som skapelsens krona, av Guds nåde, och djur som känslolösa maskiner à Descartes, vad vet jag (de är ju religiösa fanatiker i USA, lite till mans). Att undvika att förmänskliga djur är fullt rimligt, men att förmena djur egenskaper bara för att människor har dem är det inte. Men om Raven från början fått något slags fanatisk skolning och i boken vill skildra sin resa från detta synsätt, varför skriver hon då, redan i början, titt som tätt om vad olika djur tänker? 

Hon [skatan] tänkte på den tiden när han hade haft en elegant och inte fransig stjärt och livet inte hade varit lika utmattande.

En hjortkalv lyfte huvudet och tittade på henne. Den spetsiga uppåtvända nosen, de jättestora ögonen och den runda pannan påminde henne [skatan] om räven. (Sedan när blev hjortkalvar och rävar lika?)

Man kan absolut skriva om vad djur tänker, känner och säger, men då är det skönlitteratur och för mig hör det inte hemma i en sådan här bok. 

Och varför skulle det vara så svårt att acceptera att det är vänskap som uppstår mellan henne själv och Räv? Det är väl inte första gången i världshistorien som två varelser av olika art blir vänner. Inte för att jag har haft något vilt djur som vän och nog för att kaninen och hönan jag tidigare hade som gillade att hänga tillsammans var tamdjur, men så unikt är det sannerligen inte. Hela YouTube är ju fullt av klipp och det finns otaliga böcker om vänskap mellan vilda djur och människor. 

Boken är dessutom full av irriterande motsägelser. Ena stunden har Raven inga vänner och pratar aldrig med någon, nästa kommer en gammal vän på besök och ska bo hos henne en vecka. Därefter: Jag använde telefonen för att ringa min gode vän Mark, en naturfotograf i Gardiner, och han kom och hämtade mig på matstället. Och varför denna rabiata avsky mot katter? Bortsett från att Tboll tillhörde grannskapet och var Rävs vän hade hon lidit fruktansvärt medan en stinkande hög med päls och ruttnande klor långsamt hade slitit henne i bitar tills hon dog. Innan dess har Raven själv spytt orimligt mycket galla över den där skatan. Blodbadet kallar hon sedan händelsen. Men när Räv fångar byten är det inte 'blodbad'. Nej, bara för att man tycker om djur och natur behöver man inte älska allt och alla. Jag tycker till exempel att flugor är rätt äckliga (möjligen med undantag av blomflugor). Och jag blir inte glad när rovfågel och räv tar mina höns, ankor och kaniner, men jag kallar det inte blodbad och jag kallar dem inte 'stinkande' och 'ruttnande', de djur som bara försöker få mat för dagen. Vidare hävdar Raven (i e tjatar om) att vildkatten är ett hot mot Räv(!) Sedan är det Räv som hugger ihjäl katten - som det uppenbarligen inte är ett dugg synd om. 

Det vadhöga gräset hade blivit så rött och skört av kalla, soliga dagar att det praktiskt taget skrek av smärta när jag klev på det. Jag kände hur gräset led och tog så långa steg jag kunde. Ja ja, gräset skriker av smärta och lider och vildkatten är en stinkande, rutten pälshög.

Jag förstår mig heller inte på Ravens aversion, nedlåtenhet och ständiga bespottande av "låddjur" - så kallar hon husdjur. 

Nää, jag tycker att Raven är en rigid, trångsynt, raljerande, dömande, exkluderande och osympatisk översittare. Och hennes bok är dålig. 

Och... säger man verkligen bergslejon på svenska? Jag har aldrig hört annat än puma förut. 

Boken passar för Naturlig läsning - eller, det var tanken med den i alla fall :(


Uppenbarligen har jag lyckats klämma både årets sämsta och näst sämsta bok redan i januari. Nu är bara de bra kvar :)

2 kommentarer:

  1. Åh det låter verkligen inte lovande. Jag tror den får vänta i hyllan ett tag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta och läs några andra åsikter än mina innan du bestämmer dig. Jag tror inte att jag är representativ :)

      Radera

Bokslut april

  Jaha ja! Pruttdåligt som vanligt. Här är fullt av halv- och olästa böcker ända sedan februari. Jag läste i alla fall Nadifa Mohameds Förlo...