A Farewell to Arms

Som vanligt ligger jag lååångt efter med att dokumentera mina lästa böcker. Detta är mitt val av klassiker för 6 klassiker på 6 månader i oktober.

Den unge amerikanen Frederic Henry tar värvning som frivillig under 1:a världskriget. Han placeras som ambulansförare i norra Italien där man försöker hålla tillbaka de betydligt bättre rustade Tyskarna och Österrikarna. Där förälskar han sig brittiska Catherine Barkley, som arbetar som sjukvårdare. Sjuksköterska/nurse står det i princip överallt när man läser om boken, men det är hon faktiskt inte.

Jag hade tänkt lyssna på den på svenska, men gav upp. Inläsningen var så seg och uttalat skriftspråklig att jag höll på att bli galen. Det var samma inläsare i Pickwickklubben, när jag lyssnade på den, men då tyckte jag att det funkade bättre, trots den likaledes skriftspråkliga stilen. Det skiljer över två timmar på den svenska och den engelska! Fatta, två timmar! Och det rör sig inte om en förkortad utgåva. Sådana förefaller, till min stora förvåning, vara rätt vanliga när det gäller engelska ljudböcker. Såpass att det ofta påtalas om det inte är en förkortning: Unabbreviated! 

Precis som med Klockan klämtar för dig, var jag föga imponerad i början. Men gud vad tråkig! Näe, det här är faktiskt inte bra tänkte jag flera gånger. Men ju längre jag lyssnade, desto mer tyckte jag om den. Och precis som med Klockan klämtar... så dröjer den sig kvar i mig än. Det är något med Hemingway som fastnar. Jag tror faktiskt det var likadant med Och solen har sin gång. Även den finns liksom kvar i mig, trots att det är ett par, tre år sedan jag läste den och trots att jag inte var så hejans imponerad medan jag lyssnade. Den gamle och havet var det emellertid så väldigt länge sedan jag läste att jag inte riktigt minns hur jag reagerade på och tänkte runt den.

Kanske vinner de på att läsas i stället för att lyssnas på. Kanske vinner de på att läsas om. Jag ska definitivt läsa om Den gamle och havet i alla fall.


Här kommer trailern till filmen. Men fatta, den är nästan 90 år gammal!

Ivanhoe

Den klassiska romanen Ivanhoe inleds med att korsfararen Wilfred of Ivanhoe återvänder som en slagen man från korstågen. Han är svårt skadad och har suttit i fångenskap hos Leopold V av Österrike. Väl hemma blossar känslor upp. Ivanhoe faller för den vackra, karismatiska judinnan Rebecca, men blir på samma gång uppvaktad av sin barndomsvän Lady Rowena, som av många anses vara ett bättre val. Allt det här inleder ett klassiskt romantiskt äventyr där vi bland annat får stifta bekantskap med karaktärer som Robin Hood och Rickard Lejonhjärta.

Det här var mitt val av klassiker för 6 klassiker på 6 månader i augusti (!) och jag har alltså missat att "bokföra" den. Ack så slarvigt av mig! Bockat av den på listan har jag i alla fall gjort.

Boken skrevs redan 1820 men är förvånansvärt lättläst och lättillgänglig. En trevlig bekantskap. Filmen - den från 1982 - har jag förstås sett, det har väl de flesta.

Jag hade med en snutt av boken i En smakebit på søndag, ett utdrag som var tämligen antisemitiskt, vilket jag också påpekade. Tyvärr uppfattade många detta som att boken i sig är antisemitisk, det är den nu inte. Judar har i alla tider omgivits av fördomar och behandlas mycket illa här i Europa - och sannolikt annorstädes. Detta faktum framkommer i denna bok, liksom i många andra, inte bara i "förintelselitteraturen" utan även i t ex Katedralen vid havet, som många tycks vara väldigt förtjusta i. Det betyder inte att boken i sig är antisemitisk eller att jag uppfattar Walter Scott som antisemit, snarare tvärt om. Rebecca framställs ju mycket positivt - kanske mest positivt av alla. Och jag är knappast ensam om att önska att den gode Wilfred hade valt henne istället för mesproppen Lady Rowena. En person som tagit saken i egna händer ser ni här. You go girl!

Rebecca i filmen från 1982

Rebecca i filmen från 1958 - jodå, visst är det Elisabeth Taylor

Öster om Eden

Det här var mitt val av klassiker i september för 6 klassiker på 6 månader - del 4.

Öster om Eden (1952) är Steinbecks stora dramatiska släktroman som löper över tre generationer, där det goda slåss mot det onda, skildrat på samma sätt som i myten om Kain och Abel. I Steinbecks berättelse upprepas kampen genom två generationers brödrapar. I den första generationen är Charles på grund av avundsjuka och ondska nära på att slå ihjäl sin bror Adam. I den andra generationen följer vi bröderna Aron och Caleb, som är söner till Adam och den förförande, men demoniskt ondsinta Cathy. Ett mäktigt verk över livet i USA från inbördeskriget till första världskriget med ett stort och mästerligt skildrat persongalleri.

28 timmar ligger den på och det var inte bortkastad tid. Jag är generellt förtjust i Steinbeck, har nog gillat allt jag läst av honom, så även denna. Den demoniskt ondsinta Cathy är fascinerande och jag blev väldigt förtjust i familjens anställde Li, med kinesiska rötter, liksom den gode vännen Samuel Hamilton.

Nu när jag skriver om den, och minns, så känner jag ännu tydligare hur mycket jag faktiskt tyckte om den.

Filmen har jag däremot inte sett, även om bilder på James Dean i rollen som Caleb dyker upp i huvudet varje gång jag tänker på titeln. Jag blev lite nyfiken på vem som spelar Cathy och googlade fram Jo van Fleet. Och när jag letade vidare efter bilder på henne hamnade jag på Who Dates Who, där det står: According to our records, Jo Van Fleet is possibly single. Ja, kan man vara så mycket annat om man avled 1996? Suck!

Pesten

Med råttorna kommer pesten, och Oran i Nordafrika blir en stad i belägringstillstånd. Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. Men en liten grupp, med läkaren Bernard Rieux i spetsen, tar upp kampen mot pestens härjningar. Hans skildring av det sega motståndet mot lidande och död är en ständigt aktuell berättelse om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod, och om solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet.


Jag hade inte läst Camus förut och tyckte väl att det var så dags. Därför var det mitt val av klassiker för juli i Vargnatts utmaning 6 klassiker på 6 månader - del 4.

Jo, jag gillade den, det gjorde jag, även om det kanske inte var en av de där klassikerna som riktigt får en att jubla. Jag läste någonstans att Kazantzakis förlorade Nobelpriset till Camus med bara en röst - jag vet inte om det stämmer - och skulle jag bedöma bara på den enda bok jag läst av respektive författare - denna och Spela för mig Zorba - så skulle jag hellre sett att Kazantzakis fick det. Men det är ju bara två enstaka böcker och jag är inte litterärt kunnig nog att bedöma. Jag har ju en faiblesse för det som brukar beskrivas som "mustigt" när det gäller litteratur, och Zorba var verkligen mustig. Pesten är lite mer av den stillsamma, lågmälda typen. Lite som att sätta Gabriel García Márquez mot Patrick Modiano, om ni förstår vad jag menar. Jag gillar det, det gör jag, men det är det mustiga som biter sig fast, som får mig att sväva.

Camus fick mig inte att sväva, men jag tyckte om boken och jag är glad att jag har läst den. Det är ju så med klassikerna, alla är inte så lättillgängliga och underhållande på det där kickgivande sättet, de kräver ofta en del av sin läsare, men det ger ändå så mycket att läsa dem. Att ta del av vårt gemensamma kulturarv, vårt västerländska kanon. Det ger något slags stadga, en referensram som är vid och solid. Sedan tycker jag gott att man kan sticka ut några av sina tentakler mot världslitteraturen och inte bara begränsa sig till vårt västerländska arv, men det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Greven av Monte Cristo

Inledning: Den 28:e februari 1815 styrde ett fartyg som gick under namnet Pharaon in i hamnen i Marseille. Det gled så sakta att de nyfikna på kajen undrade om något kunde han hänt ombord. En av dem kune inte invänta fartygets ankomst utan hoppade ner i en liten båt och gav order om att man skulle ro honom ut till skeppet. När den unge mannen som stod vid rodret såg den lilla båten med redaren Morrel i gick ha bort till relingen. Han tycktes inte vara mer än 20 år. Han var lång och smärt med vackra mörka ögon och svart hår, men trots sin ungdom hade han den lugna och beslutsamma utstrålning som utmärker personer med vana att ända från barndomen kämpa mot faror.  

Edmond Dantès blir oskyldigt dömd för brott och kastas i fängelse. Efter 14 år lyckas han fly fängelseön och med sig har han en skattkarta. Han är besatt av att hämnas på dem som fått honom fängslad.

Det här var mitt val som månadens klassiker Vargnatts utmaning 6 klassiker på 6 månader och jag har lyssnat på den som ljudbok (men det omslaget var så trist att jag lade upp ett bokomslag istället). Jag har tidigare läst De tre musketörerna och den var ju kul, så jag ville gärna läsa något mer av Dumas d ä. Greven av Monte Cristo skrevs ursprungligen som följetong och kom ut 1844. Den svenska utgåvan är förkortad - vilket jag upptäckte när jag gick in i en engelsk e-bok för att kolla stavning på namnen och senare fick bekräftat när jag googlade. Det skiljde rätt mycket bara på de första sidorna, kan jag säga.

Ja nog är det här ett äventyr som heter duga alltid, som en gammal matinéfilm med extra allt - nå en anakronistisk jämförelse, kanske, Dumas skrev ju sin bok långt före matinéfilmerna. Lite vibbar av både Aladdin och Jules Verne får jag allt.

Alexandre Dumas d ä:s farmor var slav från Karibien. Jag antar att det är från henne den något otippade frissan kommer. Han lär ha blivit retad för sitt utseende som barn. Hans son, Alexandre Dumas d y skrev Kameliadamen (och när jag nu sätter detta på pränt så kanske jag äntligen kan få in det i min trånga skalle och lyckas hålla isär dem framöver)