En smakebit på søndag - Sjöjungfruns andra fot

 

En smakebit på søndag utgår från Astrid Terese. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Skränandet från lastrummet hade tilltagit i styrka, det var som om det inte längre kom från båtens inre utan från oceanens djup. Det var något som alltid hade upprört Gonçalo da Silveira: negrernas sätt att skratta för full hals, hur snara de var  till lycka, hur obekymrat de gav efter för lättja. Vildarna saknade inte bara tro. De saknade måttlighet i glädjen, återhållsamhet i skrattet, behärskning i passionen. Gapskrattet är kvinnligt, skrattet är manligt. Det första utmärker djuren, det andra människorna. Man måste humanisera slavarna. För att kväva gapskrattet kunde halsjärnet mycket väl duga, denna järnring som klämde till om slavarnas hals. Det krävdes ett halsjärn för att hindra dem att skratta för full hals.

I mars 1560 kommer jesuiten Don Gonçalo Silviera till Sofala i sydöstra Afrika med det portugisiska skeppet Nossa Senhora da Ajuda. Han har seglat till Moçambique med ett uppdrag att kristna den svarte kejsaren vars välde sträcker sig ända till etiopernas rike.

I vår tid kommer ett afroamerikanskt par till byn Vila Longe. Med sig i bagaget har de biståndspengar, och en dröm om att få återvända till sitt ursprung. Byns invånare bestämmer sig för att dra fördel av amerikanernas naiva förhoppningar och iscensätter det "riktiga" Afrika.