Dörren

 

Magda Szabós Dörren har gått som Radioföljetong och nu, i sista sekunden, har jag lyssnat på den. Den har stått på läslistan länge.

Berättaren, en framgångsrik författare, har tillsammans med sin make bott endast några veckor i den nya stora lägenheten. Då yrkeslivet och de sociala åtagandena upptar större delen av hennes tid bestämmer hon sig för att anställa en hushållerska. Valet faller på Emerentia, en outbildad, barsk och ordkarg bondkvinna, men med mycket goda referenser. Trots de stora olikheterna utvecklar sig en speciell vänskap mellan de två kvinnorna och så sakteliga under årens lopp kommer de varandra allt närmare. Emerentia ger alltid av sig själv åt andra och står upp för sina nära och kära, men det finns en hemlighet hon inte delar med någon. Ingen, någonsin, får beträda hennes hem. Vad som finns där innanför dörren är det ingen som vet.

Det är en fantastisk bok och jag är så himla glad att jag såg till att prioritera den. Emerentia är en synnerligen excentrisk och intressant personlighet och hennes relation till författarinnan är väldigt speciell. Hon beskrivs hela tiden som så fantastiskt och genomgående god, men jag vet inte jag. Är man så väldigt god om man inte drar sig det bittersta för att såra människor i sin närhet? Emerentia har väldigt mycket i bagaget - något som hon inte blottar för någon - och därmed en del ömma punkter, och när någon råkar nudda vid de där ömma punkterna, utan att ens mena det, så blir hon oförsonligt bitter och elak. Mänskligt, visst! Kanske mer mänskligt än att vara helt igenom god. Det är en bok som var "spännande" från början till slut - spännande på det viset att jag hela tiden var nyfiken på vad som komma skulle och hade svårt att sluta lyssna.

Livet - illustrert

 

Den här boken fick jag nys om via någon av våra norska bloggvänner. Jag minns dock inte om det var Astrid Terese eller om det var Mari. 

Boken består företrädesvis av illustrationer och har bara lite text, och Lisa Aisatos bilder är fantastiska. Man blir glad i hela magen av dem. Boken börjar i barndomen och slutar med ålderdomen - Livet illustrert alltså, från början till slutet. Jag rekommenderar den verkligen.

Det är Lisa Aisato som har illustrerat Snösystern (underbar!), som väl är relativt känd här i Sverige. 

De sju systrarna

 

Den här boken har jag länge varit sugen på att läsa eftersom det är så väldigt många som tycker så väldigt mycket om serien. Jag har mötts av lovord i var och varannan blogg jag läst. 

Början var lite väl storslaget sagoaktig tyckte jag, men jag bestämde mig för att acceptera det eftersom själva storyn verkade rätt lovande. Men käre värld vilken pekoral! Klichéer och floskler så långt ögat når, konstigt använda ord, en dialog som tarvar skämskudde och total renons på trovärdighet.

Jag tittade på henne och önskade att jag kunde vara lika lugn som hon verkade när det gällde den här paradoxen med mystiska dödsfall och avslöjade födelseplatser.

Exakt vad är en paradox med 'mystiska dödsfall' och 'avslöjade födelseplatser'?

Det fanns inga tvivel om att han hade uppmuntrat mig att välja portugisiska som ett av språken och jag mindes att jag hade haft lika lätt att lära mig det som mitt modersmål franska.

Nä, man lär sig inte ett andraspråk i mer eller mindre vuxen ålder som man lär sig sitt modersmål. Dessutom kommer man inte ihåg hur man lärde sig sitt modersmål.

Den felfria hyn som uppe i bergen hade mörknat till en djupt glödande bronsfärg bara hon fick en strimma sol på sig - Signora Santos hade gång på gång förmanat henne att hålla sig borta från solen - framhävde hennes tjocka mörka lockar och enorma bruna ögon som talade om passionerade toscanska nätter bland kullarna i hennes riktiga hemland. Hennes fylliga läppar antydde en sensuell natur och hennes bröst protesterade dagligen när de blev instängda i en hård och stel korsett. När L varje morgon kämpade med spännena i ryggen som strävade efter att tämja alla yttre tecken på kvinnlighet kände Belle ofta att det hopsnörda klädesplagget var en perfekt metafor för hennes eget liv. Hon var som ett vilt djur, fyllt av eld och passion, fångat i en bur.

Det är så pinsamt så jag rodnar.

Nej, jag ångrar inte att jag läste boken, jag var ju väldigt nyfiken på den. Och det hade ju varit lite kul att höra var de andra fem systrarna kom ifrån, men nej, det blir inga fler systrar för mig. 

Och förlåt, alla ni som älskar serien, jag hoppas att jag inte sårat era känslor!

Tilly och bokvandrarna

 

Följ med på ett magiskt äventyr i böckernas värld. Elvaåriga Tilly tillbringar större delen av sina dagar i sina morföräldrars bokhandel. Ända sedan hennes mamma försvann spårlöst är det i böckernas värld som Tilly har funnit tröst. Men en dag blir alla äventyr hon läst om plötsligt mer verkliga än hon trodde var möjligt. När två av Tillys favoritkaraktärer - Anne på Grönkulla och Alice i Underlandet - dyker upp i butiken livs levande inser hon att hon har förmågan att följa med dem in i deras berättelser. Hon är en bokvandrare - och kanske kan det hjälpa henne att lösa mysteriet med vad som hänt med hennes mamma? Men alla som gillar att läsa böcker vet att faran kan vänta på nästa sida ...

Den här boken har jag visserligen varit sugen på ett tag, men den var inte inplanerad i januaris TBR. Men så fick min lilla Nasse så förskräckligt ont i magen och jag skulle snabbt hitta en bok på Storytel som kunde distrahera henne en smula och minska smärtan, och den första jag då kom på var denna. Nu kunde hon i alla fall inte sluta fokusera på sin onda mage, utan jag fick sitta bredvid henne i en och en halv timma och massera hennes mage innan hon somnade, medan hennes arma bröder svalt i rummen bredvid. Nå ja, det gick väl ingen nöd på dem, men middagen blev tämligen sen den dagen. Och jag blev den som lyssnade på Tilly och bokvandrarna. 22 januari var jag klar enligt Goodreads.

Idén med 'bokvandrare' är ju lysande, men trots det tog det ett bra tag innan boken började gripa tag i mig och jag tyckte att det var spännande. Vändningen kom nog inte förrän i sista fjärdedelen, men då lyfte den å andra sidan rejält. Så jag tänker väl mig att jag ska försöka lyssna på nästa del också och se om det där lyftet håller i sig.

Slaktmånad

I oktober 2013 hittas en man i en bil på en avlägsen fjällväg utanför Kautokeino i Nordnorge, skjuten med ett prickskyttegevär. Det är Torben Nyhlén, statssekreterare i svenska näringsdepartementet. Omständigheterna gör att det klassas som terrordåd och säkerhetspolisen i både Oslo och Stockholm kopplas in. Samtidigt har kampen hårdnat om rätten till marken i Sápmi, samernas traditionella renbetesland. Till följd av ökad internationell efterfrågan har utvinning av dyrbara metaller blivit allt mer lönsamt. Det svenska Polar Gold AB vill öppna en nerlagd gruva väster om Kautokeino. Men kommunstyrelsen röstar emot. Alla är dock inte motståndare till ny industri i trakten: fler arbetstillfällen och lönsamma bidrag lockar och Sametinget tonar ner risken för förgiftat vatten och förstörd natur. Åklagare Anna Magnusson är numera aktiv renägare på deltid. Hennes familj dras snart in i konflikten eftersom det är på deras traditionella parnings- och kalvningsområde som gruvan ligger. När så ännu ett mord inträffar blir stämningen än mer spänd i det lilla slutna samhället långt norr om polcirkeln. Lars Pettersson bor halvårsvis i Kautokeino och debuterade 2012 med deckaren Kautokeino, en blodig kniv som belönades med Deckarakademins pris för bästa debut. Nu fortsätter han skildra åklagare Anna Magnusson och livet i Kautokeino i den fristående fortsättningen Slaktmånad.

Jag läste Kautokeino - en blodig kniv i fjol och nu tyckte jag att det var dags för uppföljaren. Jag lockas ju generellt av böcker som utspelar sig i norr och tycker att det är spännande att läsa om andra kulturer. Lars Pettersson skildrar den norrländska miljön (säger man norrländsk även när det hör till Norge?) och den samiska kulturen på ett rätt nyktert sätt tycker jag. Det är inte frågan om något idylliserande. Han delar ut kängor till höger och vänster, högt och lågt: Norge, Sverige, norska politik, svensk politik, Sametinget, majoritetssamhället, konflikten mellan olika grupper av samer. Brottet är inte huvudtemat, mordet skedde inte förrän halvvägs in i boken. Och som deckare betraktat vet jag inte om boken är någon höjdare - men det var ju inte en deckare jag specifikt var ute efter. Jag ville åt miljön, det samiska, det icke-idylliserande. Jag gillar det här och jag ska absolut läsa tredje delen, Mörkertid.

Snöstormen

I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård.

Hästarna kämpar på den kalla tundran där fienden kommer allt närmare. Snart börjar det bli tydligt att Garin och hans kusk kommer att stå öga mot öga med den värsta fienden av dem alla - Rysslands värsta snöstorm genom tiderna är nämligen på ingång.

Efter att ha läst Sorokins Is i början av januari, blev jag så till mig i trasorna att jag var tvungen att lyssna om på Snöstormen. Det blev den näst sista i januari.

En fantastisk bok, tydligt inspirerad av Tolstojs Herre och dräng. En fantastisk blandning av dåtid, nutid och framtid, av saga och science fiction. Helt egen. Och fantastiskt inläst av Rolf Lassgård. Anbefalles å det varmaste!

Dikter och fragment

Sapfo föddes på 600-talet fvt på Lesbos. Hon lär ha varit mycket känd och uppskattad av sin samtid, liksom av senare storheter som Platon och Ovidius. Endast en hel dikt finns bevarad, resten är fragment. Titeln är således något missvisande ;)

Mest känd idag torde hon vara för att man efter henne använder ordet lesbisk. Men var hon homosexuell? Tja, inte tycker då jag att det framgår i texterna. Det räcker ju med att gå tillbaka 100 år i tiden, så umgicks ju kvinnor på ett annat sätt med varandra och uttalade sig på ett annat sätt om och till varandra. Och vad spelar det för roll, egentligen.

Det enda fragment jag fått mig till livs tidigare är det antagligen mest kända: Gudar like tycks mig den mannen vara... och det kändes som att det var dags att läsa resten också. Det är inte särskilt mycket som finns kvar.

Jag tyckte om den här översättningen där man har valt att inte markera det som fattas med tankstreck eller annat, utan helt enkelt skrivit ner det som det finns bevarat. Det finns en skönhet i dessa skärvor precis som de är.

Jag säger dig, man kommer att
minnas oss i framtiden

Så sant som det är sagt. 2 500 år senare sitter jag här och läser Sapfos ord. Det är förunderligt!

Månen har gått ned nu och
Plejaderna. Midnatt 
är passerad. Tiden rinner
och jag ligger ensam. 

Och så min favorit, som jag tidigare haft med i Veckans mening.

Det sägs att Leda en gång fann 
ett ägg
som hade hyacintens färg täckt med

Jag är så glad att jag tog mig i kragen och läste Sapfo. Egentligen hade jag planerat in den redan förra året under Tema Grekland - som ju inte gick så bra som jag hoppades - men bättre sent...

Min vän Charlotte

Wilbur trivs bra i grisstian under lagården, där han bor tillsammans med fåren och gässen. Men så en dag får han veta att bonden tänker slakta honom och Wilbur vet inte vad han ska ta sig till. Då kommer en ny vän till undsättning.

Min vän Charlotte är en av tidernas mest sålda barnböcker och har tryckts i över 45 miljoner exemplar.

Charlotte's Web heter boken i original och det tycker jag egentligen är ett bättre namn, för då framgår det att Charlotte är en spindel. När läste du senast en bok där en spindel var hjälte? För det mesta skildras spindlar endera som äckliga kryp eller som förvuxna monster i skräckfilmer, men i den här boken får spindeln rätt och slätt vara en spindel, ett fascinerande djur, varken äcklig eller förgulligad. E B White beskriver henne så himla fint.

Boken gavs ut 1952 och första svenska utgåvan kom 1953, den hette då Min vän Charlotta. Den kom som tecknad film 1973 och fick då heta Fantastiska Wilbur, och det fick nyutgåvan av boken också heta. Åh, vad jag älskade den där filmen som barn! Och som ung vuxen också, för den delen. 2003 kom spelfilmen Min vän Charlotte ut och så heter även nyutgåvan av boken.

Originalutgåvan

Trots att jag älskade filmen så, så har jag inte läst boken förrän nu. Jag läste den högt för min lilla Nasse. Vi är båda väldigt förtjusta i både grisar och spindlar, så det var ett bra val för oss. Jenny Bergströms bilder är dessutom väldigt fina.

Det är en fantastisk bok, vacker och sorglig. Den finns faktiskt med på BBCs boklista. Missa den inte!

Jag ska erkänna att jag blev mäkta förvånad när jag googlade efter en bild på E B White och insåg att det var en man. Jag har hela tiden trott att det var en kvinna.

Här kan man titta på den tecknade filmen. Råttan Tempelton är helt obetalbar :)

Klubben

Jag hade tänkt att Klubben skulle vara den första bok jag lyssnade på för året, men när jag gick in på Storytel så fanns den inte där. Som e-bok fanns den, eller rättare skulle den komma att finnas, men först framåt våren. Jag började tro att jag var helt vimsig som så säkert tyckt mig veta att jag sett den som ljudbok där, men accepterade fakta och lyssnade istället på Tokarzcuk. Efter den boken hittade jag plötsligt Klubben som ljudbok igen. Vad som gick snett vet jag inte. Råkade jag stava fel när jag sökte? Men hur fel kan man stava 'klubben' utan att se det? Hur som helst... den blev årets tredje bok.

Klubben är verkligen precis så bra som det sagts och jag tror att Jean Claude Arnault kan vara jäkligt glad för att det är Matilda Gustavsson som skrivit boken. Hon lyckas hålla sig så fantastiskt neutral och tar inte ifrån Arnault de positiva egenskaper han har och det positiva han uträttat. För ingen människa är naturligtvis bara "ond" och ingen människa gör bara dåliga saker. Det finns förstås en anledning till att Arnault kunnat nå den position som han haft, trots att han på många plan är en riktigt vidrig typ. En vidrig, men faktiskt ganska ömkansvärd typ. Jag tänker på hur Horace Engdal sagt att Arnault aldrig var löjlig. Men löjlig är precis vad han framstår som i boken. För mig. Han var naturligtvis så lagom löjlig för dem som drabbades av honom.

Det som förvånar mig mest när jag lyssnar på boken är inte Arnaults sexuella övergrepp och gränslösa beteende mot kvinnor. Herregud, hela världen är knökfull av sådana män! Jag skulle tippa att 98% av jordens manliga befolkning tycker att detta är ett fullkomligt normalt beteende. Vi ska inte glömma att den sexualbrottslagstiftning vi har i Sverige är unik, och för resten av världen - och för en tämligen stor andel av Sveriges befolkning också - framstår ungefär på samma nivå som vi betraktar sharialagarna.

Nej det som förvånar mig mest är faktiskt uppgifterna om att flera konstnärer som ställt ut på Forum, och via Forum fått sina verk sålda, aldrig såg röken av några pengar. I något fall uppgavs till och med att konstverk stulits - utan några vidare förklaringar, polisanmälan eller annat som skulle vara högst rimligt om något sådant verkligen hänt. Och det är i detta sammanhang jag verkligen börjar undra över Katarina Frostenson. Nog för att det är svårt att förstå att Frostenson accepterat Arnaults beteende genom decennierna, men vi vet alla vad kärlek, medberoende och psykisk misshandel kan få en människa att acceptera (därmed inte sagt att jag tror att Frostenson utsatts för psykisk misshandel) men när det gäller hennes beteende runt de här konstverken så blir jag fullkomligt förstummad. Det andra kan jag på något plan förstå (vilket naturligtvis inte är det samma som att acceptera), men inte detta. Det känns väldigt jobbigt att inse att jag, på sätt och vis, blir mer upprörd över stulna konstverk än kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp; övergrepp som i många fall fått förödande konsekvenser. Jag tröstar mig själv med att min upprördhet inte har att göra med något slags gradering av respektive brotts allvarlighetssgrad, utan helt enkelt med hur respektive brott betraktas av allmänheten: att begå sexuella övergrepp mot kvinnor är en normalbeteende i en majoritet av befolkningens ögon; att stjäla konstverk är det inte. (Och detta skulle man naturligtvis kunna skriva tusen sidor till om)

Jag förundras också över Arnaults omvittnade dragningskraft på kvinnor. Jag hade aldrig varken sett eller hört talas om karln förrän detta slogs upp i pressen, så min bild av Arnaults yttre företräden är naturligtvis färgad av det han gjort. Jag är också väl medveten om att en person som är föga tilldragande på bild, kan vara oerhört attraktiv i verkligheten, där röst, gester, rörelsemönster, ansiktsuttryck, hållning, bemötande, uttryck av åsikter, känslan av kontakt etc tar överhanden. Jag letade faktiskt efter klipp på YouTube för att se den Arnault som de här kvinnorna mötte - han ska ju till exempel ha intervjuats i tv tillsammans med Frostenson - men jag fann bara klipp i samband med rättegångarna. Där ser jag en liten farbror, lätt kutig och med en aning trippande gång och hans röst får jag inte höra. Det är väldigt, väldigt svårt att förstå den dragningskraft Arnault haft på människor när man ser de här klippen.

Inläsningen är väldigt fin. Man har också anlitat olika skådespelare som läser upp vittnesmålen från de drabbade kvinnorna och andra personer runt Arnault och de gör det väldigt bra, de också.

Augustpris för bästa fackbok?


Vill man läsa recensioner av boken och inte bara mina fritt flytande tankar runt boken, så finns det några här:

SvD

DN

GP

Nyårsfesten

Alla är inbjudna. Alla är misstänkta. Det är slutet av december och det nya året ska snart ringas in. I en lyxig jaktstuga i de skotska högländerna samlas nio vänner som känt varandra sedan universitetstiden. De ska dricka champagne, äta god mat och njuta av varandras sällskap. Det ska bli det bästa nyåret någonsin. Men just som ett snöoväder rasar in över Skottland hittas en i sällskapet mördad. Och samtidigt ryktas det att en seriemördare går lös i vildmarken. Har han slagit till igen? Eller finns den skyldiga inom stugans trygga väggar?

En deckare i den gamla stilen - ingen slakt, ingen utstuderad tortyr, inga sanslösa groteska inslag; ett mord rätt och slätt - som inte känns det bittersta gammaldags, tvärt om. Jag gillade verkligen den här. Fast jag tycker att epilogen (om den kallades epilog minns jag dock inte) kunde uteslutas och lämna mer åt läsaren att fundera över; det hade varit snyggare. 

Där rinner en älv genom Saivomuotka by

Den här har jag spanat efter länge. Inget av mina bibliotek har haft den när jag kollat, men så plötsligt stod den där, på boksnurran för nyinkommet. Och jag kastade mig över den, förstås.

En släktkrönika om en familj, men också om betydelsen av en plats och om ett Sverige i förändring. Från att det 1895 föds en lill-unge till att klara och älska, Maija, och att Israel Raattamaa får ta över ett pörte vid Muonioälven, fram till 2010-talet när släkten är utspridd. Genom berättelsen flyter älven, konstant och rörlig på samma gång, precis som de generationer av människor som lever utmed vattnet eller flyttar och kommer tillbaka.

Ja ni vet, jag och Norrland. Jag liksom bara måste läsa den, trots brist på tid, mitt i julstök och med en stark önskan om att hinna klart med mina utmaningar innan året är slut. Ja, och nu är den alltså utläst, så här på annandagen.

Det är en väldigt fin bok, vacker rent av. Jag tycker mycket om den insprängda meänkielin (antar jag att det är) som ofta, men inte alltid, följs av en svensk översättning. Jag kan typ tio ord på finska (nej, det är inte finska, men mer finska än svenska i alla fall) och förstår inte ett smack, men jag tycker om det.

... väsy väsy västäräkki, nuku kun mie en on kulttan... vaivu maalle valkealle... nuku nuku nurmilintu...

...trött så trött är sädesärlan, sov fastän jag ej har guld... vila dig på goda jorden... sov ja sov du lilla myrspov...

Jag hittade hela vaggsången här när jag googlade. Jag kan faktiskt inte få fram att nurmilintu betyder just myrspov, men jag tyckte att det var särdeles sött, lilla myrspov. Det finns, fann jag, ett stickmönster till en sjal som heter Nurmilintu. Vill man sticka den så finns mönstret här. Det är nästan så att jag blir sugen, bara för att.

Jo, långt norrut är det

Och från pärlbandet som är Maijas barn börjar det dras som spindeltrådar av barnbarn som hon tyst och bara sällan smeker över huvudet.

Och här har vi en av spindeltrådarna, Pia Mariana Raattamaa Visén

Trollvinter

Jag vet inte hur många gånger jag läst eller lyssnat på Trollvinter. Över 20 i alla fall. Första gången jag mötte boken var när mamma läste den för mig och min bror medan vi bodde i Ramsdalen i Vendelsö, och där bodde jag från 5 - om jag minns rätt - till 7 års ålder, alltså 1968 till 1970. Jag har inte läst den varje år sedan dess, men sannolikt hälften i alla fall.

Detta år valde jag en inläsning av Tove själv. Tidigare har jag hört den med Birgitta Ulfsson under många år och på senare tid med Mark Levengood.

Jag blev ganska förvånad över att Toves finlandssvenska var så "utsuddad". Det lät som rikssvenska - lite gammaldags radiorikssvenska - med finlandssvenska inslag. Tove bodde väl en tid i Stockholm, vill jag minnas från Bildhuggarens dotter - det var evigheter sedan jag läste den! Kanske det är förklaringen. Och om det är en svensk produktion, kanske Tove anpassade sig efter det, mer eller mindre medvetet.

Jo, nu har jag googlat och det stämmer, Tove läste vid Konstfack. Hennes mor var också svenska och hon tillbringade somrarna som barn i Stockholms skärgård, vilket jag däremot helt glömt bort.

Även om det nu var kul att få höra Tove själv läsa, så tycker jag att bristen på finlandssvenska var till men för upplevelsen av boken. Nästa år får det endera bli läsning på vanligt vis eller Mark Levengood. Birgitta Ulfssons inläsning verkar inte helt lätt att få fatt på längre. Annars gillade jag den.

24 goda gärningar

Emma förlorar sin man på julafton. Två år senare har hon fortfarande svårt att finna mening i tillvaron. Det dåliga samvetet gnager i henne, fanns det något hon kunde ha gjort för att rädda honom?

På väg hem en kväll stöter hon ihop med en äldre man som har irrat bort sig i snöstormen. Hon bestämmer sig för att försäkra sig om att han kommer hem välbehållen. Den kvällen föds en idé hos Emma. Hon ska utföra 24 goda gärningar. En för varje dag fram till julafton.

Jag har sådant behov av lite feelgood ibland och jag tyckte att den här lät trevlig. Det är ju juletider och jag tycker om julen. Men nej, det som vanligen benämns feelgood funkar inte på mig. Jag blir bara irriterad.

VARNING FÖR SPOILERS NEDAN!

Arrogant man i flådig bil beter sig nedlåtande och otrevligt mot den unga änkan. Mannen visar sig vara en trevlig typ i ärvd bil. Åh vad jag blir förvånad!

Huvudpersonen blir kär i den egentligen trevlige mannen. Åh vad jag blir förvånad!

Den trevlige mannen hade visst ingen flickvän, det var ett missförstånd. Åh vad jag blir förvånad!

Den egentligen trevlige mannen och huvudpersonen blir ett par. Åh, vad jag blir förvånad!

Och så slänger vi in lite genus och femisnism: Shopaholicväninnan - och då menar jag shopaholic - shop-shop-shoppar inte alls för sin välbetalde mans pengar, utan för sina egna, för hon har minsann haft ett eget framgångsrikt företag.

Och så lite HBTQ-awareness: den åldriga grannfruns stora kärlek, som hon gav upp i sin ungdom, var en kvinna. Halleda!

Det är som alla amerikanska polisserier som uppfyller (uppfyllde i alla fall, jag ser inte på tv längre, och definitivt inte på amerikanska serier) "negerkvoten" genom att ha en svart man (ja, man) som chef. Chefen syns ibland bakom glasrutorna till sitt kontor och har två repliker. Vi är minsann så medvetna om rasfrågor och har en svart man med i serien, och chef är han också! Applåder tack!

Ursäkta, men jag kräks!

Jag får hålla mig till Mma Ramotswe när jag behöver något lättsamt, feelgoodigt.

Mistlar och mord

Som undertiteln lyder: Fyra julmysterier av P D James.

Julens tolv ledtrådar: Adam Dalgliesh är på väg till sin faster för att fira jul när han blir stoppad av en kvinna som berättar att hennes farbror, ägaren till Harkerville Hall, har tagit livet av sig; han måste ringa polisen! Ringer han polisen? Är det självmord? Gissa! :) Lite Sherlock Holmes-stuk på ledtrådarna här tycker jag.

Mistelmorden: "En av riskerna med att vara deckarförfattare, och dessutom en säljande sådan, är den stående frågan: Och har ni någon gång varit inblandad i en verklig mordutredning?" Jo, ta mig tusan, har inte författaren - eller i alla fall berättarjaget - varit inblandad i en mordhistoria. Vad hände egentligen hos mormor, då för länge sedan?

Ett mycket vanligt mord: Hu då! Den här var riktigt otäck - fast på ett lågmält sätt; varken sprutande blod, lemlästning eller tortyr. Inget julmys här inte!

Boxdalearvet: Adam Dalgliesh hjälper en domkyrkoprost som inte vill ta emot arvet från gammelfaster Allie om hon kommit över sina pengar på olagligt sätt. Nå, har hon?


Jo men visst! Det här är trevligt. Jag gillar faktiskt den här äldre typen av deckare bättre än de moderna - även om jag nu läser sådana också ibland.

Knappt fyra timmar låg ljudboken på.

Vinternoveller

Ingvild H. Rishøi är en av de starkast lysande stjärnorna i den norska litteraturen idag och har hyllats av en samlad norsk kritikerkår. Hon skriver med stor klassmedvetenhet, men också med en viss dos av nåd - en säregen blandning mellan realism och H. C. Andersen-saga. Det handlar om att inte ha råd med nya trosor åt sin dotter. Om att vara på flykt med sina småsyskon genom ett isande vinterlandskap. Om att kastas upp på land som en död fisk när man lämnar mörkret på fängelsets botten.

Det här är en fantastiskt fin novellsamling och Rishøi förtjänar verkligen de lovord hon fått. Om de små, de marginaliserade och deras vardagskamp - och om dem som faktiskt ser dem och sträcker ut en hand. Hur mycket den där utsträckta handen kan betyda, att en liten puff i rätt riktning kan göra stor skillnad. Fast det där med H C Andersensaga vet jag inte om jag kan skriva under på.

Rishøi har tilldelats Kritikerpriset, Bragepriset och Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för Vinternoveller. Boken gavs ut 2014 och kom i svensk översättning 2018.

Sanslöst begåvat: Läs, bara läs!
Herregud, låt denna pärla till novellsamling få den uppmärksamhet den förtjänar, låt den inte drunkna i bokflodens brus […] Rishøi skildrar de allra mest utsatta i klassamhället, men hon gör det på ett sätt som inte är helt vanligt; med självklarhet, på allvar och – framför allt – med den litterära framställningen först. Therese Eriksson, Svenska Dagbladet

Och jag säger som Therese Eriksson: Läs!


29 november anger Goodreads för den här. Jag fortsätter att kämpa mig ikapp.

Pärlfiskaren

Miranda är den skickligaste pärlfiskaren av alla. I den här berättelsen sveps vi med henne ner i djupen, in i en värld där pärlor sjunger på havets botten, med gormkrabbor och, om det vill sig illa, roshajar.
Miranda hittar de vackraste pärlorna i djupen och vet att ögonstenen, den mytomspunna och värdefullaste pärlan, kan bli hennes. Men vad ska hon ta sig till med Syrsa, barnet hon tvingas göra sällskap med? Syrsa som pladdrar och som inte ens kan dyka utan att röra upp sand!
Karin Erlandsson för oss till ett främmande men alldeles självklart land med nya ljud, smaker och dofter. Hon berättar en betagande historia om längtan, begär och vänskap, om vad som egentligen är viktigt i livet.
Pärlfiskaren är en äventyrsberättelse för barn och ungdomar, eller varför inte för vuxna.

Den här boken läste jag för min Astrid, 8 år. Jag fick nys om den via Instagramkontot barnensboktips. Jag kände att den kanske var lite svår för min lilla Nasse - hon är inte särskilt mogen för sin ålder - men hon upprepade förnärmat varje gång jag frågade att den var jättebra, att hon inte ville byta bok utan höra vidare. Adlibris anger 9-12 år.

Den var rätt speciell och jag tycker att man märker att författaren är finsk. Det är någonting i finska barnböcker som skiljer sig från svenska, något som jag inte för allt i världen kan sätta fingret på. En fin berättelse, inte särskilt tillrättalagd, med något stillsamt och lågmält över sig, trots det äventyrliga.

Pärlfiskaren är första delen i Legenden om ögonstenen. Följande delar heter: Fågeltämjaren, Bergsklättraren och Segraren.

Boken belönades med Runeberg Junior-priset 2018 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris samma år.

The Secret Commonwealth

The Book of Dust är uppföljaren till His Dark Materials (Den mörka materian). Första boken i serien, La Belle Sauvage, utspelar sig före händelserna i His Dark Materials. Jag var helt inställd på att The Secret Commonwealth också skulle göra det, men det visade sig att den tar vid där den första serien slutar. Nå ja, ett antal år efter. I denna bok är Lyra vuxen.

Lyra is no longer a child. The Secret Commonwealth is set 20 years after the events of La Belle Sauvage: The Book of Dust Volume One unfolded, and seven years after readers left Lyra and Will Parry on a park bench in Oxfords Botanic Gardens in The Amber Spyglass, the final book in the His Dark Materials series.Global in scale, The Secret Commonwealth sees Lyra, now an independent young woman, forced to navigate a complex and dangerous new world as she ventures far beyond the edges of Oxford, across Europe and into Asia, in search of an elusive town said to be haunted by dæmons.

Att Lyra nu är vuxen märks tydligt på språket, som jag upplever klart annorlunda - men högst lämpligt - i denna bok. Jag skulle säga att den är mindre barnvänlig än de tidigare böckerna. Michael Sheens inläsning är också lite mindre dramatisk än i La Belle Sauvage - dock inte sämre för det.

Alltså, jag älskar Pullman! (Uppenbarligen har han under året blivit Sir Philip Pullman) Nu väntar jag bara på tredje delen i The Book of Dust. Förhoppningsvis kommer även den läsas in av Sheen. Han gör det förjävla bra!

Här finns Pullmans hemsida.

Tales for a Winter's Night

Ganska typiskt Sir Arthur Conan Doyle, skulle jag vilja säga, men utan Sherlock och Watson. Mord ja, men inga klassiska mordgåtor som ska lösas, utan mer mysterier. I en av novellerna försvinner till exempel ett helt tåg.

De åtta novellerna publicerades ursprungligen i The Strand, samma tidskrift som först publicerade berättelserna om Sherlock Holmes, och gavs 1908 ut i en samlingsvolym under titeln Round the Fire Mysteries.

Alltså, jag tycker att det här är underbart. För mig, som nästan aldrig klarar feelgood, är det här ett slags feelgoodlitteratur. Lättlyssnat, underhållande, lite spännande och utan en trist minut. Och trots mord och andra brott så är det mysigt och trivsamt på något vis.

Boken är inläst av William Sutherland, som låter som en äldre, lite gammaldags, mycket brittisk herre, vilket passar ypperligt för boken. Jag har googlat efter en bild på honom - jag vill gärna ha ett ansikte till rösten jag lyssnar på - men inte funnit någon.

The Mars Room

The Mars Room är namnet på strippklubben där Romy arbetade för att försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin.   

Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda.  

Med osentimental skärpa och dräpande humor skildrar Rachel Kushner makt och vanmakt på ett sätt som får Romy och personerna som flankerar hennes liv att krypa under huden. Tillsammans med inslag ur Unabombarens perspektiv blir det en svidande kommentar till hur samhället skapar sina skyldiga.  

Tja, jag vet inte vad jag ska säga om denna. Alla verkar vara helt över sig. Årets bästa bok enligt TIME, samt Man Booker-finalist och Andrew Carnegie-nominerad.

Tio timmars misär uppläst av tråkig, jobbig röst (det där med författarinläsningar, ni vet). Och den där humorn som många recensenter vittnar om har jag uppenbarligen lyckats förtränga sedan jag lyssnade i början av november.

Jag har sett så många dokumentärer om rättssystemet i USA, om högsäkerhetsfängelser, om dödsstraffet, serien United Slaves of America och jag har läst böcker. Dessutom har jag en inmate penpal, en lifetimer (without parol) - för ett brott som i Sverige har ett maxstraff på två år. Jag har också läst en hel del om sexhandel, om vilka som hamnar där och vad de utsätts för. Det känns som om jag har hört det här hundra gånger förut. Trovärdig, övertygande, man tror att det är en dokumentär skriver recensenterna. Och kanske är det däri problemet ligger. När jag redan har hört hundra dokumentära historier, vad tillför det att höra en likadan uppdiktad?

För många som hyllar boken - även i USA - verkar den ha fungerat som en ögonöppnare. Så här jävla absurt är USAs rättssystem, som ett skämt - ett fasansfullt sådant, i stil med Inkvisitionen. Men jag behöver inte öppna ögonen. Jag är synnerligen känslig - och dessutom extra skör nu i min utmattning - och sådant här äter sig liksom in i mig. Jag skulle helst vilja få blunda en stund. Då skulle jag dessutom slippa se det förskräckliga omslaget. Årets fulaste, typ.

En katts resedagbok

Nana vet varken vart de är på väg eller varför de gör den här resan. Men han trivs med att sitta i en silverfärgad van bredvid sin älskade husse Satoru. Tillsammans far de tvärs över Japan och hälsar på hos gamla vänner.

Men varför reser de? Och varför är alla så intresserade av Nana? 

En katts resedagbok av Hiro Arikawa är en hyllning till livet och vänskapen, och till de små ting som ofta skänker oss störst glädje. 

Enda anledningen till att jag inte läst den här boken tidigare är att jag köpte på mig ett ex på grekiska när jag var i Aten förra hösten. Jag tror inte att den fanns översatt till svenska då, åtminstone hade jag aldrig sett den. Nu är det ju så att min grekiska är föga bättre än att jag klarar av att "ta mig runt" och att jag skulle klara att läsa en hel bok på detta språk finns egentligen inte på kartan, men jag bara kunde inte stå emot boken när jag såg den. När den sedan väl kom ut i svensk översättning så hade jag någon ambition om att läsa dem parallellt. Så blev det naturligtvis inte, så jag gav upp och lyssnade på den. På svenska.

Det här är en underbar bok om en katt, men framförallt om hans husse Satoru, en fantastisk man. På tyska heter boken Satoru und das Geheimnis des Glücks, vilket faktiskt säger mer om innehållet än den svenska titeln, som jag tror är ungefär densamma som originalets. Sorg och glädje om vartannat och jädrar anåda vad jag bölade. Jag önskar verkligen att jag vore mer lik Satoru san, som sagt en enastående människa.

Som vanligt blir jag dock galen på pissigt uttal. Japanska har varken betoning eller längd och således ska till exempel Noriko inte uttalas Noriiiko. I övrigt var den en fin inläsning.

Boken har uppenbarligen filmatiserats, men i filmen är Satoru på tok för ung och snygg. Det var han inte i boken och det tyckte jag var en viktig del i det hela, just att han var lite oansenlig så där.

27 oktober har jag angivit för denna på Goodreads. Gah, jag ligger fortfarande en månad efter!