Bokslut februari

Jag har inte läst allt jag planerade, men en hel del oplanerat, så sammantaget är jag väldigt nöjd med min läsmånad.

Jag är inte klar med Vargarna från evighetens skog, jag har en tredjedel kvar ungefär - den är ju väldigt lång. I övrigt har jag lyssnat på det jag planerade.

Hoda Barakats Voices of the Lost har jag inte läst. Jag inser att jag fortfarande har svårt att komma in i engelska böcker, att lyssna går däremot bra. Jag har heller inte läst Schultz än.

 

Tja, inget fel på grundstoryn och historien bygger på en verklig person (Martha Ballard, barnmorska på 1700-talet; väldigt intressant), men jag har svårt för den här typen av litteratur. Det är lite för amerikanskt. Det är så svart-vitt, så trångsynt och kompromisslöst, de goda är lite för goda, de onda lite för onda och det är lite för mycket fokus på hämnd. Visserligen kan det finnas något tillfredsställande (måste jag erkänna) i "synden-straffar-sig-själv-historier", men uppdiktade sådana blir ofta överdrivna och tramsiga. Och jag är inte helt förtjust i översättningen. Varför kalla samhället för Avkroken. Jag antar att det är Blackwater i original, men det är väl ganska uppenbart att det är ett ortnamn och varför då översätta?

Det är ju alltid trevligt med Gamache, men den här tycker jag inte riktigt att hon ror i land. Intrigen är väl komplex och långsökt och dessutom tycker jag att han ska hålla sig i Three Pines. Det är ju där charmen ligger.

Den här tyckte jag mycket om. Postapokalyps om ett Anishinaabesamhälle i Kanada.

Jättefin. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar, de var nog väldigt implicita, men de överträffades med råge. Och så tycker jag om har höra Greider. Han har läst in den själv. 

Jag har faktiskt sett Stina. Det är många år sedan. Jag stod på busshållplatsen utanför krogen Stationsgatan i Borlänge en fredag efter jobbet när en taxi stannade på gatan och ut klev Greider. Det var första gången jag såg honom. "Jaha" tänkte jag "kändis som tar taxi till krogen en fredagseftermiddag". Jag var inte imponerad. Men ut ur taxin kom sedan två unga tjejer, antagligen var den ena hans dotter - jag trodde att båda var det, men han har väl bara en - en hund och en jäkla massa packning, och så gick de och ställde sig vid busshållplatsen de med 😊. De skulle väl hem till Dala-Floda. 

Den här tyckte jag också jättemycket om. Jag hade inte läst på och trodde att den skulle vara mer av "statarnas historia". I själva verket handlar den faktiskt om ett mord, vilket egentligen framgår av titeln. Stataren Elof - "den barmhärtige mördaren" - dödar sin fru och sina tre yngsta barn. En sann historia. Parallellt berättas om en annan familj i släkten, även de statare. Invävt i berättelsen om mordet och familjerna berättas också mer generellt om statarnas situation. Och parallellt med detta, fint invävt, en berättelse om minervaugglor. 

Jag tycker att han är fantastisk, Patrik Svensson, i hur han lyckas väva ihop facklitteratur och biografi på ett sätt som nästan känns skönlitterärt. Inte omöjligt att den här kommer att hamna på listan över bäst 2026. 

 

Hon har ju en väldigt egen röst, Lina Wolff, lite "köttig" och makaber, så där. Jag kan lugnt konstatera att hon är bra, men hon når liksom inte hela vägen in i mig. 

Nja, den här föll mig inte riktigt på läppen.

Nja, i ärlighetens namn, när jag skulle börja sammanställa vad jag läst i februari, så kom jag inte ens ihåg att jag läst ut den. Jag letade efter bokmärket, för att se hur långt jag kommit, men insåg när jag kollade sista sidan att jag faktiskt var klar med den. Gjorde inget större intryck, med andra ord. Dessutom hade jag fått för mig att det skulle vara en novellsamling. 

Jag älskar det här omslaget! Skulle vilja ha det på väggen. Det är så befriande att läsa om äldre människor - tycker tanten här - och den här är en liten pärla.

Bra och lite otäck på något vis.

Riktigt obehaglig, svart och grym. Det är inte ofta böcker ger mig tydliga bilder, men den här gjorde det. Jag vet exakt hur det såg ut där och jag minns hettan, det förtorkade. 

Annars, när jag läser, är bilderna inte så explicita, men eftersom jag känner tydligt när jag ser en bok filmatiserad eller ser illustrationer i efterhand, om det är "fel", så antar jag att det finns bilder i mig. 

De oplanerade:

Sorglig och mycket vacker. Med den kan jag pricka av Syrien i Jorden runt på 100 böcker.

Ali är nitton år och tvångsrekryterad till den syriska armén. Svårt skadad efter ett bombangrepp kämpar han för att nå ett närliggande träd. Ali drömmer om att kunna flyga upp till en av trädets grenar. Träden har alltid varit hans hem, och däruppe har han varit skyddad. Medan han kämpar sig fram mot trädet tänker han tillbaka på sitt liv. Han tänker på den nästan hundraåriga kvinnan som initierade honom i byns gamla tro, på sin barndom och sin djupa förbindelse med naturen.

Det här är tredje boken jag läser av Vuillard och han är ju så jäkla bra! Tidigare har jag läst Dagordningen och De fattigas krig. 

Buffalo Bill Cody var nöjesbranschens kung. Hans spektakulära vilda västern-föreställningar drog fulla hus världen över och trollband publiken med något de aldrig tidigare sett: livs levande indianer. Hövdingen Sitting Bull paraderar på scener till burop för femtio dollar i veckan. Även ett spädbarn från Lakotastammen, hittat under sin moders döda kropp, adopteras och visas upp. De sista överlevarna från Wounded Knee anställs för att gång på gång iscensätta den hemska massakern på deras stam. Vi får naturligtvis lära känna Buffalo Bill själv, som spelade sin roll till slutet trots att den förtärde honom. Jordens sorg är berättad med medkänsla och ilska, och visar oss tragedier förvandlade till cirkusnummer. Kan någon av oss titta bort?

Underbar. Lågmäld. Den stannar kvar. 

En iskall vinter i den sydkoreanska turiststaden Sokcho, nära gränsen till Nordkorea, möts en ung hotellreceptionist och en serietecknare från Normandie. Han söker stillheten, hon försöker undfly den. Båda söker en nystart i livet, var och en på sitt vis.

Japansk klassiker, skriven på 1200-talet. Jag är ju väldigt svag för det japanska. En liten pärla.

Kamo No Chōmei (1155-1216) växte upp i en privilegierad miljö men kom med tiden att förlora sin ställning. I stället för att tävla om positioner och inflytande förkovrade han sig i poesi och musik, och sedan han 1204 avlagt sina munklöften valde han ett liv som tonseisha, en person som lever i avskildhet. Han byggde en enkel eremitstuga på Hinoberget i östra Kyōto och levde där resten av sitt liv, i största anspråkslöshet.

Annorlunda, med ett jäkla flyt. Kan nog tilltala även dem som inte är så förtjusta i att läsa lyrik. Augustnominerad 2024 och det förvånar mig inte.

Se där! Jag fick in en Byggmästar även denna månad. Jag gillar henne mycket.

Ja, när tant står på biblioteket och bläddrar bland lyriken och hon finner en diktsamling som heter något med vinter, ja då följer den ju med hem. Jag gillade den. Har Stepanova i hyllan sedan tidigare, Minnet av minnet, men har inte kommit till skott med den än. Det borde jag nog, att döma av denna.

Har sett den omnämnas en del i tidningarna och bara ordet, snö, får ju mig på fall. Strandberg ska jag definitivt läsa mer av.

TBR mars

 

Jag ber en stilla bön att det fortsatt ska gå bra att både läsa och lyssna i mars. Jag märker att jag fortfarande har svårt att l ä s a på engelska, så jag ligger lite lågt med mina travar av engelska (efterlängtade) böcker. Lyssna brukar gå bra i alla fall.

Ljudböcker

Jag har 8 timmar kvar på Vargarna från evighetens skog, så den ska jag lyssna klart på. 

Jag har hört en del gott om Seascraper. Den var långlistad till Bookerpriset i fjol.

Thomas lives a slow, deliberate life with his mother in Longferry, working his grandpa’s trade as a shanker. He rises early to take his horse and cart to the grey, gloomy beach and scrape for shrimp, spending the afternoon selling his wares, trying to wash away the salt and scum, pining for Joan Wyeth down the street, and rehearsing songs on his guitar. At heart, he is a folk musician, but it remains a private dream.

Jag gillade verkligen Turner Olovzons två tidigare. Jag vet inte riktigt varför jag inte kommit till skott med den än.

En klassiker för Förkovran. 

English Passengers vann Costapriset 2000 och passar därför för Prisat. Den var kortlistad för Bookerpriset också, samma år. 

In 1857 when Captain Illiam Quillian Kewley and his band of rum smugglers from the Isle of Man have most of their contraband confiscated by British Customs, they are forced to put their ship up for charter. The only takers are two eccentric Englishmen who want to embark for the other side of the globe. The Reverend Geoffrey Wilson believes the Garden of Eden was on the island of Tasmania. His travelling partner, Dr. Thomas Potter, unbeknownst to Wilson, is developing a sinister thesis about the races of men. Meanwhile, an aboriginal in Tasmania named Peevay recounts his people's struggles against the invading British.

Alltid trevligt att vidga sina vyer och lära sig mer om ursprungsbefolkningar, hur de levt/lever och vad de utsatts för.

Sanaaq is an intimate story of an Inuit family negotiating the changes brought into their community by the coming of the qallunaat, the white people, in the mid-nineteenth century. Composed in 48 episodes, it recounts the daily life of Sanaaq, a strong and outspoken young widow, her daughter Qumaq, and their small semi-nomadic community in northern Quebec. Here they live their lives hunting seal, repairing their kayak, and gathering mussels under blue sea ice before the tide comes in. These are ordinary extraordinary lives: marriages are made and unmade, children are born and named, violence appears in the form of a fearful husband or a hungry polar bear. Here the spirit world is alive and relations with non-humans are never taken lightly. And under it all, the growing intrusion of the qallunaat and the battle for souls between the Catholic and Anglican missionaries threatens to forever change the way of life of Sanaaq and her young family.

Väldigt omskriven det senaste och jag är förstås nyfiken.

'Vingepiner' lär jag ha sagt som barn. Rätt sött tycker jag. Månadens bok för Naturlig läsning.

Och så har jag funnit fyra böcker som långlistats för Internationella Bookerpriset, en tysk, en iransk och två taiwanesiska (minsann!), varav en paiwansk (Taiwans ursprungsbefolkning) 

Den här har jag hört många hylla och jag har hört flera Booktubers önska att den skulle komma med på långlistan. 

G.W. Pabst, one of cinema’s greatest directors of the 20th century, was filming in France when the Nazis seized power. To escape the horrors of the new and unrecognizable Germany, he fled to Hollywood. But now, under the blinding California sun, the world-famous director suddenly looks like a nobody. Not even Greta Garbo, the Hollywood actress whom he made famous, can help him. 

A bittersweet story of love between two women, nested in an artful exploration of language, history, and power

May 1938. The young novelist Aoyama Chizuko has sailed from her home in Nagasaki, Japan, and arrived in Taiwan. She’s been invited there by the Japanese government ruling the island, though she has no interest in their official banquets or imperialist agenda. Instead, Chizuko longs to experience real island life and to taste as much of its authentic cuisine as her famously monstrous appetite can bear.

Soon a Taiwanese woman―who is younger even than she is, and who shares the characters of her name―is hired as her interpreter and makes her dreams come true. 

A captivating, polyphonic tale of one family’s flight from and return to Iran.

Hunter School is a timely piece of fiction, drawing on the recollections, folklore, and autobiographical stories of an aboriginal Taiwanese man aiming to reconnect with his tribal Paiwan identity, lost in the name of development.

Ja, det är rätt många, med tanke på att jag hoppas kunna l ä s a en del också, men de flesta av dem är rätt korta och den längsta ligger på 13 timmar. 

Böcker 

Vi får se om jag tar mig an de två jag inte hann med i februari, eller om jag sparar dem lite. Här är de övriga.

Sameproblemet har jag just fått hem från Tranan och det får bli månadens Tranan-bok. Den fick Bragepriset 2024, så den passar för Prisat också. 

Jag tyckte så himla mycket om Isslottet och har velat läsa mer av Vesaas ända sedan den. Jag tänker att den kan funka som klassiker i Förkovran.

Vinnaren av Augustpriset, barn- & ungdomsklassen, 2025. Passar således i Prisat. Det har blivit dåligt med barn- och ungdomsböcker de senaste, inser jag, så det är dags att få med lite sådana i TBR:erna. 

Som titelsidan anger så fick den Nordiska rådets litteraturpris 2013. Passar således i Prisat den också. 

Fått väldigt goda recensioner och Liliana Colanzi kommer från Bolivia, ett land jag inte prickat av i Jorden runt på 100 böcker. 

 

Dags för ett drama. För Förkovran.

Jag har fått läst ett par diktsamlingar per månad det senaste. Vi får se hur det blir i mars. Denna hade jag i alla fall tänkt klämma. Nobelpristagare som passar i Förkovran.

Bokslut januari

 

Men se på fan, lyckades inte tant l ä s a i januari! Det var inte i går det hände. Delvis beror det väl på att det var många helgdagar och att jag låg sjuk en vecka, men jag har ju varit både sjuk och ledig förr, utan att kunna läsa för det. Hur som helst är jag överväldigad och mycket lycklig över sakernas tillstånd. 

Och eftersom jag nu har kunnat läsa, så har jag prioriterat det och jag har inte bara läst de planerade böckerna utan några fler - med följd att jag inte hunnit med alla ljudböckerna.

Klassiker som kom ut 1926. The Loving Huntsman är djävulen själv (!). Feministisk och kändes påfallande modern, om än i viktoriansk stil. Rätt trevlig.

Novellsamling som lät så himla bra, men gick mig helt omärkt förbi. Jag minns ingenting av den. Kanske var det bara fel tillfälle att lyssna på den eller så var jag för trött för att fokusera.

Kortroman får man kanske kalla den här. Klassiker. Jag tyckte mycket om den.

'En arktisk spökroman', som ni andra sannolikt inte skulle tycka höll som skräck, men alldeles lagom spökig för mig. Jag gillade den och har dristat mig att sätta upp den som "skräckroman" i Kaosutmaningen.

 

Alldeles underbar! Det är något med harar. Jag har faktiskt en anslagstavla på Pinterest med bara harbilder 😊

Morgonstjärnan tyckte jag jättemycket om. Jag är redan nu ganska säker på att den kommer att hamna på listan över årets bästa. Jag får lite Östergren-vibbar av Knausgård. 

Jäkligt bra. Informativ, berörande, hemsk.

Trivsam att lyssna på, som de första två i serien, men jag tyckte kanske inte att den höll ihop riktigt - fast nu minns jag inte riktigt vad det var som störde mig. 

Jag har ju läst en hel del som berör "norrländskt armod" - om jag får kalla det så - men denna kändes lite speciell med simhallar och tv-apparater i bakgrunden. Jag ska nog läsa mer av Höijer, tror jag. Andra boktolvan avklarad.

Kanadensiskt inuitsamhälle. Alltid väldigt spännande att läsa om sådant som känns avlägset och annorlunda.

Strout var med i min boktolva redan förra året, men först nu har jag läst henne. Och det var ju inte en dag för tidigt. Tyckte jättemycket om den. Hamnar sannolikt på topp-listan för i år den också.

Väldigt välskriven med flyt i språket. Men jag läste den samtidigt som jag lyssnade på Knausgård och ibland blandade jag ihop lite vilken episod som hörde till vilken bok. Inte för att de var lika egentligen, men båda handlade om män som rörde sig i Oslo i nutid (ja, Knausgårds inte bara om män) och jag blev lite förvirrad ibland. Kanske var jag trött bara. 

Ja, det var de böcker jag hade med i TBR:n. Utöver dem hann jag med dessa - alla utom den första förvisso väldigt korta:

En riktig hyllvärmare. Jag har haft ett gammalt utsorterat biblioteksex i hylla i åratal. Jag har inte ens varit medveten om att det var en novellsamling. Jag gillade den.

Liten, sparsmakad, rörande, hemsk och fin.

Jag är väldigt förtjust i Byggmästar och den här diktsamlingen tyckte jag mycket om. Jag är ju svag för Japan och östasiasiskt generellt.

En Tranan-bok, men inte från min hylla, utan från biblioteket. Helt ok. 

Ytterligare en kortroman, denna av Nobelpristagaren Pontoppidan. Väldigt charmig.