Vera

Inledning: Det är Vanna som klär den unga bruden, snör hennes kropp hårt. Kanske är hon den enda som verkligen förstår vad det här äktenskapet egentligen handlar om och har på så vis ansvar för det som är på väg att ske. Hon har knappt fått en blund på hela natten, legat och vridit sig i jungfrukammaren, väntat på gryningen och allt som ska hända. Har inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, men att delta är ändå att delta och hon gör det handgripligare än någon annan - som den som drar i trådarna, hårdare och hårdare tills bruden är så smal som det bara går. Och helst lite smalare. 

Jag läste den här boken i början av december. Då när jag egentligen skulle läsa klart Hundra år av ensamhet och sedan börja på Erindring om kærligheden, som jag aldrig hann klart. Jag var nere hos mamma i Skåne och vi gick in på en loppis. Och ut kom jag med en fullknökad kasse böcker. Eller om det var två. Jag satt vid köksbordet och bläddrade i de där nya böckerna, läste inledningen i en efter en, tills jag kom till den här. Av någon anledning kunde jag inte sluta. Det gick så lätt att läsa. På den tid jag läste en sida i Hundra år av ensamhet, läste jag fyra i denna.

Baksidestext: Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en farlig hemlighet. Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Hos den kylslagna överklasfamiljen Ceder lär sig Sandrine förhålla sig till nya hemligheter, samtidigt som det förflutna hinner ikapp henne. Vem är hon? Vad hände under kriget? Så kommer dottern Vera och med henne börjar hemligheten sippra fram.

Vacker och väldigt svår att lägga ifrån sig. Och snyggt bokomslag.

Första Samuelsboken

Disclaimer: Jag är - tyvärr - inte troende. Jag läser Bibeln som vilken annan litterär text. Mina ord om det jag läser kan möjligen såra den som är troende. Det är inte min mening att uttrycka mig blasfemiskt, att göra någon ledsen, stött eller arg.

Jag valde Första Samuelsboken för att jag ville läsa om David och Goljat - som det visst ska stavas nu för tiden. Men pust vad rått och blodigt!

Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor. 1 Sam 15

Eh... döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn... Men käre värld! Är det Gud eller Satan som talar?

I ett år och fyra månader stannade David i filisteernas land. Han och hans män drog ut på plundringståg mot geshureerna, girseerna och amalekiterna; det var dessa folk som bodde i området mellan Telam och Shur, ända bort mot Egypten. Under sina härjningar i landet lämnade David varken män eller kvinnor vid liv. 1 Sam 27

Plundringståg där han mördar folk?! Käre värld!

Så länge jag lever måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånar alla Davids fiender från jordens yta får Jonatans namn inte utplånas ur Davids släkt. 1 Sam 20.

Eh... liksom Herren är barmhärtig? Är det barmhärtigt att utplåna alla Davids fiender från jordens yta? Är det barmhärtigt att döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn?

Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor... 1 Sam 20.

Horunge? Slinka till mor?

Men mitt bland all denna ondska och övervåld så blev jag faktiskt lite fnissig:

Ni ser väl att karlen är galen. Varför har ni skickat på mig honom? Har jag så ont om dårar att ni måste ta hit den där för att plåga mig med sina galenskaper? En sådan får inte komma in i mitt hus. 1 Sam 21

Det är David som spelar galen och jag tyckte allt att det var lite skojsigt formulerat för att vara i den här typen av text.

Nej Första Samuelsboken var då sannerligen ingen njutning att läsa. Själva scenen där David och Goljat möter varandra är snabbt avklarad och sedan bara våld, våld, våld. Dessutom är texten lite osammanhängande med konstiga upprepningar. Jag antar att det är för att den är sammanfogad från flera källor. Det är väl för övrigt stora delar av Bibeln, men här märks det verkligen.

Doré

Jobs bok

Disclaimer: Jag är - tyvärr - inte troende. Jag läser Bibeln som vilken annan litterär text. Mina ord om det jag läser kan möjligen såra den som är troende. Det är inte min mening att uttrycka mig blasfemiskt, att göra någon ledsen, stött eller arg.

Jag har sett Jobs bok medtagen i listor över världens bästa böcker. Det har väl fått mig att tänka att jag faktiskt borde ta och läsa den - ja bortsett från att jag nog tyckt att jag kan läsa hela Bibeln, och nu bestämt mig för att jag ska (möjligen bortsett från de delar där de rabblar släktskap). När Lasse Larsmark sedan gav mig ett av mina absoluta favoritcitat: Hör åtminstone på mina ord. Låt det vara den tröst ni ger mig. (nå ja, en modernisering av 1917 års Bibeltext; den i Bibel 2000 är inte lika snygg, tycker jag), så kom Jobs bok att bli den Bibeltext jag ville börja med.

Jobs bok är, i sina poetiska delar, otroligt vacker. Och jag, som arbetat inom vården större delen av mitt liv, har insett precis hur sant det där citatet ovan är. Den tröst en människa i svår nöd behöver mest är vanligen att någon lyssnar. Att någon orkar lyssna. Inga kloka ord, inga tröstande ord, inga peppande ord. Inga ord alls. Bara lyssna.

Vad är en människa
att du gör så stor sak av henne
och bryr dig så mycket om henne,
granskar henne varje morgon,
prövar henne var dag och stund.
När skall du vända blicken från mig,
låta mig vara medan jag hämtar andan?
Om jag har syndat, vad gör det dig,
du människornas bevakare?
Varför gör du mig till mål för dina angrepp,
tröttar ut dig med att slå mig?
Varför förlåter du inte min synd,
utplånar min skuld?
Snart vilar jag ändå i mullen,
söker du mig är jag borta.

Sedan kan man ju fundera över hur Gud tänker när han, i sitt tjäbbel med Anklagaren (Satan), låter Job drabbas av dessa oerhörda olyckor, Job som Gud själv håller för den mest rättrådiga, oförvitliga och gudfruktiga människan på jorden. Och det är ju inte bara Job som drabbas i detta. Hans tio barn dör och även hans hustru förlorar ju sina barn. Och hur går det för hans tjänare och arbetare, som han var så snäll emot, och hur går det för alla de fattiga och utsatta han hjälpte, när han nu förlorat allt han ägde? Jag kan inte låta bli att tänka på filmen Ombytta roller, där de äldre herrarna slår vad om 1 dollar (eller vad det var) i sitt dumma experiment och utan att blinka förstör Dan Aykroyds - eller snarare hans rollfigur Louis Winthorpe III:s - liv.

Job av Leon Bonnat, 1880

Kärlekens Antarktis

Inledning: Skapelese. Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skyming, men ingen sol. Ett brunaktigt regnljus som sjönk över landskapet. Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut. Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser. Och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den. 

Jag antar att jag redan hade noterat kopplingen mellan styckmordet på Catrine da Costa och Kärlekens Antarktis när jag började lyssna. Även om jag nu minns händelsen mycket väl och skulle kunnat plocka fram bilden på da Costa ur minnet när som helst, även om jag läst Hanna Olssons bok om fallet, så är jag inte säker på att jag skulle göra kopplingen själv. Eller så skulle jag det. För att styckmordet på da Costa på något vis är Styckmordet. Och det är bilden av da Costa jag ser framför mig hela tiden då jag lyssnar på boken, även om Stridsberg i slutet skriver att Romanens eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen.

Baksidestext: "Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”
En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut. 

Undergången är aldrig vackrare än hos Sara Stridsberg skriver Annina Rabe i Expressen. Jo, hon skriver vackert, Stridsberg. Även i Beckomberga - ode till min familj, som är det enda jag läst av henne tidigare, är språket så där vackert, och nog känner jag igen det nu, i Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsberg ger röst åt skändad narkoman står det bland recensionerna. Och ... när Sara Stridsberg i sin nya roman låter en styckmördad prostituerad missbrukare få ordet.

Jo, det är väl fint. Men vilka ord lägger hon i munnen på henne? I boken står ungefär så här: Skulle jag ha följt med honom om jag vetat? Kanske. Men varför skulle denna kvinna vilja eller ens acceptera att bli mördad och styckad? Finns det någon enda människa i världen, ens den som verkligen önskar döden, som vill bli mördad och styckad? Är det här jag börjar värja mig, efter att tidigare gungat med i det suggestiva, i språkets skönhet? Är det här jag börjar känna avsmak över den romantiserade bilden av hur det är att leva som narkoman och prostituerad - som jag förvisso inte vet ett dyft om, men som knappast kan vara något fluffigt och mjukt, som boken ger mig ett intryck av.

Äh, jag vet inte! Jag känner mig oerhört kluven till den här boken.

Det här var årets allra första bok. Och nu är jag ikapp med böckerna jag läst i år - tjihooo. Bara de oomskrivna från december kvar :(

Kupé nr 6

Inledning: Moskva kröp ihop i den kyliga och torra marskvällen för att skydda sig mot den röda, sjunkande solens beröring. Flickan steg på tåget i den sista sovvagnen längst bak, hon letade rätt på sin kupé, kupé nummer sex, och andades djupt. Det fanns fyra kojplatser, de övre var lyfta mot väggen, mellan sängarna fanns ett litet bord, på bordet en vit duk och en blomvas av plast, i den en rosa pappersnejlika blekt av tiden, vid sängarnas huvudända en hylla som var fullastad med stora, slarvigt snörda knyten.

Jag såg någon liten del av ett program med bland annat Rosa Liksom, undrade vem hon var, undrade över namnet, fick klart för mig att hon var författare, en författare jag aldrig hört talas om, men inte mer. Så träffade jag på denna titel när jag gick igenom listorna på nominerade till Nordiska rådets litteraturpris i samband med att jag skulle välja böcker till Förkovran och tänkte: den vill jag läsa! Och så råkade jag springa på den på biblioteket, det var ju tur. 

Baksidestext: En ung finsk student tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar motvilligt kupé med en vodkapimplande man på väg till ett bygge. I en trång kupé möter öst väst och under den långa resan berättar den råbarkade reskamraten ett antal lika fruktansvärda som fascinerande historier om sitt hårda liv och om det land han trots allt älskar - Sovjet.

en kompakt, poetisk och mångbottnad historia står det vidare på baksidan, och poetisk var ordet. Genom det grå, torftiga, sammanfallande Sovjetiska landskapet slingrar sig Liksoms vackra poetiska språk och en vänskap växer fram mellan flickan och busen - som kanske inte är så busig trots allt. Åtminstone är det ju så att inget i världen är antingen svart eller vitt.

Jag tyckte mycket om den här boken. Och det är ju något med Ryssland som griper mig - även om det nu är Sovjet i den här boken. Till och med En dag i Ivan Denisovitjs liv väckte det där i mig. Trots det grå, det isande kalla, det förfallna, fula... Jag begriper inte vad det är, sannerligen begriper jag det inte alls.

Insidestext: En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.

Rosa Liksom är en pseudonym för Anni Ylävaara. För denna roman mottog hon 2011 Finlandiapriset.

Översättningen är gjord av Janina Orlov (som för övrigt var gift med Ulf Stark)

Detta var årets första lästa bok, för min del, och den ingår i utmaningen Förkovran.

Rosa Liksom

Buddenbrooks

"Vad är det. Vad - är det..."
"Ja för knävelen, c'est la question, ma très chère demoiselle!"
Konsulinnan Buddenbrook, bredvid sin svärmor på den raka, vitmålade och med ett gyllene lejonhuvud prydda soffan med ljusgul klädsel, kastade en blick på sin make, som satt i en karmstol intill henne, och hjälpte nu sin lilla dotter, som farfadern framme vid fönstret höll i knät, på traven. 
"Tony" sade hon, "jag tror, att Gud -" och lilla Antonie, åtta år och spensligt byggd, i klänning av tunt lite vattrat siden, med det söta blonda huvudet en aning bortvänt från farfaderns ansikte, blickade med sina gråblå ögon ansträngt grubblande och oseende ut i rummet, upprepade än en gång: "Vad är det" sade därefter långsamt: "Jag tror, att Gud", tillade raskt med klarnande uppsyn: "haver skapat mig och alla varelser"...

Så inleds Buddenbrooks av Thomas Mann. Boken kom ut 1901 och Mann fick Nobelpriset 1929.

Romanen skildrar en familjs utveckling under fyra generationer från köpmän till konstnärer. Den utspelas i Lübeck, den gamla hansastaden, som här lever upp med sin hamn, sina gator, torg och idylliska omgivningar. Thomas Mann härstammade själv från en gammal köpmanssläkt i Lübeck och hans roman bygger i stor utsträckning på hans egna upplevelser. Den smärtsamma slitning som han hade känt inom sig mellan faderns trygga borgerlighet och moderns konstnärstemperament speglas i bokens konflikt mellan livskraftiga vardagsmänniskor och ömtåliga konstnärsnaturer. 

Jag får en känsla av att jag har uppfattat boken annorlunda än andra som skrivit om den. För mig är det Tony och hennes utveckling navet i boken, med de andra huvudpersonerna som ekrar runt om. Hon verkar initialt ganska korkad, och ser på sig själv som "en gås", men visar sig sedermera kunna klara en hel del och sannolikt hade hon kunnat axla en betydande roll inom familjeföretaget om hon givits möjligheter på samma villkor som männen och inte tvingats in ett äktenskap men en man som hon tycker är rent osmaklig och otroligt löjlig. Hon är för övrigt den enda som egentligen genomskådar honom när han kommer till familjen och ställer sig in. Att Tony, som högborgelig kvinna på den tiden, skiljer sig inte bara en utan två gånger, första gången förvisso med familjens stöd, men andra genom att sätta ner foten och ta saken i egna händer tycker jag är rent imponerande. Ibland får jag lite Austen-känsla, även om ingenting av happily ever after finns i Buddenbrooks. Stundomvis är den också rätt dråplig. 

Jag borde verkligen läsa både Bergtagen och Doktor Faustus också.

Ulrika Wallenström har blivit mycket prisad för sin nyöversättning från 2005. Hon har även översatt de två ovan nämnda romanerna.

Amerikas förenta slavar - Skaffa en inmate pen pal!

Jag har, som ni vet, ingen tv. Men det händer ibland att jag går loss på Svt Play där det finns fantastikt mycket bra material. Oftast är det när jag är sjukskriven, som nu. Det är enda gången jag egentligan har tid att titta. Eller, det handlar väl om vad man prioriterar, och jag prioriterar inte tv-tittande de få lediga stunder jag har. För det mesta hamnar jag bland dokumentärerna. Det finns fantastiska dokumentärer på Svt Play.

Sent i lördags kväll började jag titta på Amerikas förenta slavar.

Inget land har så många fängslade som USA. Med över två miljoner bakom galler har fängelserna vuxit till en mångmiljardindustri. Och för att säkra vinsten behövs ett ständigt inflöde av fångar med långa straff. Oscarsvinnaren Roger Ross Williams besöker fängelset som tog hans vänner och avslöjar ett system som producerar slavar för en ny tid. Amerikansk dokumentär från 2018. Varför slaveri? är en internationell kraftsamling med målet att få igång en global diskussion om vår tids slaveri.

Antagligen kom det väl upp som tips undertill, för när jag sett den klart fortsatte jag med Dödsstraffets offer och såg de tre delarna i säsong 1.

Robert Pruett växte upp i en fattig och dysfunktionell familj med en extremt våldsam far som misshandlade honom under hela hans uppväxt. Han blev också utsatt för sexuella övergrepp. När han var 15 år var han närvarande då hans far hamnade i bråk med en granne och knivhögg honom till döds. När rättegången hölls hade Pruett hunnit fylla 16. Han dömdes till 99 års fängelse för att ha varit närvarande vid mordet. Senare dömdes han till döden för att ha stuckit ihjäl en fångvakt. Ett rent indiciemål, det fanns inga bevis och han hade inget blod på sina kläder. Han avrättades 12 oktober 2017. 

I USA försöker man alltså inte skydda svårt utsatta barn i dysfunktionella familjer. Man sätter dem i fängelse. Och folk tjafsar om muslimer, om sharialagar! USA då, med sina militanta, fanatiska kristna och ett rättssysem som är som ett stort jävla skämt? Ett dödligt skämt. Ungefär i nivå med sharialagarna vad gäller humanitet. Alltså, jag upphör aldrig att förskräckas över hur ett land, som i andra avseenden ändå måste betraktas utvecklat, kan vara så extremt efterblivet, rena u-landet. 

För några år sedan läste jag Nära döden av Lars Åke Augustsson och det var väl då fröet såddes, då jag fick klart för mig att det finns internetsidor som förmedlar kontakt mellan interner i amerikanska fängelser som önskar en brevvän och människor utanför murarna. Till och från har jag funderat på det sedan dess, men backat mycket för att jag har så lite ledig tid och jag varit rädd att jag inte ska kunna orka upprätthålla en kontakt. Men efter att ha suttit natten mellan lördag och söndag och tittat på de här filmerna så bestämde jag mig.

Jag gick in på Write A Prisoner och valde äntligen ut en person att skriva till och igår skickade jag mitt första mail via JPay*. Jag tittade både på Deathrow och Life Sentence. Jag var inställd på att välja någon som skilde sig från mig vad gällde yttre företeelser, men där jag ändå kunde finna gemensamma nämnare. Lite var jag nog inställd på att välja en svart, eller möjligen hispanic, yngre - eller äldre - man. Jag valde bort dem som specifikt önskade en kvinnlig brevvän, de som i sin text lade för mycket fokus på religiositet, de som var snygga - de kommer att locka andra, hellre någon ganska "ful" - och de som poserade med bar överkropp på bilden. 

Den jag slutligen valde var en vit, homosexuell man, 41 år gammal med livstidsstraff. Han angav explicit i sin annons att han inte brydde sig om kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder eller nationalitet och han uttryckte stor ensamhet. Nu får vi se om jag får svar. 

Jag hoppas att någon av er (som orkat ända hit) också vill välja er en inmate pen pal. 

Write A Prisoner - Change a life som det står på hemsidan.

* JPay är ett mailsystem som finns i många av USAs fängelser. Internerna har själva inte tillgång till internet och kan inte ta emot vanliga mail. Man köper "frimärken", 6 för 2$, skriver sitt mail, betalar ett frimärke för varje skriven sida och skickar. Sedan skrivs mailet ut på papper och överlämnas till personen i fråga i samband med 'mail call' (uppenbarligen är det stort att få sitt namn uppläst vid mail call). Det tar upp till 48 timmar innan internen får sitt brev. Det var självinstruerande och inte alls svårt att skaffa konto och begripa hur man skulle göra. 

Bön för Tjernobyl - en krönika över framtiden

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? 
I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i "Tjernobylvärlden" och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar "en krönika över framtiden". 

SÅ. INIHELVETE. JÄVLA. BRA.

Det räcker så. Läs den! Den är inte svårtillgänglig alls, tvärt om.


Ingår i läsutmaningen Förkovran.

Greven av Monte Cristo

Inledning: Den 28:e februari 1815 styrde ett fartyg som gick under namnet Pharaon in i hamnen i Marseille. Det gled så sakta att de nyfikna på kajen undrade om något kunde han hänt ombord. En av dem kune inte invänta fartygets ankomst utan hoppade ner i en liten båt och gav order om att man skulle ro honom ut till skeppet. När den unge mannen som stod vid rodret såg den lilla båten med redaren Morrel i gick ha bort till relingen. Han tycktes inte vara mer än 20 år. Han var lång och smärt med vackra mörka ögon och svart hår, men trots sin ungdom hade han den lugna och beslutsamma utstrålning som utmärker personer med vana att ända från barndomen kämpa mot faror.  

Edmond Dantès blir oskyldigt dömd för brott och kastas i fängelse. Efter 14 år lyckas han fly fängelseön och med sig har han en skattkarta. Han är besatt av att hämnas på dem som fått honom fängslad.

Det här var mitt val som månadens klassiker Vargnatts utmaning 6 klassiker på 6 månader och jag har lyssnat på den som ljudbok (men det omslaget var så trist att jag lade upp ett bokomslag istället). Jag har tidigare läst De tre musketörerna och den var ju kul, så jag ville gärna läsa något mer av Dumas d ä. Greven av Monte Cristo skrevs ursprungligen som följetong och kom ut 1844. Den svenska utgåvan är förkortad - vilket jag upptäckte när jag gick in i en engelsk e-bok för att kolla stavning på namnen och senare fick bekräftat när jag googlade. Det skiljde rätt mycket bara på de första sidorna, kan jag säga.

Ja nog är det här ett äventyr som heter duga alltid, som en gammal matinéfilm med extra allt - nå en anakronistisk jämförelse, kanske, Dumas skrev ju sin bok långt före matinéfilmerna. Lite vibbar av både Aladdin och Jules Verne får jag allt.

Alexandre Dumas d ä:s farmor var slav från Karibien. Jag antar att det är från henne den något otippade frissan kommer. Han lär ha blivit retad för sitt utseende som barn. Hans son, Alexandre Dumas d y skrev Kameliadamen (och när jag nu sätter detta på pränt så kanske jag äntligen kan få in det i min trånga skalle och lyckas hålla isär dem framöver)

Ett helt liv

Inledning: En februarimorgon nittonhudratrettiotre lyfte Andreas Egger upp den döende getherden Johannes Kalischka, som aldrig kallades något annat än Hannes med hornen av folket i dalen, från halmmadrassen som var genomvåt och luktade lite surt, för att bära ner honom till byn på den mer än tre kilometer långa stigen som låg under ett tjockt snötäcke.

Jag fick nys om den här boken när jag googlade efter moderna tyska författare. Kanske var det när månadens språk var tyska, förra året. Ock så sprang jag på den på biblioteket.

Baksidestext: Andreas Egger är fyra år när han kommer till dalen som blir hans liv. Han är föräldralös och växer upp i en fosterfamilj, blir dräng och får slita ont.
Hans liv förändras när han är med och bygger en av de första linbanorna i alperna. Med linbanan kommer inte bara strömmen och det elektriska ljuset till dalen, utan också Marie som arbetar på värdshuset. Eftersom Andreas Egger saknar ord för att fria till henne, får han hjälp av sina arbetskamrater som skriver Maries namn i berget.

En fantastisk bok! Den har det där lite ensliga, lågmälda, stillsamma som jag älskar. Och så är den kort, 131 sidor, och jag älskar kortromaner. Ett helt liv på 131 sidor. Då vet man vad man gör. Jag bara måste läsa Tobakshandlaren också. Minst.

Seethaler är född i Österrike men lever nu i Berlin. Ein ganzes Leben gavs ut 2014. På svenska kom den 2016 på Thorén & Lindström förlag, i översättning av Jörn Lindskog. Den är översatt till 25 språk - om inte fler vid det här laget.

Tema Grekland

På denna sida kommer jag att lägga in de titlar jag läst inom Tema Grekland.

Slaget om Troja - Theodor Kallifatides

Iliaden - en cover - Dimitrios Iordanoglou

Kung Oidipus - Sofokles

Medea - Euripides

De sju mot Thebe - Aiskylos

Antigone - Sofokles

Elektra - Sofokles

Orestes - Euripides

Orestien (Agamemnon, Gravoffret, Eumeniderna) - Aiskylos

Ifigenia i Aulis - Euripides

Ifigenia i Taurien - Euripides

Den fjättrade Prometheus - Aiskylos

Oidipus i Kolonos - Sofokles

Spela för mig Zorba - Nikos Kazantzakis

Το βιβλίο των γάτων - Nikos Dimou (Katternas bok)

Inte ett enda ord

Den här lilla boken har stått i min hylla i över tio år. Jag är ju lite förtjust i Böll, så det kunde väl vara så dags att klämma den. Dessutom gillar jag kortromaner och den här är på 151 sidor.

Inledning: Efter arbetets slut gick jag till sparkassan för att hämta ut min avlöning. Det stod mycket folk vid utbetalningsluckan och jag fick vänta en halvtimma, sträckts så fram min anvisning och såg hur kassören gav den till en flicka i gul blus.

Kanske inte en början som gör att man kastar sig över boken och bara måste läsa vidare :) Det här är en av Bölls tidigaste romaner och av det lite omständliga torrt humoristiska språk som jag tyckte så mycket om i Katarina Blums förlorade heder syns ännu intet. Äktenskapsroman får man väl kalla den. Ett gift par lever på varsitt håll i ett krigshärjat Köln där de var för sig kämpar med sin vardag och sina problem: bostad, försörjning, barn, alkohol, tro... Ja, de är katoliker. I min enfald har jag trott att Tyskland är protestantiskt till allra största delen, men efter att ha googlat så har jag nu lärt mig att det finns ungefär lika många katoliker som protestanter. Jag är förstummad! Hur har jag, gamla tant, kunnat gå genom livet och varit så felinformerad?! Jag skyller på Luther ;)

Ingen litteraturinteresserad borde underlåta att skaffa sig Bölls bok och läsa den och förmå andra att läsa den står det i baksidestexten. Det är något med Böll, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, som verkligen tilltalar mig. Men jag tror inte att han faller alla i smaken och jag tänker inte försöka förmå alla litteraturintresserade att läsa Inte ett enda ord. Jag har läst den. Jag tyckte om den. Det är bra så.

Böll fick Nobelpriset i litteratur 1972.

Slaget om Troja

Inledning: Jag var femton år och förälskad i min lärarinna. Året var 1945 i början av april. Min by hade varit ockuperad av den tyska armén sedan 1941, liksom hela Grekland. Under dessa år fungerade skolan inte alls. De två lärarna - en av dem var min far - hade förts bort av tyskarna och det kom ingen ersättare.

Jag gillar Kallifatides, jag gillar Grekland och jag gillar de grekiska sagorna och myterna. Det var därför inte mycket att tveka om när den här boken kom ut. Den skulle jag läsa. Kallifatides skriver i efterordet att boken är hans sätt att göra Iliaden mer tillgänglig för gemene man, som inte riktigt ids ta itu med självaste Homeros, som kräver en del av läsaren. Kräver det som den moderna människan ofta inte är villig att offra. Nå, jag har ju faktiskt tänkt läsa Iliaden i år, eftet att ha börjat på Odysséen och funnit att den inte alls var så svårtillgänglig som jag trott. Tyvärr glömde jag ju boken på planet och valde att skaffa ett ex av Iliaden istället, för att börja från början.

Jo det kom ju en lärare till slut, den Fröken som bokens jag förälskar sig i. Livet i byn under tysk ockupation skildras omväxlande med berättelsen om kriget mot Troja.

När bomberna faller över den grekiska byn under andra världskriget tar lärarinnan med sig skolbarnen till en skyddande grotta. Där berättar hon för dem om ett annat krig - om hur grekerna belägrade Troja. Eller med Homeros ord: hur akajerna belägrade Ilion. 

Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts - här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.

Och allting hade börjat när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den vackra Helena, som rymde med honom till Troja. Nu står Helena vid stadsmuren för att se när förföraren Paris och den bedragne maken Menelaos ska mötas i strid. Hur det än slutar blir det hon som förlorar.

Ja, inte bara Helena förlorar hur det än slutar. Alla förlorar. Precis som i alla krig finns egentligen bara förlorare. I mina ögon den starkaste antikrigsdikt som skrivits säger Kallifatides i slutordet.

Årets första bok i Tema Grekland

Tema Bibeln

Här listar jag de böcker ur Bibeln som jag läst. Eventuella tankar om respektive bok skriver jag i separata inlägg. Jag kommer att läsa böckerna hipp som happ och väljer i första hand de som jag vet innehåller kända citat eller välkända episoder som jag vill läsa i sin helhet.

• Job (Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig)
• Första Samuelsboken (David och Goljat)
• Rut (Ty dit du går vill ock jag gå)
• Ester (drottningen som räddade det judiska folket)
• Joel (min inmate penpal heter Joel)
• Daniel (i lejongropen)
• Matteusevangeliet
• Markusevangeliet
• Lukasevangeliet
• Johannesevangeliet

Helgfrågan vecka 4 - Svåra ord och film

Veckans helgfråga från Mia lyder:

Har du svårt för att stava till något ord?
Jahadå! Många. Jag kommer inte ens ihåg alla så här i stunden. Recensera har jag problem med, varenda jäkla gång, trots att jag skriver det så ofta. Jag vänder på c och s. Likaså diagnostisera, som jag skriver ungefär lika ofta, och där jag vill stoppa in ett c. I flera ord har jag också svårt att välja mellan -sion och -tion. Jag kommer inte på något exempel nu, men det finns åtminstone ett där verbroten slutar på t och jag tycker att substantivet borde sluta på -tion men det ska vara -sion.

När det mer gäller att fingrarna slinter på tangenterna än att jag tvekar om stavningen, så är det hälsningar jag har problem med. Det blir hälsingnar, hälsnigar, hälsignar och allt möjligt. Jag skriver det ofta eftersom jag undertecknar alla remisser så.


Bonusfråga: Vilken film som har premiär 2019 vill du se?
Här bjuder Mia på en länk, vilket jag är tacksam för. Jag har nämligen ingen koll alls på vilka filmer som är på gång. Av dem som finns på listan skulle jag kunna tänka mig att se Det vildväxande päronträdet och The Favourite. Men här i utmarkerna går det i princip bara amerikanska storfilmer och tramsiga svenska, inte alls de lite smalare jag gillar, så jag lär väl inte få tillgång till någon av dem.

Hett i hyllan #8

Från Monika utgår Hett i hyllan - om böcker som stått där och dammat i evinnerliga tider men som kanske borde ges en chans att komma fram i ljuset.

Förra veckan var jag så sönderstressad att jag inte fick till någon heting. Men nu är jag sjukskriven, då min gamla utmattning börjar ge sig till känna. Förhoppningsvis ska jag lyckas mota Olle i grind om jag är hemma några dagar och vilar - hoppas både jag och mina kolleger, som schasade hem mig igår. Således, med en hel dag hemma istället för de typ 0 minutrarna egentid jag normalt har när jag har barnen (om jag inte tar av min sovtid vill säga, men det är ju just det jag har gjort - och kroknat), så får jag till min förnöjelse till en idag.

Baksidestext: ÄR NI INTRESSERAD AV SOFISTIKERADE NÖJEN? Bakom kryptiskt klotter på väggarna i Kaliforniens städer i början på 60-talet - SKROT, DÖDEN - döljer sig möjligen ett illegalt anarkistiskt postväsende med rötter långt ner i 1500-talet. Vägledd av dessa och andra besynnerliga tecken - ett sordinerat posthorn, en uppsättning förfalskade frimärken, ett trehundra år gammalt jakobeiskt vedergällningsdrama, "Sändebudets tragedi", av en viss Richard Wharfinger - tycker sig romanhjlältinnan i Buden på nummer 49, Oidipa Maas, komma det gäckande Tristero på spåren.

Jag misstänker att den inte kommer att vara helt lättillgänglig :) Ska se om jag lyckas klämma den som en av hyllvärmarna för året.

En smakebit på søndag - Slaget om Troja och Jobs bok

Igår bar jag in ved så nu är nischen bredvid kakelugnen fylld. Det är lite knöligt med värmen här i huset, varmt och skönt på övervåningen, men om vintrarna ofta bara 16° på nedervåningen, i alla fall i köket, som är det kallaste rummet. Nu eldar jag i både kakelugn och vedspis och det börjar kännas rätt ok.

Idag utgår smakebiten från Mari på Flukten fa virkeligheten. Där kan du hitta fler smakbitar.

Jag har valt två teman för 2019, Bibeln och Grekland. Min ambition är att läsa något kopplat till Grekland och åtminstone en bok ur Bibeln varje månad. Denna helg har jag tagit itu med bägge.

Här gjorde Fröken en paus och min lekkamrat Dimitra kunde inte bärga sig.
"Fröken, varför var grekerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?"
Fröken gjorde en avvärjande gest.
"Inte för att njuta i kvinnornas famn utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än. Kvinnans kropp är fältet där männen krossar varandras heder och ära"
"Jag är fjorton år och min kropp är inte ett fält. Min kropp är jag."
Fröken såg förvångat på henne. 
"Jag hoppas att du aldrig glömmer det" sa hon.

Sidan 33

Men visheten, var finns den?
Var är den plats där insikten bor?
Människan vet inte vägen till den,
man finner den inte i de levandes land.
”Den är inte hos mig”, säger Djupet,
och Havet säger: ”Här finns den inte.”
Den kan inte köpas för guld,
inte betalas med silver,
den förvärvas inte med guld från Ofir,
med dyrbar onyx och safir.
Varken guld eller glas kan mäta sig med den,
den byter man inte mot gyllene klenoder,
än mindre då mot kristall och koraller.
Att äga visheten är mer än att äga pärlor.
Nubisk topas kan inte mäta sig med den,
den kan inte köpas med renaste guld.

Job 28:12-19

Illustration: Doré

Alkemistens dotter

Sju böcker har jag läst hittills i år, men inte en enda har jag lyckats skriva om än. Inte heller har jag hunnit med alla från december. Nå väl, det här är den senaste jag läste.

Rebis Aurora Drakenstierna föds som den sista i en släkt av alkemister i slutet på 1700-talet och växer upp på gården Hermestorp, där den ständiga röken från athanoren färgar himlen svart. 

När fadern oväntat går bort lämnas Rebis ensam med en ofattbar hemlighet: hon är utvald att slutföra ett uppdrag som rör hela mänskligheten, och som kommer att förändra världen oåterkalleligt.

Rebis sökande efter släktens hemlighet tar henne ut i Europa och redan från början står det klar att hon motarbetas av dunkla krafter. Resan går till Berlin, via Marstrand och Paris smutsiga hamnar och bordeller. Där möter hon släktens avfälling Andreas, men kan hon lita på honom? Alkemistens dotter bär hela världen på sina axlar och för den utvalda finns ingen plats för tvivel.

Nå, eftersom Thorild nu förekommer i boken, så påminner jag mig om vad han säger i 'En kritik över kritiker': Ingenting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull.

Den här boken lät ju i allra högsta grad som något för mig, jag är rätt förtjust i äventyrsromaner med sagoinslag. Augustnominerad är den också och jag har valt den till utmaningen Förkovran. Men alltså... något så mördande tråkigt! Och jag kan inte ens förklara varför, för nog är den full av äventyr och dramatiska händelser alltid. Flera gånger hade jag bara lust att sluta lyssna på eländet. Hade jag inte haft den med i Förkovran så hade jag baske mig gjort det. Tramsig, pinsam, stundomvis onödigt oaptitlig - i stil med 1793, om än inte lika utstuderad - med liknelser och beskrivingar i klass med Mischling - 2018 års sämsta bok - och med ett i allra högsta grad förutsägbart slut. HUR har denna kunnat bli Augustnominerad? Och inte blev den bättre av inläsningen, det är då ett som är klart. Jag är tämligen säker på att jag redan nu har klämt 2019:s sämsta bok.

Snyggt bokomslag i alla fall.

(och nu ska jag leta runt efter recensioner; jag antar att de flesta är mer positiva än jag och det ska bli lite kul att se vad folk skriver)

Helgfrågan vecka 3

Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?

Räknas deckare med samma huvudperson som serie? Nå väl, jag kör på det...

Jag hade en idé om att jag ville bli rättsläkare och blev helt till mig i trasorna när jag hittade första Scarpettaboken. En bok om en rättsläkare!? Wow liksom! Ja, det var långt innan varenda tv-deckare med självaktning hade en rättsläkare med, ofta kvinnlig, gärna korrekt, lite överlägsen och sarkastisk. Jag tror att jag läste tre stycken på svenska - översatta i fel ordning, var de också - innan de "tog slut" och jag fick fortsätta på engelska. Kan jag ha läst åtta innan jag tröttnade ur totalt på att det blev mindre och mindre rättsmedicin och mer och mer utstuderad tortyr. Det var då jag gav upp det där med deckare, som jag tyckte alla blev mer och mer utstuderade och osmakliga.

Det här var den första jag läste. En gång i tiden älskade jag de där böckerna så förtvivlat att jag inte har kunnat göra mig av med dem, trots att jag rensat ut och skickat vidare i princip alla pocketböcker jag när jag väl läst ut dem. Ibland tänker jag att det skulle vara kul att läsa om dem - i alla fall de där första.

Nej, jag blev ju inte rättsmedicinare. Herregud, vad tänkte jag på? Jag som är så äckelmagad och känslig och tycker att fluglarver är typ det äckligaste som finns i hela världen.

Och nej, jag kan ju egentligen inte påstå att jag slutade läsa för att de var superdåliga. Bara dåliga för mig.

En annan serie som faktiskt blev superdålig är denna

Jag var helt fascinerad av Grottbjörnens folk när den kom, men redan Hästarnas dal var egentligen rätt bedrövlig, smetigt tantsnusk och hjältinnan i Allersromanklass. Mammutjägarna orkade jag aldrig igenom. Uppenbarligen har det skrivits ytterligare tre delar, upptäckte jag nu när jag googlade. Det hade jag inte en aaaning om.

Bonusfråga: Har du något tips på en bra tv-serie? 

Jo men faktiskt! Jag har ingen tv och tittar inte på serier, men då, på den tiden jag ännu hade en, gick en svensk serie som jag tyckte var otroligt bra: De drabbade "en rysarhistoria med inslag av fantasy och science fiction". Det är underligt att den inte gjorde större intryck än vad den verkar ha gjort. Jag har letat efter den vid flera tillfällen, men inte lyckats hitta den, ens på DVD. Men nu plötsligt! Den ligger på Öppet arkiv. Och nu när jag har hittat den så bara måste jag se om den. Otroligt bra! Eva Röse var urläbbig, hu! Så där att jag tänkte att om jag skulle råka springa på henne på stan så skulle jag få världens stresspåslag per automatik.

På den tiden det begav sig brukade jag titta på Downton Abbey - men den är ju allom bekant. Karl för sin kilt gillade jag också och så var jag rätt förtjust i Eureka och Star Trek Voyager. Ja, och så Skam förstås, men även den lär vara allom bekant. Och den såg jag på datorn, för den är ju hyfsat ny. Jag älskar introt till Eureka. Har den som ringsignal på mobilen :)

Veckans topplista v 3 - Brittisk feelgood

Denna vecka gäller topplistan hos Johannas Deckarhörna brittisk feelgood, men det som brukar betecknas feelgood är ju inte riktigt min grej. Därför har jag valt böcker som jag upplever lagom mysiga och pysiga så där.

Damernas detektivbyrå har jag flera gånger tagit upp som feelgood à la Scylla och här kommer serien igen. Tv-serien däremot har jag bara sett ett halvt avsnitt av och jag tyckte inte om den. Personerna är helt fel.

En gång för mycket, mycket länge sen, ungefär så där i fredags, bodde Nalle Puh alldeles ensam i skogen under namnet Sanders. 

Ja men det är ju ljuvligt!

Som jag älskade I vår herres hage då den gick på tv, anno dazumal. Jag har läst några av böckerna också, även om det i ärlighetens namn var väldigt länge sedan.

Jane Austens böcker är väl ändå rätt mycket feelgood - åtminstone de jag har läst.

Och nog tycker jag att Den hemliga trädgården kan räknas in bland de myspysiga, den också.

Hett i hyllan #7

Så här skriver Monika:
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Min far läste väldigt mycket sience fiction på den tiden det begav sig. I viss mån smittade han av sig på mig. Han läste nästan bara på engelska, böcker han köpte när han var ute och reste i jobbet - vilket han var lite för jämnan. På den tiden fanns det inte så mycket sf i översättning. Jag var oerhört fascinerad av omslagen till de där engelska sf-böckerna minns jag. Jag kunde sitta och bläddra bland dem hur länge som helst. Pappas favorit var Asimov men Simak gillade han också. 

Vad jag nu kan minnas har jag läst tre böcker av Simak tidigare, Websters värld, Porten till stjärnorna och Ring runt solen. Den här vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Den har inte stått så där hysteriskt länge i hyllan som de flesta av böckerna i mina föregående poster, men helt säkert mer än ett år. Jag har inte läst på baksidan vad den handlar om och jag tänker nog faktiskt inte göra det heller, utan börja läsa helt förutsättningslöst. 

Men åh, nu blir jag riktigt sugen plötsligt!

Veckans topplista v 2 - Böcker jag ville läsa under 2018

Veckans topplista hos Johanna gäller denna vecka böcker vi hade velat läsa under 2018 men inte hann med.

Jag hade tänkt läsa Kristin Lavransdotter som en del av min läsutmaning Förkovran, men hann inte utan bytte ut den mot en jag kunde lyssna på istället.

Pentimento ingick i 3x3 under 2018. Jag hann bara halvvägs innan året helt ofint tog slut. Den är fortfarande halvläst, men jag tänkte väl klämma den nu under januari.

Erindring om kærligheden ingick också i läsutmaningen Förkovran. Jag hann den inte alls, och inte fanns det någon ljudbok jag kunde byta ut den mot heller. Ska försöka ta den i februari när Månadens språk är danska.

The Great Sperm Whale är en stor rackare (ja, boken också) som jag köpte efter att ha läst Moby Dick. Jag hoppades hinna läsa den under julledigheten, men det sket sig.

Thoureaus Walden hade jag tänkt läsa under mina två veckors ledighet, helt ensam uppe i buan. Men mamma blev svårt sjuk och de två veckorna bidde typ tre dagar. Mitt ex är dock inte alls så här stiligt, utan en pocket på svenska.