torsdag 20 januari 2022

Sly

 

Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret...
Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev.
När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne - och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Ja, glesbygd i allmänhet och Norrland i synnerhet lockar ju alltid mig och nog lät det bra det där med igenbommad tågstation och en kvinna som är något till åren kommen - ja, det är ju lätt att identifiera sig. Svenska Deckarakademins debutantpris har den också fått. 

För all del, det är inget fel på den här boken. Storyn är bra, spännande är den och jag tycker om att huvudpersonen - som sagt - är en något till åren kommen kvinna, lite sliten och "avdankad" mer än på det yrkesmässiga planet. 

Ändå faller jag inte riktigt och jag kan inte förklara varför. Kanske är jag bara lite trött på temat: stockholmare är stroppiga, dumma i huvudet och skitar ner, Polisen är oduglig och gör inte sitt jobb och läkare är överlägsna skitstövlar. Det blir rätt tjatigt. Fast i den här boken är det norrmännen som åker på mest med stryk. Någon som har läst en bok som inte utspelar sig i Stockholm där en stockholmare beskrivs i positiva ordalag? Några "missar" irriterar jag mig också på (det var värst vad jag är kinkig!). Eller är det bara jag som inte hänger med riktigt när jag lyssnar? Vid ett tillfälle tittar Vera in genom ett brevinkast och konstaterar att det inte ligger någon post innanför dörren. Därefter passar hon på att smita in genom porten när någon passerar. Hur kom hon åt brevinkastet om hon var utanför en låst port? Och så är det DNA på mordvapnet, en kniv. Hur mycket DNA lämnar man efter sig på en kniv när man håller i den? Vad är det nu jag har missat? Berätta gärna!

Jag tycker väldigt mycket om Åsa Larsson och Stina Jackson. Anna Kurus böcker (två lästa) och Maria Brobergs Bakvatten tyckte jag också om. Men jag tror faktiskt att jag hoppar Vera Bergström fortsättningsvis.

2 kommentarer:

  1. Det lutar nog åt att jag skippar den här, jag har ju velat fram och tillbaka ett tag.

    SvaraRadera

Bokslut april

  Jaha ja! Pruttdåligt som vanligt. Här är fullt av halv- och olästa böcker ända sedan februari. Jag läste i alla fall Nadifa Mohameds Förlo...