En smakebit på søndag - De mörka vattnen stiger

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Hennes händer är torra och rynkiga och därtill försvagade, och på ovansidan uppvisar de sedan flera år ålderdomens ljusbruna leverfläckar. Hon stirrar på dem i ett försök att tänka på något annat. Hon tycker inte illa om de där fläckarna. De har en viss charm, rentav elegans. Hon kommer att sakna dem när hon är död. 

Jag tycker inte illa om mina heller, men charm och elegans vet jag inte direkt. Mer så att jag inte bryr mig så mycket om dem. 

Margaret Drabble ingår i min Boktolva - som det går urdåligt med, eftersom de flesta av författarna måste l ä s a s, och hela året har jag haft uttalat svårt för att läsa. Jag kommer inte att gå i land med den, men några till böcker tänker jag i alla fall försöka hinna med. Förhoppningsvis får jag så mycket ro under jul att jag kan läsa ett par då. 

En smakebit på søndag - Jag tar inte farväl

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu; inga spoilers!

Snön föll tunt.
Fältet jag stod på gick efter ett tag över i en låg bergssluttning. Den här sidan av berget, från krönet ner till fältet, var täckt av tusentals svarta trästockar planterade i marken. Stockarna var av varierande höjd, som människor i olika åldrar, och tjocka som järnvägssliprar, om än inte lika räta. Alla var de lite böjda eller vridna, som om det var tusentals män, kvinnor och utmärglade barn som stod där och kurade i snöfallet. 

Så börjar Jag tar inte farväl av Han Kang.

Jag har tidigare bara läst Vegetarianen av Han Kang. Levande och döda och Den vita boken har jag haft på läslistan en halv evighet. Sedan de kom ut, skulle jag tro. När jag var på biblioteket härom veckan och fick syn på denna, så snöt jag den från hyllan. Rena lyckträffen. Jag har för all del sett Han Kang nämnas i Nobelprissammanhang, men hon har väl knappast legat högt på listorna och att hon skulle få priset var inget jag förväntade mig. Jag kan ju inte l ä s a egentligen - men kan likväl inte låta bli att låna hem böcker och försöka när jag ser något lockande. Nu antar jag att det står minst tio i kö på denna, så det är bara att sätta igång och göra sitt bästa.

En smakebit på søndag - Neandertalmänniskan

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Nu var det länge sedan jag var med. Tiden och orken har liksom inte räckt till. Men jag vill ju egentligen.

Men ett problem var att alla vanliga mänskliga DNA-preparat innehåller en blandning av kärn- och mtDNA (i e mitokondrie-DNA), så hundratals och tusentals kopior av vanligt mtDNA från cellernas mitokondrier skulle störa våra försök att upptäcka de få mtDNA-segmenten i kärn-DNAt. Här fick vi hjälp från biologin. Som nämndes i kapitel 1 ärvs mtDNA bara på mödernet, via äggcellen, och inte på fädernet. Det beror på att det inte finns några mitokondrier i spermiernas huvuden, som tränger in i äggcellen. För att få tag på kärn-DNA utan mtDNA behövde vi alltså isolera spermiehuvuden.

Jag talade med mina manliga doktorander, och en morgon drog vi oss undan en stund var för sig och producerade sperma åt Hans. 

Är man forskare så är man :)

Jag har ju hört Svante Pääbo på radion och läst en del populärvetenskapliga artiklar om hans forskning, men det var först nu, när han tilldelades Nobelpriset, som jag kom på tanken att leta efter böcker av honom. Och åh! Det är så fantastiskt spännande. Jag blir alldeles till mig i trasorna.

En smakebit på søndag - By the Sea

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt från veckans läsning - inga spoilers!

The bathroom was caked: the sink was spotted with what looked like vegetable matter, the tub had developed a dark shadowy skin and the toilet was an impenetrably opaque black hole. I gagged but had no choice, aware all the time that for all I knew something lived in that dark murk and that it had teeth that might be tempted by the weight of my manly endowments. They do acquire a kind of nobility at a certain age.

On a late November afternoon Saleh Omar arrives at Gatwick Airport from Zanzibar, a far away island in the Indian Ocean. With him he has a small bag in which there lies his most precious possession - a mahogany box containing incense. He used to own a furniture shop, have a house and be a husband and father. Now he is an asylum seeker from paradise; silence his only protection. Meanwhile Latif Mahmud, someone intimately connected with Saleh's past, lives quietly alone in his London flat. When Saleh and Latif meet in an English seaside town, a story is unravelled. It is a story of love and betrayal, of seduction and of possession, and of a people desperately trying to find stability amidst the maelstrom of their times.

Jag läste ut By the Sea i förrgår och jag tyckte jättemycket om den. Jag hade inte riktigt väntat mig det, varför vet jag inte. 

En smakebit på søndag - Din tjänare hör

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en bit av veckans läsning; inga spoilers!

Pust! Jag ordnade så att vi kunde bli provtagna via jobbet, jag och äldste sonen, så vi fick flänga iväg till Falun här på morgonen. Sonen har varit på skolresa till Idre och nu är halva klassen sjuk och två har testat positivt. Sonen blev sjuk dagen efter han kom hem och jag - som varit sjuk i veckan och bara hunnit arbeta en dag - fick nya symtom. Ibland känns det rätt hopplöst det här. 

En av våra undersköterskor, som har haft covid och är vaccinerad med tre doser, fångades i en smittpårning. Hon hade inga symtom men var positiv. Hur ska vi kunna värja oss mot något sådant? En tröst i eländet är väl att samtliga patienter som ligger på IVA hos är ovaccinerade och ingen har omikronvarianten. Så förhoppningsvis blir viruset "snällare". Det är ju också det rimligaste. Viruset tjänar ju inget på att folk blir knalldåliga eller dör utan gynnas bäst av att värden inte är sjukare än att hen orkar trava runt och smitta andra. Nå väl, smakebit var det...

Man ämnade taga ifrån honom något som han hade rätt till! Och han blev jublande vred. Det är som att taga ifrån en kall hans gamla kärling och säga du får en ny piga istället, det förlorar du inte på!
Men en jordbit kan väl inte jämföras med en god gammal hustru, sa landtmätaren, nästan rörd över de ömma känslor som tycktes finnas i denna bärsärk. Han lät sin spatserkäpp skriva en båge i luften. Och han fortsatt med onera och impediment och skälig kompensation och sunt förnuft och grannarna nickade som om de visste vad onera och impediment betydde.

Första delen i Jernbaneeposet av Sara Lidman. Vi får se om jag tar mig igenom alla sju som planerat. Det går lite segt ska jag erkänna.

En smakebit på søndag - Räv och jag

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Att äga mark innebär att ha et stort ansvar. Varje steg man tar, varje gång man anlägger, varje ogräs man drar upp och varje träd man planterar, får ungefär hundra miljoner konsekvenser. En god jordägare, naturens huvudarrendator, måste kunna stå för sina handlingar och dess konsekvenser. Hon kan inte jämna en skog - inte ens en sorkskog - med marken av ren illvilja. Sorkarna hade gjort skada; att utplåna skogen skulle inte ändrar på det.

Jag var oerhört pepp på den här boken när jag började. Nu har jag läst en femtedel, ungefär, och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Det kom som en överraskning att hon är amerikanska, jag fick för mig att hon var tyska. Fråga mig inte varför. Namnet tyder ju ändå på att det rör sig om en engelskspråkig författare. Nå väl, jag läser vidare...

En smakebit på søndag - Att tro på Mister Pip

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på bokbloggen Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Bougainville är en av världens bördigaste platser. Släpp ner ett frö i jorden, efter tre månader är det en planta med glänsande gröna blad. Tre månader till så plockar man frukterna från den. Men utan macheter skulle vi inte ha någon egen mark. Lämnade man djungeln i fred skulle den komma marscherande ner för de branta bergssluttningarna och begrava våra byar i blommor och lianer.

Det är därför det var så lätt att glömma att det någonsin funnits en skola. Slingerväxterna hade, som för att mildra chocken, först strypt två träd med lila och röda blommor och sedan via dem krupit upp på skolans tak, krupit in genom fönstren och ringlat sig fram över innertaket. Ett halvår till så hade vår skola försvunnit ur sikte.

"Det är en sak jag vill att ni ska förstå. Jag är ingen lärare, men jag ska göra mitt bästa. Det är mitt löfte till er barn. Jag tror att vi, med era föräldrars hjälp, kan påverka våra liv till det bättre."

Lloyd Jones kommer från Nya Zeeland. Att tro på Mister Pip kortlistades till Bookerpriset 2007

På en kopparrik tropisk ö, sönderslagen av krig och övergiven av nästan alla, finns en enda vit man kvar: den excentriske mr Watts. Han är föremål för öbornas nyfikenhet och hån, men då det inte finns någon annan som kan undervisa barnen på ön städar mr Watts upp i det förfallna skolhuset och börjar läsa för eleverna ur Charles Dickens Lysande utsikter.

En smakebit på søndag - Sjöjungfruns andra fot

 

En smakebit på søndag utgår från Astrid Terese. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Skränandet från lastrummet hade tilltagit i styrka, det var som om det inte längre kom från båtens inre utan från oceanens djup. Det var något som alltid hade upprört Gonçalo da Silveira: negrernas sätt att skratta för full hals, hur snara de var  till lycka, hur obekymrat de gav efter för lättja. Vildarna saknade inte bara tro. De saknade måttlighet i glädjen, återhållsamhet i skrattet, behärskning i passionen. Gapskrattet är kvinnligt, skrattet är manligt. Det första utmärker djuren, det andra människorna. Man måste humanisera slavarna. För att kväva gapskrattet kunde halsjärnet mycket väl duga, denna järnring som klämde till om slavarnas hals. Det krävdes ett halsjärn för att hindra dem att skratta för full hals.

I mars 1560 kommer jesuiten Don Gonçalo Silviera till Sofala i sydöstra Afrika med det portugisiska skeppet Nossa Senhora da Ajuda. Han har seglat till Moçambique med ett uppdrag att kristna den svarte kejsaren vars välde sträcker sig ända till etiopernas rike.

I vår tid kommer ett afroamerikanskt par till byn Vila Longe. Med sig i bagaget har de biståndspengar, och en dröm om att få återvända till sitt ursprung. Byns invånare bestämmer sig för att dra fördel av amerikanernas naiva förhoppningar och iscensätter det "riktiga" Afrika.

En smakebit på søndag - Comédia infantil

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Senare hade fru Muwulene flyttat in till staden och etablerat sig med sina ormar i garaget bakom domstolen. Det hände att ormarna rymde och ringlade in i de rum där det pågick domstolsförhandlingar. Panik utbröt och förhandlingarna avbröts medan fru Muwulene kröp runt och samlade ihop ormarna som oftast gömde sig i de mörka hörnen bakom åklagarnas och advokaternas tunga bord av det svarta, järnliknande träslag som bara finns i vårt land.

Mitt i natten ljuder skott inifrån teatern bredvid José Antonio Maria Vaz bageri. Efter att ha skyndat dit möts José av en tragedi på den upplysta scenen. Den kloka gatupojken Nelio, blott tio år gammal, ligger där skadad och döende. Han ber om att få bli uppburen på taket för att känna de friska fläktarna från Indiska Oceanen. Det tar tio nätter innan han dör.

Under de kommande nätterna får bagaren höra gatupojkens historia - något som ska komma att ändra honom för all framtid. Hur ryms det så mycket visdom i en sådan liten pojke? Och hur kan han ta sin stundande död med sådan ro?

En underbar bok. Jag är så glad att jag äntligen har läst den. Den belönades med Sveriges Radios romanpris 1996 och blev också nominerad till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. 

En smakebit på søndag

 

En smakebit på søndag utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

He would shoot her if need be; that would be the end of it. He'd shot big game before. He'd shot a big lion in South Africa, once. The head had been stuffed and mounted and was now above his desk in his den at home. He'd shot a buffalo in Yukon, a female too; he'd even shot a grizzly bear, once, up in the Rockies. He would shoot the bitch, no messing, bring her in. No beers at the jetty; he'd take her straight, by truck, to the other end of the island, to the port at English Town, where she would be tagged and photographed and packed on ice and taken to the larger island. There, she would be airlifted back to Florida  This time he knew what he was up against; a big bad motherfucker of a mermaid. 

Jag har hunnit halvvägs och är helt kär. Boken tilldelades Costa Book Award 2020. 

En smakebit på søndag - För in de döda

 

Smakebiten utgår omväxlande från Betraktninger och Flukten fra virkeligheten och idag borde det vara den senare, men jag hittar inget inlägg där. Kanske har Mari fullt upp med att linda olvonkransar. Efter att snabbt ha tittat runt så ser jag att flera ändå bjuder på smakbitar, så då gör jag det jag med. Alltså: dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det är i privata rum han tänker på sin hustru Elizabeth. Hon är ett töcken i hans medvetande nu, kjolar som sveper om ett hörn. Den sista morgonen i hennes liv tyckte han att hon följde efter honom när han gick hemifrån, tyckte sig se en skymt av hennes vita mössa. Han hade vänt sig om till hälften, sagt "gå och lägg dig igen" : men ingen var där. När han kom hem den kvällen var hennes käke uppbunden och det stod ljus vid hennes huvud och fötter.

Det dröjde bara ett år innan hans flickor dog av samma anledning. I sitt hus i Stepney förvarar han i en låst ask deras halsband av pärlor och korall, Annes läxböcker med hennes latinövningar. Och i förrådet, där de förvarar sina maskeradkläder till jul har han fortfarande vingarna av påfågelfjädrar som Grace bar i församlingens julspel. Efter spelet gick hon uppför trappan, fortfarande i sina vingar; frosten gnistrade i fönstret. Jag skall be mina böner, sade hon : hon gick ifrån honom, skrudad i sina fjädrar, och slukades av mörkret.

Och nu faller natten över Austin Friars. Låsreglar knäpper, nyckeln i låset klickar, den starka kedjan över dörrarna rasslar och den stora bommen faller över porten. Drängen Dick Purser släpper ut vakthundarna. De kastar sig ut och rusar kring, de snappar efter månljuset, de lägger sig under fruktträden med huvudena på sina tassar och öron som det rycker i. När huset är tyst - när alla hans hus är tysta - då vandrar de döda i trapporna.

Mantels språk är helt magiskt. Men det tar tid att läsa, för det är lite som att läsa poesi. Det går inte att snabbkoda av texten, man måste l ä s a orden, man måste falla in i rytmen.

En smakebit på søndag - Hjärtdjur

 

Smakebiten utgår denna vecka från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu. Inga spoilers!

På kvällen hängde Lola upp sina strumpbyxor med fötterna ut genom fönstret. De kunde inte dropptorka, för de tvättades aldrig. Strumpbyxorna hängde ut från fönstret som om Lolas fötter och ben fanns i dem, tårna och de hårda hälarna, de uttöjda vaderna och knäna. De hade kunnat gå utan Lola genom den vildvuxna parken i den mörka staden.

Månadens språk är rumänska och jag tänkte att jag skulle ta mig i kragen och läsa Herta Müllers Hjärtdjur. Müller skriver visserligen på tyska, men hon kommer från Rumänien och boken utspelar sig där. 

Jag hade förväntat mig att hon skulle vara rätt svårtillgänglig och en smula tråkig, men så är det inte alls. Jag har inte hunnit så långt in i boken än (s 37) men har redan klistrat in tre markeringslappar. Jag gillar verkligen hennes sätt att skriva och hade det inte varit för att jag bara måste ta mig an en del saker i trädgården innan det är för sent, så hade jag antagligen satt mig i min fåtölj och läst ut den redan.

En smakebit på søndag - Av ingen kvinna född

Smakebiten utgår denna vecka från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det här var för fyrtiofyra år sedan och jag minns allt. Lågan fladdrar längst upp på det tvinnade ljuset. Den ser ut som en liten dansös som har fastnat i vaxet. Hennes hårsvall av rök sveper över de flagor av bokstäver som klumpat ihop sig till ord runt historiens axel, en bekännelse som jag nu har blivit anförtrodd. Medan min andning tar fart och sedan saktar in lyckas jag ändra de dödliga skuggornas resa på det fläckade papperet och ett okänt ansikte träder fram, som ett ornament på en gravsten. Denna kvinna som jag aldrig har träffat men ändå tycker mig veta allt om, denna kvinna som jag aldrig har slutat att slå följe med, som jag aldrig kommer att bli färdig med. Så jag bestämmer mig för att låta blicken svepa över det första bladet så att de bedrägliga skuggorna försvinner och nya träder fram, vilka jag gör mig redo att upptäcka och därmed löper risken att förmörka dem ännu mer. Dessa skuggor i mörka skärvor som inte skonar något eller någon, utom i den mest fullkomliga av nätter som är döden före den sista domen.

Prästen Gabriel får en dag ett oväntat meddelande av en kvinna när han sitter i biktstolen. Han kommer kallas till ett sinnessjukhus för att välsigna en avliden patients kropp, och den viskande rösten uppmanar honom att då smuggla ut några anteckningsblock som ligger gömda under den dödas klänning. De fullklottrade blocken visar sig innehålla historien om Rose, som med egna ord berättar om hur hon som fjortonåring såldes till en förmögen godsherre och hur hennes liv därefter förvandlades till ett inferno.

Tredje boken i min Tranan-prenumeration. En riktig bladvändare. Jag läste ut den i natt. Rekommenderas!

En smakebit på søndag - Före morgondagen

 

Smakebiten utgår denna vecka från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det har blivit väldigt dåligt det senaste med såväl läsning, ljudbokslyssning och bloggande. Det är tufft på jobbet, jag har jobbat över mycket och är helt slut. Denna vecka har jag rondat äldreboende med covidutbrott och täckt upp på covidavdelning - och det bara väller in folk. Förut var där mest äldre äldre - det var därför vi ryckte in; det verkade lämpligare att geriatriker skötte avdelningen än att en stackars ST i gynekologi skulle göra det. Nu är det helt blandade åldrar. Covid slår verkligen till synes slumpartat. Den enda gemensamma nämnaren jag ser nu är att i princip alla yngre som hamnar på avdelningen har högt BMI eller är höggravida. Men det finns undantag: jag har haft en kvinna i 60-årsåldern, helt frisk, smal och fysiskt aktiv som har behövt syrgas några dagar. På boendet har fyra smittats och de är multisjuka och mycket gamla. Av dessa är två vaccinerade, en av dem är lite snorig, en har inga symtom alls. Två har avböjt vaccinering, av dessa är en symtomfri och den andra - som är mycket svårt lungsjuk - har feber och diarré och svårt att få i sig tillräckligt med vätska (ja, hon får dropp så klart), men hon har inga som helst symtom från lungorna. HÅLL AVSTÅND OCH VAR RÄDDA OM VARANDRA! Den engelska mutationen är mycket mer smittsam än den ursprungliga och det är verkligen inte bara gamla multisjuka som drabbas. 

Senare, när de satt i tältet vid den kokande grytan, förklarade Ninioq för pojken några av de regler, som en fångstman bör följa för att inte komma i strid med djurens själar. Sålunda, sa hon, var det viktigt, att han alltid såg till att hälla lite vatten över en säls nos strax efter det att han fångat den. Som bekant var sälar mycket törstiga, en törst som höll i sig efter döden. På samma sätt måste han se till att ställa sin harpun i närheten av lampan, för ännu en tid efter fångsten satt djurets själ kvar i harpunspetsen, och värme vill en säl alltid ha.
  När det gällde björnar, fick han inte lov att arbeta på tre dagar efter en lyckad jakt, och hade han möjlighet till det, skulle han hänga upp nya sulskinn till björnens själ, eftersom en björn ju vandrar mycket.
  Om fisk måste man komma ihåg att strax efter fångsten ta ut inälvorna. Därigenom fick fiskarnas själar möjlighet att bli nya fiskar, medan de, om man lät dem ligga på land eller om de drev tillbaka, skulle dö precis som fiskarnas kroppar. Särskilt var det viktigt att hedra späckhuggaren, som ju var alla fångstmäns beskyddare, även om den om vintern förvandlar sig och strövar omkring på land som varg.

Månadens språk är danska och jag läser Jørn Riels Före morgondagen. Jag har tidigare läst hans arktiska och grönländska skrönor, men inget annat. Riel bodde på Grönland i tio år. 2010 tilldelades han Danska Akademiens Stora Pris. 

Att vara den sista levande människan i världen. För Ninioq var det en realitet och inte bara en tanke. Före morgondagen berättar om en händelse på Grönlands kust. En händelse som utvecklades till en katastrof; en händelse som fick människor att utplåna människor. Före morgondagen är berättelsen om en gammal kvinnas tankar och handlingar i en svår situation för mer än hundra år sedan. Samma situation kan lätt uppstå igen och försätta vem som helst av oss i Ninioqs belägenhet - före morgondagen.

En smakebit på søndag - Sändebudet

 

Denna vecka utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt från veckans läsning - inga spoilers!

"Det är min farbror. Han säger själv att man inte behöver några vilopauser mer när man är över hundra år. Om jag föreslår att han ska ta en paus och dricka lite te blir han arg och skäller på mig och säger 'Ungdomar nuförtiden ägnar mer tid åt vilopauser än åt arbete'".Yoshiro nickade kraftigt och svarade: "Gamla människor har i alla tider klagat på de unga. Det lär vara bra för gamlas hälsa att klaga. Det sägs att om man mäter blodtrycket på dem efter att de har talat illa om ungdomar ser man att det har sjunkit"

I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.

Jag är lite dålig på att hålla min TBR. Helt oplanerat fick jag med mig den här från biblioteket, med två veckors lånetid. Bara att sätta igång :)

En smakebit på søndag - Järnnätter

 

Smakebiten utgår idag från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Och pojkarna trängde sig in i den jublande cirkeln med utsträckta halsar och smutsiga öron spretande från sina snaggade huvuden, och då såg de något äckligt. Anna Tuomi gick runt cykeln och fram till gubben som hade lett dit den, och ryktet gick snabbt bland pojkarna att det var en civilklädd polis, men någon fnös: Det är Hanski Kokkonen, mor vet, han bodde här i huset förut. Och när pojkarna tisslande och tasslande makade sina magra pojkkroppar längre in mot händelsernas centrum såg de hur Anna Tuomi pussade Hannes Kokkonen, och det var riktigt äckligt, och de som inte hann se det fick en snabb redogörelse för händelsen, och pojkarna flydde äcklat tjutande från platsen.

Järnnätter är andra delen i Sirpa Kähkönens Kuopio-serie som utspelar sig under 1900-talets första del, under krigs- och mellankrigsåren. Första heter Brudar i svart. Jag tror, tyvärr, att inga fler är översatta till svenska - än - men de är nog uppe i sju på finska. Och jag är osäker på om de finns på norska. 

Och eftersom det tydligen är Världspoesidagen idag, så kompletterar jag med en dikt från diktsamlingen jag just nu läser. 

Min hjärna är en okänd kontinent

Aldrig sedda floder grenar sig där

I obestigna berg
finns makalösa sånger ristade med tecken
som aldrig jag ska tyda

Min tid är för kort
Min pilspets alltför trubbig

Andra kommer efter

Utforskar tunnlarna
Kartlägger vävens givna sammanhang
avtäcker mönster finförgrenade
Tunnare och lättare än spindelnätens
skuggor
Pulserande av blod

När den tiden kommer är min hjärnas
kontinent sedan länge multnad
i sin omslutande skål

Och frågan om Gud lika obesvarad

Elsie Johansson var 48 år då hon debuterade som författare. Hon är kanske mest känd för trilogin om Nancy (Glasfåglarna, Mosippan, Nancy). Hon fyller 90 år 1 maj. Grattis i förskott!

En smakebit på søndag - Wolf Hall

 

Smakebiten utgår omväxlande från Astrid Terese på Betraktninger och Mari på Flukten fra virkeligheten och denna söndag är det den senare som står värd: Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Kardinalens haka vilar i handen; han gnider ögonen med fingret och tummen. "Kungen kallade mig till sig imorse" sa han, "ytterst tidigt". 
"Vad ville han?"
"Ha medömkan. Och så dags. Jag besökte morgonmässan med honom och han pratade hela tiden. Jag älskar kungen. Gud vet att jag älskar honom. Men stundom sätts min förmåga till medlidande på hårda prov." Han höjer sitt glas och kisar över kanten. "Föreställ dig, Tom. Föreställ dig det här. Du är en man på nåt över trettiofem år. Du är vid god hälsa och åtnjuter god aptit, du lyckas tömma tarmen vare dag, dina leder är smidiga, dina ben bär dig och du är därtill konung. Men." Han skakar på huvudet. "om han bara ville ha nånting enkelt. De vises sten. Ungdomselixiret. En sån där skattkista full med guldstycken som finns i sagorna."
"Där man kan ta ut hur mycket som helst och det bara fylls på igen?"
"Just. Och förstår du, guldskatten har jag förhoppningar om, och elixiret och allt det andra också. Men var ska jag börja leta efter en son att styra riket efter honom?"

Jag har äntligen tagit itu med Wolf Hall som jag har haft på läslistan länge. Bra men inte helt lättläst. Extra knöligt blir det då all dialog markeras med » « istället för vanliga citattecken. Det stör mitt läsflyt. Jag tog mig friheten att byta ut dem mot vanliga i utdraget ovan, mest för att jag är lat och inte orkar krångla med ascii-kod.

En smakebit på søndag - Guldsand

 

Idag utgår smakebiten från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers! På Maris sida hittar du fler utdrag.

Hingsten fortsatte sina eskapader med stona som gick fritt omkring och betade i öknen, men för sin blinda brunst fick han plikta med skabb. Efter en av sina kärleksräder kom han tillbaka slokörad. Den lekfulla glimten i de stora ögonen var släckt och underläppen hängde mer än vanligt. Dämpad och tyst stod han still i det nakna landskapet och sa adjö till horisonten som dansade runt bland hägringarnas himmelska tungor, med moloken blick. 
Han skämdes.
Ukkhayyad märkte hans bedrövelse, men upptäckte inte orsaken förrän efter några dagar. Det var när han undersökte den glänsande pälsen samtidigt som han drog bort lotusträdstornar som fastnat i djurets vitbrokiga fäll och letade efter fästingar. I huden, under pälsen, hade sjukdomen fått fäste och inflammationen bitit sig fast. Han kliade honom med fingrarna; det gjorde ont och meharin* skrek av smärta.

* Mehari = fullblodskamel

Månadens språk är arabiska och Ibrahim al-Koni är tuareg från Libyen. Jag har tidigare läst hans Stenblödning, som jag tyckte mycket om. 

En smakebit på søndag - Norrlands akvavit

 

Smakebiten utgår denna vecka från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Den här boken läste jag förvisso ut för några dagar sedan, men jag har inte hittat några bra passager varken i det jag läser eller lyssnar på just nu. Torgny Lindgren bör man lyssna på, vilket jag också gjort, så med viss reservation... (Ska till exempel Stockholmaren vara med stor bokstav? Han heter ju liksom så på bygden. Till och med hans hustru benämner honom så)

Det var värmens fel alltsammans. Han hade klätt av sig alldeles naken, berättade han. Stödd på ett räfsskaft hade han stått i skuggan under gårdsrönnen och Kristina hade skrattat åt hans pung. Den nådde nästan ned till knäna, hade hon sagt. Detta var givetvis den förfärliga värmens fel, värmen och naturlagarna. Men sedan hade hon blivit mycket, mycket allvarlig. Klä på dig! hade hon sagt. Vi har aldrig varit nakna utomhus. Vi har aldrig visat oss offentligt utan kläderna. De där orden om pungen hade förargat honom en aning. 

Jag förstår dig sa Olof Helmersson, en anmärkningsvärt stor pung det är knappast något att hånskratta åt. 

Men, fortsatte Stockholmaren, då hon sa VI, på detta självgoda, tveklöst främlingsfientliga sätt, då var det något som gick sönder inuti honom.

Karln är fantastisk! En av mina absoluta favoriter. Hans böcker är fulla av en stillsam humor, men detta stycke var lite mer explicit dråpligt.

En smakebit på søndag - Kapten Grants barn

Smakebiten utgår denna söndag från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu; inga spoilers!

- Vad säger ni? utropade Glenarvan. Skulle vi, som har tagit oss över Pampas och genom Australien, vara rädda för en färd på högst 11 mil?

- Jag tvivlar inte på vårt mod och vår uthållighet, sade geografen. Och 11 mil är ingenting att tala om i andra länder än Nya Zeeland.

- Vad är det som är så farligt här då? frågade Glenarvan.

- Vildarna, svarade Paganel.

- Vildarna! utropade lorden. Skulle några stackars eländiga vildar hindra oss, välbeväpnade och beslutsamma européer?

- Det är inga eländiga vildar det är fråga om här, genmälde Paganel. Det är inte skygga och okunniga australier, utan det är de intelligenta, grymma och blodtörstiga maorierna. De bildar stora, fruktansvärda stammar, som slåss mot engelsmännen, ofta besegrar dem och alltid äter upp dem!

Hoppla! Högresta patagonier och håriga aboriginer och nu detta. Hur som helst är det väldigt kul att läsa Jules Verne och jag passar på när Månadens språk är franska.