Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått mig att stanna upp.
Och som journalist måste man ju kunna ifrågasätta allt, även de rörelser som man i grunden sympatiserar med.
Jag tyckte överraskande mycket om den här boken. Den är väldigt självutnämnande, rörande, och tankeväckande. Jag har förstås läst Mig äger ingen, men i övrigt hade jag dålig koll på Linderborg. Hon är ungefär jämnårig med mig, några år yngre, men vi lever helt olika liv och hon har många funderingar som jag inte känner igen mig i: åldersnojan och längtan efter en man till exempel. Trots det har jag väldigt lätt att identifiera mig med henne och känna med henne. Linderborg skriver också: Jag saknar någon att testa mina idéer på, någon som säger: Men du, så där kan du väl ändå inte tänka? Det känner jag igen mig i och jag hade verkligen önskat att jag haft någon att diskutera den här boken med.
Har funderat på att läsa denna men det har inte blivit av. Instämmer helt med meningen du valt (jag är ju också journalist).
SvaraRaderaläst om boken
SvaraRaderaJag tycker att Åsa Lindeborgs krönikor i Aftonbladet har blivit bättre sedan hon slutade som kulturchef. Jag vet inte varför.
SvaraRaderaI den bästa av världar borde det vara så. Ibland blir det verkligen vinklat in absurdum, nästan sekteristiskt, halleluja. :D
SvaraRaderaIntressant, jag känner igen den där "mig äger ingen" och undrar om jag inte läst den. Dock får jag medge att jag är hemskt dålig på namn, så när det kommer till författare har jag i regel ingen koll på vem det är jag läst.
SvaraRadera