onsdag 19 januari 2022

Stundande natten

 

Stundande natten är en roman om människor som möts framför "den svarta dörren", en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna. Sjukdom bortom all tänkbar räddning har fört samman fyra män på Sal 5. Där ligger, dold bakom en skärm, den tigande främlingen från andra sidan jorden; Börje, den ständige spelaren som slår vad om det eviga livet; Harry, uteliggaren, den ende bland läkare och medpatienter som i ett kritiskt ögonblick fyller kraven på en gentleman. Där finns sköterskorna Birgit och Angela, varmt älskade av de dödsmärkta männen, den kloka prästen Anna-Britta och den okänsligt "professionelle" doktor Möller. Och först och sist Hasse, berättaren och huvudfiguren, som när framtiden sviker gör upp med sitt förflutna, dess passioner, försummelser och besvikelser, innan till sist en tyst besökare infinner sig och tar emot hans farväl till livet.

Det här borde vara en bok för mig: jag läser gärna om sjukdom, död och existentiella frågor, boken är kort och den är augustprisad, vilket brukar innebära kvalitet. Men näe!

Ingenting av det som skrivs om vården - vilket i alla fall utgör halva boken - överensstämmer ens avlägset med verkligheten: palliativvård, avdelning, städning, personal, medicinska procedurer, läkemedel, svårt sjuka patienter... Inte en enda replik är något som någon enda vårdanställd någonsin skulle yttra. Och varför i hela friden ska ALLA läkare i böcker beskrivas som uppblåsta skitstövlar som är helt ointresserade av sina patienter och bara intresserade av sitt fisförnäma översittarego? Jag är ingen uppblåst skitstövel och det är fan inte mina kolleger heller. Jag är inte ointresserad av mina patienter, jag slår fan knut på mig själv för att finnas där för dem. Det är klart att det finns läkare som är skitstövlar. Det finns skitstövlar inom alla yrkesgrupper. Men jag kan sätta en fet slant på att andelen är betydligt mindre bland läkare än i yrkesgrupper utanför vård-omsorgssektorn. Det finns ingen som blir läkare idag för lön och status, den är betydligt högre utanför vårdsektorn. Det finns ingen som utsätter sig för detta dränerande råslit på golvet - för att inte tala om vägen dit - helt utan några som helst förmåner om hen inte är intresserad av sina patienter och vill dem det allra bästa.

"Terminalvård"!? Herregud, det har väl ingen pratat om sedan 70-talet! Och om vårdpersonalen "envisas med att kalla morfinet för Ketogan", så kanske det beror på att Ketogan inte är morfin, utan ketobemidon. Och nej, man får inte "sin kvällsspruta". Patienter som behöver regelbunden smärtlindring med opioider får det i tablett- eller plåsterform. Och nej, man får inte dropp i flaska, utan i påse. Och nej, man har sannolikt inte en nål på handryggen om man ligger på en palliativ vårdavdelning. Och på en palliativ vårdavdelning springer det inte runt några kirurger och sannerligen inga tanatologer (herregud!) och doktorn är inte rädd för att gå in till patienten bara för att hen är döende. Och nej, det är inte "dags för påse på magen" när man är i sent palliativt skede och har diarréer. Och har man en "morfinpump" så tar inte morfinet slut och sköterskan nekar inte att ge smärtlindring på annat vis så att man får ligga och plågas hela natten D E T  B A R A  H Ä N D E R  I N T E. Var är undersköterskorna? Och ska det där föreställa sjuksköterskor? Vilket hån! Ska jag fortsätta? Jädrar vad denna bok provocerar mig!

Jag antar att det fanns annat i boken, infogat mellan dessa psykos-i-tortyrkammar-liknande vårdbeskrivningar. Jag minns faktiskt några präster - som inte ens avlägset påminde om de fantastiska, oerhört kompetenta sjukhuspräster och -pastorer som jag har träffat på - en bibliotekarie med en bokvagn, en medpatient med en ragata till fru och en annan som spelade på allt. Och något bakom ett skynke som inte pratade. En osannolik fest där medpatienterna dog knall och fall av att inmundiga en smula alkohol och äta en bit. Och en fladdermus! Jag gillade fladdermusen. Resten gick mig förbi. 

Varmt, vackert och en smula vemodigt. Djupt mänskligt. Högst trovärdigt. Till tröst och erinran. skriver en recensent. Det finns ingenting som är trovärdigt i denna bok. Ing-en-ting. Och hur trösterikt kan det vara att läsa om en döende man som hamnar på en tortyrkammarliknande vårdsal med en buffel till doktor?

Som sagt, (av någon väldigt underlig anledning) tilldelad Augustpriset 2007 (Den vann över Mig äger ingen och Norrlands akvavit!!!) och passar därför i Prisat.

Skönt att ha klarat av årets sämsta bok redan i mitten av januari.

1 kommentar:

  1. mu ska jag kanske inte skriva något om en bok jag inte läst... men Carl-Henning Wijkmark har ju förordat rätten till sin egen död... kanske vill boken visa en stark kontrast

    SvaraRadera

Bokslut april

  Jaha ja! Pruttdåligt som vanligt. Här är fullt av halv- och olästa böcker ända sedan februari. Jag läste i alla fall Nadifa Mohameds Förlo...