Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.
Januaris sista bok och den första pappersbok jag tog mig an efter att ha läst Camus Främlingen och Handkes Målvaktens skräck... - och det var en sådan lättnad. Som att gå från ett suddigt, svartvitt amatörfotografi till en färgsprakande 3D-film på Cosmonova. Jag har för all del inget emot varken foto eller svartvitt - mitt favoritmuseum är Fotografiska - men för att belysa skillnaden. Plötsligt kändes det som riktiga människor, riktiga liv, riktiga miljöer.
Det var rätt länge sedan jag läste första delen i Neapelkvartetten och jag har länge velat fortsätta med resterande delar. Eftersom månadens språk i januari var italienska och jag dessutom försöker klämma extra många hyllvärmare i år, så passade det bra att ta sig an den. Och jag hann!
Jag tycker jättemycket om den här serien - jag som de flesta andra - och jag ska försöka klämma in nästa del, Den som stannar, den som går lite snart.
