Sörja för de sina

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.

Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.

Jag lyssnade på första delen, Att föda ett barn, förra året. Eller om det var förrförra. Jag var inte särskilt imponerad. Vill minnas att jag tyckte att den var rätt tråkig. Men alla säger ju att serien är så fantastisk och att den verkligen vinner i längden, så jag tänkte väl att jag borde ge den en chans i alla fall. Dessutom har del 3 vunnit Augustpriset och jag försöker ju, sakta men säkert, beta av Augustpristagare (och -nominerade). 

Jo, det är riktigt bra det här, det går inte att förneka. Jag kan inte tänka mig något mer fasansfullt än att vara hemmafru - utom möjligen att jobba på förskola - men hemmafruskildringen och de 18 timmarna till trots så finns det något slags tempo genom hela boken. Den blir aldrig tråkig. Sandberg har en förmåga att göra stort av "smått", viktigt av "oviktigt". Det är levande och äkta. 

Jag vet, vem är jag att döma Maj och hennes fixering vid yta, jag som levt hela mitt liv i (relativt) välstånd och frihet, men jag tycker verkligen inte om henne, jag bara kan inte. Visst anar man ett djup och en smärta bakom den där fasaden, men... jag skulle också supa om jag var gift med henne. 

I februari ska jag lyssna på tredje delen, Liv till varje pris och jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot det.

Årets första ljudbok, för Finish That Series