Veckans kulturfråga - vecka 48

 

I veckans Kulturfråga undrar Linda Vilka prisade böcker och författare är dina favoriter?

Min absoluta favorit är denna, som vann Women's Prize for Fiction 2021. 

En annan storfavorit som tilldelats samma pris är The Song of Achilles som vann 2012

Det finns många Nobelpristagare som jag tycker mycket om: Olga Tokarczuk, Svetlana Aleksijevitj, Selma Lagerlöf, Isaak B Singer, Gabriel Garcia Marquez, Kazuo Ishiguro för att ta några exempel. Den enda jag har läst som jag verkligen inte tycke om, trots flera försök, är Peter Handke. Saramago har inte fått lika många chanser, men han ligger rätt pyrt till som det är nu.

Av ALMA-pristagarna så är ju Barbro Lindgren absolut en favorit, liksom Baek Heena. 

 

Augustpriset brukar jag följa, men i år har jag av någon anledning tappat lusten. Den kanske kommer tillbaka. Här är en favorit ur respektive kategori.

 

Jag brukar försöka följa både Bookerpriset och Internationella Bookerpriset. Ska dock erkänna att jag varit ganska dålig på att läsa Bookerprisade böcker. Här är dock några som jag tyckt mycket om.

Av dem som fått Internationella Bookerpriset är jag särskilt förtjust i Ismaïl Kadaré

Den här tjatar jag mycket om - så även i dag. Fick International Prize for Arabic Fiction 2014.

Wainwrightpriset, som uppmärksammar böcker om natur och miljö, brukar jag hålla lite koll på. Där har jag fått tips på en hel del böcker, bland annat denna, som jag tyckte mycket om. 

Costapriset, som nu är nedlagt (fast när jag nu googlar efter länk så ser det ut som om det håller på att återuppstå), hade också en hel del intressanta nominerade och vinnare. Denna älskade jag. 

Goncourtprisade (1975) Med livet framför sig är underbar. Helt fantastiskt inläst av Johan Ulveson. Jag höll på att skratta ihjäl mig ibland.

Pulizerpriset är inte lika kul. Jag vet inte om det har med mina aversioner mot USA att göra. Fast Richard Powers är ju lite av en favorit. Hans The Overstory väntar i hyllan. Jag är säker på att den kommer att bli en favorit :)

Det blev mycket det här. Men nu ska tanten sova sött, för hon är så väldigt trött.

Veckans kulturfråga - vecka 45

 

Denna vecka undrar Linda vad för kultur som format vår bild av USA

Vilka kulturella verk representerar USA för dig?

Ja, det är väl inte direkt kultur som format min bild av USA - har de någon? - och jag kan inte riktigt komma på vad för kulturella verk som skulle representera USA i mina ögon. De här kanske:

Den har några år på nacken så det var ett tag sedan jag läste den.

Barskrapad in på bara skinnet! Den verkligheten mötte den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich när hon i Jack Londons och Günther Wallraffs efterföljd gav sig ut för att beskriva tillvaron för dem längst ner på samhällsstegen i världens rikaste land - USA. Hon tog jobb som vård- och barbiträde, städerska och affärsbiträde i Minnesota, Maine och Florida. Hon försökte alltid få det bäst betalda arbetet och letade alltid efter den billigaste bostaden på varje plats. Hon begrep inte hur hennes arbetskamrater överlevde på sin knappa lön själv klarade hon det inte. Hur kan en sådan fattigdom och sådana arbetsvillkor existera sida vid sida med den mest otroliga lyx i det som brukar kallas världens största demokrati?

För Ehrenreich är det inte bara möjligt, det är de fattiga, underbetalda, hunsade och kuvade som är förutsättningen för rikedomen. Det är resultatet av marknadskrafternas fria spel den enes död är den andres bröd.

Väldigt bra! Kortlistades för Bookerpriset 2022.

An uncanny literary thriller addressing the painful legacy of lynching in the US, by the author of Telephone Percival Everett's The Trees is a page-turner that opens with a series of brutal murders in the rural town of Money, Mississippi. When a pair of detectives from the Mississippi Bureau of Investigation arrive, they meet expected resistance from the local sheriff, his deputy, the coroner, and a string of racist White townsfolk. The murders present a puzzle, for at each crime scene there is a second dead body: that of a man who resembles Emmett Till. The detectives suspect that these are killings of retribution, but soon discover that eerily similar murders are taking place all over the country. Something truly strange is afoot. As the bodies pile up, the MBI detectives seek answers from a local root doctor who has been documenting every lynching in the country for years, uncovering a history that refuses to be buried. In this bold, provocative book, Everett takes direct aim at racism and police violence, and does so in a fast-paced style that ensures the reader can't look away. The Trees is an enormously powerful novel of lasting importance from an author with his finger on America's pulse.

Jag gillade inte ens The Mars Room, men den säger väl en del om USA, tycker jag. Landet med flest fångar i världen, både i absoluta tal och i förhållande till befolkningsstorleken. Och en hel industri runt omkring som gräver guld och lobbar hårt för att det ska fortsätta vara som det är. 

The Mars Room är namnet på strippklubben där Romy arbetade för att försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin. Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda. 

Sorry, men jag har inga höga tankar om USA. Det är så pinsamt att man behöver skämskudde bara man tänker på det. Jag har absolut ingen längtan efter att åka dit. Vet inte ens om jag skulle våga åka till ett så ociviliserat land. 

Veckans kulturfråga - vecka 44

 

Denna vecka undrar Linda på Enligt O

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

Det har inte varit något bra läsår i år, framförallt för att jag inte kan l ä s a. De böcker jag brukar ha mest behållning av finns sällan inlästa som ljudböcker eller är av sådan art att de kräver ganska mycket fokus, vilket jag inte har förmåga till för närvarande. Inte har haft på ett bra tag, känns det som. 

När jag tittar igenom Goodreads så kan jag konstatera att det är en bok som sticker ut:

Humlan Hanssons hemligheter belönades med Augustpriset 2020, barn- och ungdomsklassen. Jag inhandlade den till dottern ganska omgående, men hon har naturligtvis inte rört den. Jag har dessvärre inte fått läsande barn. Det förvånar mig lite, då både jag och fadern är läsande människor - även om fadern nu mest läser facklitteratur. Jo, min äldste läser en del, men nästan bara facklitteratur han också. 

Hur som helst, eftersom jag försöker klämma Augustnominerade böcker rent generellt, så tog jag mig äntligen i kragen och läste denna - och den var oväntat charmig och rolig. 

Jag tyckte för all del om Stacken, Agneta Pleijels självbiografiska serie och de tre första delarna av Fröknarna von Pahlen också (de finns inlästa, men inte resten), men... Humlan sticker ut.

När det gäller de Augustnominerade så kände jag bara igen Ramqvist i skönlitteraturklassen och Skogen i facklitteraturklassen. Båda hade jag sparade i min Storytelhylla och Skogen lyssnar jag på just nu.

Trist att det var så mycket Bonnier. Jag känner mig inte lika sugen på att läsa som jag brukar göra, men vi får väl se. Min ambition är att läsa åtminstone tre i varje klass för varje år - naturligtvis utan att göra våld på mig själv. 

Veckans kulturfråga, vecka 43

 

Denna vecka undrar Linda: Vilka böcker står näst på tur att bli lästa?

Ja, jag klarar ju fortfarande inte av att l ä s a, så det får bli de ljudböcker som står näst på tur. Egentligen är det tre halvfärdiga som står på tur, men jag dristar mig att välja de ännu orörda.

Powers var långlistad till Bookerpriset men gick inte vidare till kortlistan. Jag älskade hans tidigare kortlistade Bewilderment. De flesta verkar tycka att pulitzerprisade The Overstory, var ännu bättre. Den har stått i hyllan och väntat ett par år nu. När ska jag äntligen kunna l ä s a igen? Så länge tänkte jag lyssna på Playground.

Patchetts Bel Canto har vunnit Women's Prize for Fiction. Ingår i min utmaning Prisat.

Enlightenment var också med på Bookerprisets långlista, men gick inte vidare. 

Sedan ska jag ta itu med de augustnominerade. De som finns inlästa, vill säga. 

Veckans kulturfråga - vecka 41

 

Denna vecka undrar Linda på Enligt O

Vem önskar och/eller tror du blir årets nobelpristagare i litteratur?

Jag har faktiskt ingen riktig favorit. Helst skulle jag vilja att någon helt otippad och gärna okänd fick priset, för det är roligast.

När det gäller tror, så känns det ju rätt rimligt med Can Xue. Inte för att jag kan bedöma hennes författarskap, utan för att hon omnämns av många och ligger högt på vadslagningslistorna och för att "det är dags" för en kvinna som varken är europé eller nordamerikan. 

Fast jag har samtidigt känslan av av Akademien inte tänker låta sig gå i ledband och välja efter något slags rättvisesystem. Vad är egentligen 'rättvisa' i de här sammanhangen? Jag känner att jag värjer mig lite mot formuleringar som "nu är det dags för en asiatisk kvinna". Säger vem? Inte Nobel i alla fall. 

Naturligtvis tycker jag att det är rimligt att Akademien vidgar sina vyer och tittar utanför konceptet 'Europeisk/nordamerikansk vit man', och det tror jag att de har gjort. Och visst vore det fint om det blir en kvinna. Och eftersom jag har en faiblesse för världslitteratur, så visst ser jag gärna att priset hamnar utanför det europeiska/anglosaxiska. Jag ser nog faktiskt hellre en afrikansk man som inte skriver på kolonialspråk som vinnare, än en nordamerikansk kvinna som skriver på engelska. Men det viktigaste är ändå ett spännande författarskap, det går före både kön och nationalitet.

Veckans kulturfråga - vecka 40

 

Veckans kulturfråga hos Enligt O lyder:

Vilka författare önskar du ger ut en ny bok?

Jag är ingen särskilt trogen läsare, måste jag erkänna, så jag går inte direkt och längtar efter någon specifik författare. Jag hade ju gärna läst mer av Torgny Lindgren förstås, men det är ju dessvärre kört.

Eftersom jag för närvarande knappt kan läsa alls, utan mest lyssnar, och den senaste månaden till råga på eländet nästan bara klarat lättillgängligt på svenska, så längtar jag efter att fler av Louise Pennys böcker om kommissarie Gamache ska läsas in. Den senaste inlästa (på svenska) är skriven 2019 (!) Hon klämmer ju ur sig en om året, ungefär. Konstigt att de inte översätts snabbare när hon är så populär. 

Eftersom jag älskade Piranesi så till den milda grad, så kan jag ju önska att Susanna Clarke ger ut något nytt snart. Jag har förvisso Jonathan Strange & Mr Norrell väntande i hyllan, men 864 sidor på engelska när man i princip bara klarar att lyssna på deckare, det går ju bara inte. 

Men nu när jag googlade för att få titeln rätt så upptäckte jag faktiskt denna, som är på gång. En novell, uppenbarligen, men det kanske jag i alla fall kan klara av att l ä s a. Väldigt fin, tycker jag.

Sedan kan jag hålla med Linda m fl gällande Chimamanda Ngozi Adichie, som gärna får komma med något nytt (fast jag ska erkänna att jag har Amerikanah oläst; samma sak där, en jäkla massa sidor på engelska...)

Veckans kulturfråga - v 38

 

Denna vecka undrar Linda, som förutom svensklärare är lärare i historia (vilket jag missat), om historia i böcker, både skön- och facklitteratur:

Vilka historiska epoker och händelser läser du gärna om?

När det gäller facklitteratur så gäller: ju längre bak i tiden, desto bättre. Fram till medeltiden, ungefär, är det kul. Bortsett från en enda lektion, i 7:an, som handlade om människans tidigaste historia och som var ofantligt spännande, så minns jag bara att det var ett evigt tjatande om industriella revolutionen, första världskriget och andra världskriget. Varenda jävla läsår! Det var så mördande tråkigt att jag hade kunnat dö av leda. Och trots detta tjatande - eller på grund av - så kan jag inte ett smack om dessa eror. Jag har inga minnen av något som helst jag lärt mig om historia i skolan. Det jag kan har jag nog lärt mig genom att läsa själv. Förresten, jag minns en lektion i gymnasiet också, då en vikarie berättade om Marie Antoinette och Axel von Fersen. Han nämndes inte i historie(skol)böckerna på den tiden. Sedan dess har jag varit kär i von Fersen. Jag har förstås läst Herman Lindqvists bok om honom och tittat på hans rustning på Livrustkammaren. 

 

När det gäller skönlitteratur så är det väl lite tvärt om. Det blir mest 18- och 1900-tal, och lite 1700-. Jag har tyckt otroligt mycket om Fogelströms Stad- och Barn-serier, Mobergs Utvandrarserie och mycket annat av 'arbetarförfattarna'. 

 

Jag har också tyckt mycket om Kähkönens Kuopio-serie liksom en hel del annat finskt som utspelar sig under 1900-talet. Pramoedya Ananta Toers Burukvartett som skildrar Indonesien tycker jag också mycket om. 

 

Undantaget är Wolf Hall-serien, engelskt 1500-tal och - när jag tänker efter - Fridegårds Trägudars land, vikingatid. Rid i natt är ju heller inte så dum, 1600-tal. 

 

Och så allt det som var nutid när det skrevs, men för oss är historia. Och och och...

När jag tänker efter så är jag ju föga road av samtidsskildringar, i synnerhet inte svenska - ja det ska vara deckare då - och verkligen inte kärleks-/relationsromaner. Så, antagligen skulle jag kunna gräva fram hur mycket som helst och jag kommer säkert tänka Ja men den ja! när jag läser era inlägg.

Veckans kulturfråga - vecka 4

 

Veckans kulturfråga utgår från Enligt O.

Vilka är dina tegelstensfavoriter?

Ja, det där med tegelstenar är ju verkligen inte min grej, men några har jag för all del klämt i min dag.

Jo då! Och så här såg den ut när jag läste den första gångerna - om jag minns rätt. 483 sidor. Det kanske inte räcker? Man brukar väl räkna 500 och uppåt, eller?

648 sidor duger väl? När ska jag ta mig i kragen och läsa sista delen på 1200 sidor, eller vad det nu är, mån tro?

Dickens fick så gärna tegelstena sig, tycker jag. Kanske är ändå David Copperfield den jag gillat bäst hittills. 906 sidor. (Förresten vill jag läsa Kingsolvers Demon Copperhead, 608 sidor).

Veckans kulturfråga - 3

 

Kulturfrågan utgår från Enligt O

Vilka tunna böcker vill du lyfta fram?

Flera av de här böckerna har jag tjatat rätt mycket om genom åren, men det må så vara.

I april 1868 går ett mycket stort lastfartyg på grund utanför Reykjanes. Ombord på skeppet finner man en stor last tran, som en skänk från ovan till människorna som lever på den karga isländska kusten. Kalla kårar går längs ryggraden på de män som undersöker det förlista skeppet när det upptäcker att det fortfarande finns liv ombord. De hittar Abba, en ung flicka med Downs syndrom som hållits fången av besättningen. (128 sidor)

Snö handlar om 17-årige Yuko som lever i Japan i slutet av 1800-talet. Alla i hans familj är antingen präster eller krigare, men Yuko trotsar traditionen och bestämmer sig för att bli poet. Han fascineras av snön och skriver underbara haikudikter som försöker fånga dess vithet.

Till sin läromästare får han den gamle, blinde Soseki, Japans störste målare och före detta samuraj. Han berättar om sitt händelserika liv och om kärleken till lindanserskan Snö.

Om Yuko vill bli en fulländad poet måste han även lära sig att behärska målerikonsten, musiken och kalligrafin. Och inte minst kärlekens konst ... (109 sidor)

Vid en grumlig sjö i en ålderdomlig by i Karelen bor de sju systrarna. De lever i symbios med naturen och umgås med döda själar och kvarblivna ryssar i en kollektiv och drömlik värld. (134 sidor)

I fabeln Mannen som planterade träd, ursprungligen skriven 1953 på beställning av Reader's Digest under rubriken »Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött», ägnar en ensam herde sitt liv åt att systematiskt plantera träd på Provences högslätter. Så kommer hela trakten att leva upp igen, med grönskande skogar, porlande bäckar och nya bosättare i de övergivna byarna. (47 sidor)

Momo, en liten tolvårig judisk pojke blir på 60-talet i Paris vän med den arabiske butiksinnhavaren på Rue Bleue. Men saker och ting är inte vad de förefaller vara, handlaren Monsieur Ibrahim är inte arab, gatan Rue Bleue är inte blå och pojken är kanske inte jude. (85 sidor)

Detta är breven som Oscar, tio år, har skrivit till Gud. Det är Mamie Rose, den rosa damen som hälsar på honom på barnsjukhuset, som hittat dem. I dem beskriver Oscar tolv dagar av sitt liv; det är tolv dagar fulla av humor och värme, tolv dagar med många roliga möten och hjärteknipande episoder. Kanske blir dessa tolv dagar de sista, men tack vare Mamie Rose och hennes vänskap blir de till en saga. (94 sidor)