Ja, då var det dags för min soft spot Norrland igen. Om man nu kan kalla Nordnorge för 'Norrland', det kan man antagligen inte. Men jag är från Ståckhålm vettni, så allt norr om Uppsala sammanfattar jag som 'Norrland' ;)
Bilen kränger på den isiga vägen och träffar renen med våldsam kraft. Anna Magnusson stannar, drar på sig yllemössan och hämtar kniven från bagageluckan. Det är mer än 30 grader kallt och klockan är halv två en februarinatt någonstans mellan Luleå och Pajala. Anna är uppvuxen i Stockholm och har aldrig funderat över sitt ursprung. Hennes samiska mamma berättade aldrig varför hon valde att flytta ifrån den avlägsna fjällbyn uppe i Nordnorge och lämna sin plats i den familjebaserade rendriften. Nu är Anna, som arbetar som biträdande åklagare, på väg upp till Kautokeino. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Men när Anna läser polisutredningen blir hon betänksam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen? Kautokeino, en blodig kniv är en spännande thriller om motsättningarna mellan tradition och modernitet i ett minoritetssamhälle. Vilka rättsbegrepp ska råda på Finnmarksvidda med omnejd?
När jag hade lyssnat någon halvtimma på boken så kom jag på mig själv med att tänka: ja men, det
känns ju inte som om det är en kvinna det här handlar om. Och först då insåg jag att det var en manlig inläsare och att det antagligen var därför. En manlig inläsare med påfallande mörk, men för all del mycket trevlig, röst. Och visst, han läste jättebra, men jag undrar faktiskt varför man väljer en manlig inläsare när boken berättas av en kvinna.
Annars var det en trevlig bekantskap det här. Inget splatter, utan en deckare där miljön och människorna är i fokus, i denna det samiska och som det står ovan "motsättningarna mellan tradition och modernitet i ett minoritetssamhälle". Det traditionellt samiska har svårt att överleva i dagens samhälle, och det är sorgligt att en kultur håller på att gå i graven. Men det är å andra sidan inte den enda. Ingen av de traditionella näringarna blomstrar direkt idag, varken jordbruk eller fiske, det är storskalighet som gäller, och kanske är rennäringen trots allt inte den mest hotade.
Intressant är det hur som helst att läsa om Sápmi och det samiska, som jag kan så lite om, och som i boken skildras nyanserat och inte alltid så smickrande.
De två uppföljarna heter
Slaktmånad och
Mörkertid. Dem kommer jag sannolikt att lyssna på när jag får lust på en deckare igen.
