Översten får inga brev

Varje fredag i femton år har översten troget stått på kajen och inväntat postbåten. Han väntar på ett mycket viktigt brev - ett besked om sin pension. Men brevet kommer aldrig. Översten, f d revolutionär, lever tillsammans med sin hustru och en stridstupp i en avsides belägen by i Sydamerika. Tuppen har han fått av sin son och den är makarnas enda inkomstkälla - förutsatt att den vinner i de återkommande tuppfäktningarna. Hustrun önskar inget hellre än att han säljer tuppen, som kostar att underhålla. Men översten lever på hoppet - en dag kommer tuppen att vinna!

En tämligen tragisk berättelse. Översten och hans fru svälter, medan tuppen får mat. Han måste ju vara i fin form för att kunna vinna. Jag kan inte riktigt avgöra huruvida väntan på pension och hoppet om att tuppen ska vinna är den enda faktiska möjligheten översten har för att trygga sin försörjning - eller om han har fastnat i ett mönster som hindrar honom från att göra något åt sin situation.

Inte det bästa jag läst av García Marquez. Jag vet inte om jag förstod den riktigt.


Jag själv verkar ha fastnat i ett mönster där jag hakar upp mig på översättningar. Så även i denna bok.

Stärkt av kopparsolen anslog hon tre eftermiddagar till sin mödosamma kamning. "Nu börjar högmässan", sa översten den kvällen då hon redde ut de långa blåa länkarna med en tandfattig kam. 
"de långa blåa länkarna"? "blåa"?

Lägrad i tre månader kring det gigantiska ceibaträdet i Neerlandia väntade en revolutionär bataljon, till stor del bestående av unga pojkar som hade rymt från skolan.
"Lägrad"?

Så snart hustrun hade gett honom insprutningen satte sig don Sabas med armbågarna mot skrivbordet och ansiktet mellan händerna.
"insprutningen"? Sprutan säger man väl. Man ger någon en spruta, inte en insprutning. Sedan kan man ju tycka vad man vill om detta sätt att uttrycka sig i svenskan. 'Insprutning' vore kanske mer logiskt, men man säger inte så. Då får man använda 'injektion' i så fall.

Översten drog fram ur klädskåpet en rulle sedlar som han lade till dem han drog upp ur fickorna, räknade det hela och stoppade in det i klädskåpet.
Men vad är det för ordföljd? Gah, jag önskar att jag hade mina grammatikböcker till hands, men dem har jag burit ut i uthuset. I stället har jag försökt googla för att se om skavandet i mig har fog. Det var inte lätt. Det här är det enda jag jag hittade vad gäller ordföljd och partikelverb. (Klicka upp den så syns det).

Den går dock inte att applicera på meningen ovan om man inte skriver om den: Översten (fundament) drog fram (finit verb) en rulle sedlar (objekt) ur klädskåpet (adverbial)... sedan får man skriva om resten av meningen för att inte få syftningsfel. Jag antar att det är det som översättaren har försökt undvika genom att tråckla till det så här. I och för sig berömvärt och mer än man kan säga om översättaren till Livet utan masker, som översätter rakt av och ger högaktningsfullt fan i alla syftningsfel hon producerar. Gah! 

Men så hittade jag en text som anger att partikeln i allmänhet (undantag finns) hamnar strax före objektet. Och då blir det faktiskt som jag vill ha det, om man nu inte skriver om meningen enligt ovan, vilket jag tycker hade varit att föredra: Översten drog ur klädskåpet fram (partikel) en rulle sedlar (objekt) som han... 

Jag saknar svenskan. Jag saknar Nordiska språk. Jag har tappat så mycket.

Kura skymning

Jag måste ha hittat den på något bibliotek. Endera gratis, för fem kronor, eller som en i kasse för 25 kronor. Den är inte ens märkt.

När de förstod att hon var död började snön stilla falla och det skulle fortsätta att snöa i hundratjugosex dagar. Hennes vidöppna ögon täcktes under natten och man hittade henne inte förrän vid tjällossningen följande vår.

Två människor lever vid foten av ett fjäll, en tredje i staden en bit därifrån, nära varandra men utan att träffas. De delar en fruktansvärd hemlighet, en händelse som ödelade deras barndom. När märkliga saker börjar hända tvingas de att åter möta sitt förflutna. Medan våren övergår i sommar och en omöjlig värme rusar över fjället, drivs de tre barndomsvännerna på olika sätt allt djupare in i en längtan efter något som för alltid har gått förlorat. Kura Skymning är en berättelse som balanserar mellan vakenhet och dröm, en modern spökhistoria som sträcker sig långt bortom verklighetens gränser.

Hon var åtta år när hon dog. Det hann gå tjugoåtta år innan hon kom tillbaka.

Jag har verkligen varit sugen på att läsa den här, men dragit mig länge, eftersom jag är så förtvivlat lättskrämd. Till slut gav jag mig på den, då barnen var hemma och då jag var på väg till far i Stockholm. En vecka framåt med folk omkring mig dygnet runt och utan behov av att gå ut till uthusen i nermörkret.

I själva verket var den inte läskig alls. Spöken ja (eller?) men inte läskig. Inte på det viset.

Norrland, drömskt, spökigt, mystiskt. Vad händer egentligen?

Jag gillade verkligen den här och skickar den gärna vidare om någon är nyfiken. Vore kul om den kunde gå runt. Den förtjänar en större läsekrets än den uppenbarligen har. Skriv en kommentar om du är intresserad!


Det här var novembers Hyllvärmare

Utrensning

Ett möte mellan två kvinnor som historien varit hårdhänt mot. Den ena är den gamla kvinnan Aliide, som av svartsjuka en gång gjort sig skyldig till att hennes egen syster deporterats till Sibirien, men som själv också våldtagits och misshandlats av sovjetiska soldater. Den andra kvinnan Zara, är ung, och har sökt sig bort från sin barndoms Vladivostok till Berlin, där hon fastnat i prostitution och drogmissbruk, men lyckas till slut bryta sig loss. Aliide hittar den avsvimmade Zara under en björk utanför sitt torp i Estland. Det är strax efter murens fall. De två kvinnornas öden visar sig vara oväntat och tätt sammantvinnade. Utrensning är en enastående roman om kvinnor som tar liv och ger liv, som förnedras men reser sig gång på gång.

Ibland är jag så dum. Varför läste jag inte den här då när den kom ut och blev så omtalad och hyllad? Den belönades med både Nordiska rådets litteraturpris och Finlandiapriset. Dessutom har den fått Prix Femina étranger och sannolikt ett antal andra priser, som jag bara inte hittat på.

Mörk, tät, otäck och så jävla bra. Väl värd sina priser. Har du också missat Utrensning? Läs den!

Jag har tidigare endast läst När duvorna försvann, som också var magknipsmörk, men jag ska definitivt läsa mer av Oksanen.

Det här var oktobers Hyllvärmare

Doktor Romand

Doktor Jean-Claude Romand var på åttiotalet en respekterad läkare, anställd som forskare vid WHO i Genève. Han bodde med hustru och två små barn i en välmående småstad innanför den franska gränsen. Han var en god familjefar, granne och vän. Ovanligt ödmjuk för att vara så framgångsrik: han ville sällan tala om sitt yrke och aldrig låta det inkräkta på privatlivet.
I hans liv likaväl som i andras fanns det förstås motgångar. Han körde i tentor när han studerade medicin. Senare föll hans svärfar i trappan och dog med sin svärson som enda vittne. Och så hade doktorn en älskarinna som gjorde slut, ett faktum som han anförtrodde åt sin bäste vän. Till sist fick han till råga på allt en lindrig form av cancer. Så långt såg allt ändå normalt ut för Jean-Claude Romand, en verklig person som ännu lever i Frankrike. Men vintern 1993 inträffade tragedin som gjorde honom känd över hela landet: hans hus brann ner, hans fru och hans barn omkom, hans själv räddades i sista stund. Under samma dygn sköts hans gamla föräldrar, bosatta i närheten, kallblodigt ner.

Det visade sig snart att gärningsmannen var doktor Romand själv. Att han inte bara hade anstiftat mordbranden, utan också dessförinnan skjutit såväl sina föräldrar som sin fru och sina barn. Att han med denna (förmenta?) självmordshandling hade velat ”skydda” dem, såsom han hävdade senare i rätten, från sanningen som höll på att uppdagas: sanningen att han under hela sitt vuxna liv totalt hade bedragit omgivningen. Han blev aldrig färdig läkare, han hade ingen anställning, han levde på pengar som han hade lurat till sig av svärfadern och av älskarinnan och ägnade dagarna åt att irra omkring och att visa sig i WHO:s reception.

Det här är ju så totalt sanslöst att man baxnar. Hur i herrans namn har karln klarat att komma undan med detta i 20 år utan att någon misstänkt något?

Det här är inte bara en bok om ett brott och om vad som fick Jean-Claude Romand att begå detta ohyggliga. Det handlar också om hur Romand förhåller sig till sina gärningar och hur författaren förhåller sig till Romand genom arbetets (med boken) gång. Och det är obehagligt, inte för att Romand skulle vara en så ondskefull människa, utan för... Ja, hur mycket ska jag skriva utan att spoila för den som tänker sig att läsa boken? Nej, det är inte frågan om något dramatiskt, tvärt om. Jag tänker bara att den som läser bör få utrymme för sina egna funderingar. Och även om det var fascinerande att läsa om brottet och dessa 20 år när ingen misstänkte något, så är det den här senare delen som bitit sig fast mest i mig.

Jean-Claude Romand släpptes ur fängelset i somras.

Kortvingar

Ytterligare en bok från augusti då Månadens språk var finska. Det är tillika en riktig hyllvärmare, en utrangerad biblioteksbok som stått i hyllan sedan anno dazumal.

I juni 1960 tältade fyra ungdomar vid en sjö utanför Esbo. De blev överfallna och knivhuggna och endast en person överlevde. Denna traumatiska händelse är utgångspunkten för Anja Snellmans nya roman.

Den historiska bakgrunden till boken är de så kallade Bodommorden i Esbo utanför Helsingfors pingsten 1960 då tre ungdomar som tältade vid Bodomsjön blev brutalt mördade. Fallet fick stor uppmärksamhet och blev något av ett nationellt trauma då man aldrig hittade mördaren. Nu fyrtiofyra år senare har det avslöjats att den av offren som överlevde i själva verket var mördaren. 
Snellman använder den faktiska händelsen som utgångspunkt för berättelsen men ändrar i historien. Av de fyra flickorna överlever en, Marleena som är 14 år gammal när morden sker. Orsaken till att hon överlever är att hon under mordnatten bestämt träff med sin biologilärare, som hon har ett förhållande med. Det här är berättelsen om den skuld som Marleena och läraren bär på. Det är också berättelsen om hur morden påverkar livet för de överlevande; Marleena, läraren och inte minst föräldrarna.

Vill man läsa en deckare eller roman om ett brott så ska man inte läsa den här. Efter 150 sidor (av 187) har de knappt lyckats ta sig till campingplatsen. Mordet finns inte med överhuvudtaget. Hade jag inte läst baksidestexten undrar jag om jag ens skulle fattat att det skett ett mord. Och vaddå hur morden påverkar livet för de överlevande... ? På två sidor då, eller? Jag börjar undra om jag är helt dum i huvudet. Jag förstår mig inte alls på den här. 14-årig trånande entomologinörd förbereder sig för camping då hon ska träffa läraren som är gubbslemmig nog att ha ett förhållande med henne. Lite insekter och mull och... klart!

Vad har jag missat här?

Rapsbaggarna

Bröderna Henning och Albert lever ett stilla liv utanför Onslunda på Österlen. Vardagen består av cykelturer till handelsboden och på avstånd håller de ett öga på sitt gamla föräldrahem. Men förändringar stundar. Barndomshemmet blir behandlingshem för missbrukande kvinnor och rykten går om märkliga rundlar i rapsåkern bakom brödernas uthus. Ett litet missförstånd i TV-kameran och Hennings och Alberts lugna liv är ett minne blott. I Rapsbaggarna visar Karin Brunk Holmqvist återigen prov på sin sällsamma förmåga att med fantasi och mycket humor skildra människor när stad möter landsbygd och gammalt möter nytt. I Rapsbaggarna är hon i högform: sprudlande, träffsäker och som alltid med en öm glimt i ögat.

Jo, nog är de charmiga alltid, gampöjkan Henning och Albert. Fast det heter nog inte gampöjkan på Österlen. Jag har tidigare läst Potensgivarna av Brunk Holmqvist och den var ju väldigt söt, så det var väl därför jag köpte på mig den här en gång i tiden. Den har stått rätt länge i hyllan och jag valde ut den som månadens Hyllvärmare.

Trevligt, trivsamt, lättsamt och rart utan att bli så där sliskigt. Kanske för att det inte är någon kärlekshistoria. Jag klarar inte av kärlekshistorier. Det kryper i hela kroppen på mig. Det här är nog det närmaste feelgood jag klarar av att läsa. Kan faktiskt tänka mig att köpa upp mig på några till Brunk Holmqvist att ta till när jag behöver något riktigt lättsmält.

Rövarna i Skuleskogen

Jag stack emellan med denna i juni, medan jag höll på att läsa Spela för mig Zorba, för att det kändes så passande att läsa den uppe i buan. En hyllvärmare definitivt, den har stått i hyllan i en 30 år eller nått. Varför har jag inte läst den förr? Säkert för att jag tyckt att den har varit för tjock. Jag är ju särdeles förtjust i kortromaner, och det har alltid funnits något tunnare, minst lika lockande att välja istället. På gamla dagar har jag dock bättrat mig och ger mig på en och annan tegelsten.

Han heter Skord och han kommer från skogen. Är han en människa? Knappast. En del använder ett annat ord, ett som han inte tycker om.
Han vandrar långt under sin levnad och ser andra länder och folk. Men han kommer alltid tillbaka till skogen under Skuleberget. Långa tider hör han till rövarbandet. Han lever fort och ibland ont och han råkar mycket illa ut. Stegar brakar, åskan slår ner, hus brinner upp. Skord blir hängd upp och ner i ena foten.
Själv säger han att det finns två slags äventyr i världen. Han påstår sig föredra den andra och mer tankeväckande sorten, den som försiggår i andens och tankens världar.
Han påstår också att han har gjort guld. Och till Xenia, den bortförda och bittert främmande, säger han: - Jag vill hellre dö än skiljas från dig. Då har han fått en själ.
Finns det själar?
Ja. Själar är som malar i kärret om sommarnatten. Hittar de en kropp att bo i så lyser de upp den inifrån som palten i en hornlykta.
Skords själ hittar honom till slut. Då har han levt i femhundra år - bland människor.

Jag har nog bara läst en titel av Kerstin Ekman förut, Urminnes tecken. Även den handlar om skrymt och skrott, fast i än högre grad än denna. Och jag gillar det. Jag gillar det där inslaget av skrymt och övernaturligt, av magisk realism. Jag måste läsa mer av Ekman - även om nu inte allt innehåller övernaturliga väsen.

Erindring om kærligheden

Jo men faktiskt, jag har läst den, till slut! 460 sidor danska. Heja mig!

Kirsten Thorups nye roman handler om et kompliceret forhold mellem en mor og en datter og er et kraftfuldt tidsbillede fra anden halvdel af det tyvende århundrede. Kirsten Thorup har med "Erindring om kærligheden" foretaget en intens, konsekvent og radikal udforskning af de spændingsfelter, der ligger i et nært familieforhold.

Baksidestext: Tara rejser till Køpenhavn med drømmen om at blive skuespiller. Efter et sammenbrud mister hun fodfæstet. En række mænd passerer gennem hendes liv. Hun får en datter, Siri, som bliver hendes livs kærlighed, men hun har svært ved at finde sig til rette i rollen som mor. Efterhånden som Siri vokser op, udvikler deres forhold sig mere og mere dramatisk. Det kommer til adskillige brud, og i lange priioder lever de hver sit liv. Men hele tiden med en understrøm af kærlighed til hinanden.

Erindring om kærligheden er et dobbeltportræt af en mor og en datter - en konsekvent og radikal udforskning af forholdet mellem forældre og børn og af de stærke føllelse og konflikter, som er bygget ind i nære familierelationer. En roman om frigørelse og tab, om at miste og genfinde hinanden.

Men alltså, något vanligt mor-barn-förhållande rör det sig knappast om och udforskning af de spændingsfelter, der ligger i et nært familieforhold... är väl en sanning med modifikation, för nog lider mamma Tara av osjälvständig personlighetsstörning!? Eller är det bara jag som är yrkesskadad och diagnostiserar högt och lågt? Ja, vad gör det med ett barn, att växa upp med en sådan mor, dessutom ensamstående?

Relationsromaner är väl inte riktigt min grej, egentligen, men nog är den bra, absolut, riktigt bra! Trots att den på grund av min ovana vid danska var ganska trögläst, var den ofta svår att lägga ifrån sig.

Boken vann Nordiska rådets litteraturpris 2017 och min avsikt var att läsa den förra året. Så blev det nu inte.

Jag har fört upp den under utmaningen Hyllvärmare. Visserligen har den inte stått i hyllan i 20-30 år, som de andra, utan bara ett och ett halvt, men eftersom jag i andra sammanhang sett gränsen för hyllvärmare sättas vid ett år, och denna bok verkligen legat över mig alltsedan den inköptes, har jag valt att sätta upp den där. Dessutom får jag en avbockning i Kaosutmaningen, där jag nu klarat 27 titlar av 35. Heja mig - igen!

Inte ett enda ord

Den här lilla boken har stått i min hylla i över tio år. Jag är ju lite förtjust i Böll, så det kunde väl vara så dags att klämma den. Dessutom gillar jag kortromaner och den här är på 151 sidor.

Inledning: Efter arbetets slut gick jag till sparkassan för att hämta ut min avlöning. Det stod mycket folk vid utbetalningsluckan och jag fick vänta en halvtimma, sträckts så fram min anvisning och såg hur kassören gav den till en flicka i gul blus.

Kanske inte en början som gör att man kastar sig över boken och bara måste läsa vidare :) Det här är en av Bölls tidigaste romaner och av det lite omständliga torrt humoristiska språk som jag tyckte så mycket om i Katarina Blums förlorade heder syns ännu intet. Äktenskapsroman får man väl kalla den. Ett gift par lever på varsitt håll i ett krigshärjat Köln där de var för sig kämpar med sin vardag och sina problem: bostad, försörjning, barn, alkohol, tro... Ja, de är katoliker. I min enfald har jag trott att Tyskland är protestantiskt till allra största delen, men efter att ha googlat så har jag nu lärt mig att det finns ungefär lika många katoliker som protestanter. Jag är förstummad! Hur har jag, gamla tant, kunnat gå genom livet och varit så felinformerad?! Jag skyller på Luther ;)

Ingen litteraturinteresserad borde underlåta att skaffa sig Bölls bok och läsa den och förmå andra att läsa den står det i baksidestexten. Det är något med Böll, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, som verkligen tilltalar mig. Men jag tror inte att han faller alla i smaken och jag tänker inte försöka förmå alla litteraturintresserade att läsa Inte ett enda ord. Jag har läst den. Jag tyckte om den. Det är bra så.

Böll fick Nobelpriset i litteratur 1972.

Hyllvärmarutmaning 2019

Klar!

Jag har verkligen hysteriskt mycket olästa böcker i hyllan och väldigt många av dem är ända från 80-talet. Detta måste åtgärdas, känner jag. Så nu hakar jag på Bokdivisionens Hyllvärmarutmaning.

Jag har sedan tidigare plockat fram en hög med tunna ex (lättare att ta itu med dem än tegelstenarna), varav några är presenterade under Hett i hyllan. Ja, ska jag vara riktigt ärlig så plockade jag nog ihop högen i början av 2018 i någon slags tanke om att eventuellt hoppa på förra årets utmaning. Det gjorde jag nu inte, men ett par av böckerna läste jag ändå - åtminstone vill jag minnas att de fanns i högen - Glupahungern och Urminnes tecken.

Jag kommer inte att presentera högen i förväg. Kanske blir det andra titlar än de som ligger där nu. Jag lägger helt enkelt in dem i den takt jag läser. En bok i månaden planerar jag att klara av och jag har bestämt mig för att de titlar jag väljer för Månadens språk kan ingå även här, förutsatt att de är hyllvärmare förstås.

Heja mig!


  1.  Inte ett enda ord - Heinrich Böll
  2.  Tid och evighet - Clifford D Simak
  3.  Den vita borgen - Orhan Pamuk
  4.  Vid Grand Central Station där satt jag och grät - Elizabeth Smart
  5.  Erindring om kærligheden - Kirsten Thorup
  6.  Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman
  7.  Rapsbaggarna - Karin Brunk Holmqvist
  8.  Kortvingar - Anja Snellman
  9.  Doktor Romand - Emmanuel Carrère
10.  Utrensning - Sofi Oksanen
11.  Kura skymning - Josefin Roos
12.  Översten får inga brev - Gabriel García Márquez