En smakebit på søndag - Utrensning

Denna vecka utgår smakebiten från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!


I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem. Det var deras gemensamma hemlighet, deras gemensamma lek. Medan mamma höll på med hushållsarbetet satt mormor i sin egen stol och Zara plockade fram föremål eller leksaker eller så bara pekade hon på något, och mormor formade ljudlöst namnet med sina läppar. 

2008 kom den ut och först nu kommer jag till skott med att läsa denna prisade roman.

Veckans mening - vecka 39

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord och är ett återkommande inslag om lördagarna. Dela med dig från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Början på den historia hon nyss hittat på höll på att kravla sig iväg och Zara grep tag i tassarna på den.

Meadowland - The Private Life of an English Field

Meadowland gives an unique and intimate account of an English meadow’s life from January to December, together with its biography. In exquisite prose, John Lewis-Stempel records the passage of the seasons from cowslips in spring to the hay-cutting of summer and grazing in autumn, and includes the biographies of the animals that inhabit the grass and the soil beneath: the badger clan, the fox family, the rabbit warren,the skylark brood and the curlew pair, among others. Their births, lives, and deaths are stories that thread through the book from first page to last.

Lewis-Stempel berättar om djuren på gården och ängs- och betesmarken omkring: fåren, lamningen, korna, hundarna... och de vilda: mullvadar, näbbmöss, hussvalor, flicksländor (förutom de ovanstående)... och så växterna förstås och historia och...

Det här är ljuvligt! Charmigt, rörande och kunnigt och jag känner ett sådant lugn och sådan harmoni när jag lyssnar. Lite knöligt är det förstås med fågel- och växtnamnen. Det är många jag inte kan på engelska. Och rovfåglarna lyckas jag alltid blanda ihop. Ja, hur var det nu? Kestrel, ospray, buzzard... Tack och lov är de vetenskapliga namnen med på växterna, så då har jag lite koll.

Det finns fler böcker av Lewis-Stempel på Storytel och jag tänker fortsätta lyssna. The Secret Life of the Owl kanske ska bli nästa, vi får se.

Hett i hyllan #20

Torsdag och åter dags för Hett i hyllan som utgår från Monika. Om de där böckerna som stått olästa i hyllan en halv evinnerlighet men som förtjänar att dammas av och komma fram i ljuset igen.

Jaha ja, och varför i herrans namn har jag ni inte sett till att läsa denna? Augustprisvinnare och allt. Eftersom jag i alla år varit dålig på att läsa ny (nyare) svensk litteratur så försöker jag komma ikapp lite genom att läsa de Augustnominerade från senaste decenniet. Det ingår i min egen utmaning Förkovran att läsa tre av senaste årets nominerade och tre från tidigare år, men jag brukar försöka klämma några utöver dem. Så dags att ta sig an denna som en extra rätt snart, tror jag. Årets sex titlar är nämligen redan avklarade.

Tisdagstrion - Verklighetsflykt

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna tisdag är temat Verklighetsflykt.

The Griffin & Sabine Trilogy av Nick Bantock är en helt fantastisk brevväxling mellan just Griffin och Sabine. Kanske ser inte boken så lockande ut på bild, men den är i sanning helt magisk. Fantastiska bilder och brev delvis i kuvert så att man får plocka fram dem och läsa.

Över näktergalens golv är första delen i Sagan om klanen Otori av Lian Hearne.

Historisk fantasy tror jag att den har kallats. Utspelar sig i ett fiktivt feodalt Japan. Både jag och äldste sonen (då 11-12 år) älskade den och den lär även vara en av Yohios favoriter. Följande delar heter På kudde av gräs, Under lysande måne, Vid hägerns skarpa skri och Och himlens vida väv.


Sedan blev det svårare med 3:an. Egentligen skulle jag vilja ha med Sagan om ringen-trilogin, för den är kanske den allra främsta verklighetsflykten för mig, men den har ju varit med så många gånger. Den mörka materien, Philip Pullmans serie, och Wondla-serien av Tony diTerlizzi är också helt fantastiska verklighetsflyktsserier, men dem har jag också haft med redan. Så vad välja då? Jo, det får bli...

Widmarks trilogi om Tyko Flores. Följande delar heter Fyrtornet i Son-Li och Polyhymnias guld.

Flera hundra meter ner i den mörka gruvan arbetar 13-årige Tyko med att leta efter silver, som ska bekosta ”Den dansande djävulens” överdådiga fester ovan jord. Men så kommer söndagen som förändrar allt. Och som tar Tyko och vännen Julius med på en hisnande resa till nya världar.

Egentligen för barn, 9-12 år står det hos bokhandlarna. Jag lyckades aldrig intressera killarna för den, men själv blev jag väldigt förtjust. Jättefina illustrationer har den också. Kanske dags att prova den på Nasse, som fyller 8 om några veckor. Han har skrivit väldigt mycket bra, den gode Widmark.

En smakebit på søndag - Judas

Denna söndag utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger.

Jag är nere hos min mor i Skåne och idag har vi flängt runt en del på bygden, så jag har inte haft tid förrän nu att sätta mig och skriva. Nej, inte igår heller, för då satt jag i bilen, timma ut och timma in. Men nu så...

Månadens språk är hebreiska och jag har just börjat på Judas av Amos Oz - det första jag läser av honom - och den lovar gott. Jag tycker mycket om hans språk.

Hustaket var av tegel, och mitt på fasaden fanns en liten vindskupa, en triangelformad struktur som påminde Shmuel om ett avskuret tält. Också vindskupan var täckt av blekt tegel. Han önskade plötsligt hett att få bo i det där vindsrummet, hopkurad därinne med en hög böcker, en flaska rödvin, en kamin, en filt, en grammofon och några skivor, att slippa gå till föreläsningar, diskussioner eller kärleksmöten. Att få stanna där och aldrig ge sig ut, åtminstone inte så länge kylan varade. 

Jag hade inga större svårigheter att identifiera mig med Shmuel där, nej :)

Gården med dess regnpolerade stenplattor, de fallna löven som blåste omkring på marken, det rostiga cisternlocket av järn och det nakna fikonträdet, allt detta fyllde honom med frid och sorgsenhet. Det nakna fikonträdet påminde honom om fikonträdet i Nya testamentet, i Markusevangeliet, det träd i vilket Jesus efter att ha lämnat Betania förgäves försökte hitta ett fikon att äta men som han ilsket förbannade så att det vissnade och dog. Men nog måste Jesus mycket väl ha vetat att inget fikonträd ger frukt före pesachfesten? Istället för att förbanna det kunde han ha välsignat det, han kunde ha utövat ett litet mirakel, så att fikonträdet bar frukt för honom där och då?

Jag minns att jag - till min egen förvåning - reagerade rätt starkt på förbannandet av fikonträdet. Men varför i hela friden, varför? Inte tyckte jag heller att det stämde med den bild av Jesus som Nya testamentet i övrigt ger.

Kallkällan

Ännu en bok läst i augusti. 26:e enligt Goodreads.

De dagar som det mulnar på har himlen samma färg som sjöisen och som de vita byggningarna här. Jag nämner den som himmelsisen då. Jag tänker att det djup som döljs förunder denna himmelsis är stort. De stenar som kan kastas rätt upp och försvinna där de kommer icke mer tillbaks. Där är som djuphålet längst ner i gruvan där man kan kasta ned en sten och sedan stå och lyssna stint men aldrig höra när den når till botten. Himmelsdjupet är nog sådant det med, fast vänt förstås åt andra hållet. De folk som stiger där rätt upp i himmiln de är nog evigt borta. 

Lotta Lotass debutroman Kallkällan rör sig över fyra vidder: det jordnära bylivet och det ödsliga polarlandskapet; utanförskapets hospital och fantasins månlandskap. De fyra delarna är sammanlänkade likt rottrådar, motiv och karaktärer återkommer. Som en romanens brännpunkt framstår kylan, till vars ödsliga trakter gestalterna oupphörligt återvänder. 

Jag har aldrig läst Lotta Lotass förr och trodde nog att hon skrev lyrik, men så sprang jag på den här på biblioteket. Den kom ut 2000 och ska vara hennes första roman. Inte heller kände jag till att hon kommer från Dalarna - från Mockfjärd gudbevars, en mil från min lilla fäbodstuga och två mil härifrån. Det var också lite kul att känna igen sig både i mål och platser i boken.

Sades att Frälsaren satt på en sten och med Fäktar Lars grät över skiftesreformen.
- Trösta Dig Lars, sade Frälsaren. Hos min Fader i himlen där finns inga skiften.

Jo jo, här i Gagnef blev det inget skifte - de är ena envisa rackare, dalkarlarna - och min by är således oskiftad den med.

Int vill jâ bo ti dä stuggu nô mer int. Hä kall int jâ för hemma. Då bi jâ hällär hännä.

Jo men den var ju rätt trevlig den här.

Veckans mening - vecka 38

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje lördag presenterar vi en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att reagera, att stanna till.

Jag har ju haft svårt att läsa senaste tiden och denna vecka dessutom haft barnen, med allt det innebär, så jag har inte haft mycket att plocka från, men den här tycker jag i alla fall var lite dråplig. Den kommer från sidan 19 i Judas av Amos Oz - månadens språk är hebreiska - och på bara dessa få sidor har det faktiskt varit en hel del smålustigheter. Det ska bli kul att läsa vidare.

Professor Eisenschloss var en småväxt och kraftig man med tjocka glasögon och rörelser som påminde om en gök som beskäftigt kommer farande ur en klocka.

Helgfrågan - vecka 38

Nu stundar helgen och det är dags för Mias helgfråga.

Hur går det med läsningen? Har du läst någon riktigt bra bok?
Det har inte alls gått bra med läsningen sedan jag gjorde ett tappert försök att gå upp på 75%, uppenbarligen alltför tidigt. Jag blev så trött att jag helt förlorade förmågan att både läsa och lyssna i en vecka och därefter fick lägga undan det jag höll på med och välja något enklare. Nu har det emellertid börjat lossna lite.

Boken jag fick lägga undan var Granitmannen av Sirpa Kähkönen, och detta trots att jag tyckte mycket om den. Det fick bli Mma Ramotswe istället. Nu har jag emellertid läst ut den och den var verkligen otroligt bra. Hon skriver så vackert, Kähkönen. Jag måste läsa mer av henne!

Himlen höll kvar glöden från solen som sjunkit i väst, underliga stjärnmönster i äppelträdets grenverk; om hon hade gått ut, skulle hon ha hört det klingande lätet från tusentals klockgrodor i ett glimrande kosmos av rom i diket...

Bonusfråga: Hundöra eller Bokmärke?
Med risk för att orsaka lynchstämning... Både och! Jag älskar bokmärken och har otaliga, men ofta finns varken bokmärke eller något annat lämpligt att stoppa in till hands och då blir det hundöra.

Hundöron stör mig inte det bittersta. Det ska synas att en bok har levt ett liv, blivit läst, glatt människor - ju fler dess bättre. Som rynkorna i en människas ansikte. De ska finnas där, spåren av ett liv.

Flickan under jorden

Nej, det här är inte bra. 

I sumpmarken utanför King's Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.

Men det lät ju så bra. En osteolog, arkeologi, Norfolk med saltängar och fågelliv... men den är rent bedrövlig. Ingen osteologi och arkeologi på så låg nivå att det är pinsamt. Klichéer, klichéer, klichéer. Hon smälter in i hans famn. Som värsta sortens feelgood, sådan där som jag avskyr. "Hon läste en gång om gudinnan Freja..." eller hur det nu var. En arkeolog "som läste en gång om gudinnan Freja"? Och som om man skulle bli mer ledsen när ens barn mördas om det är en söt flicka. Om man har en ful flicka då? Då är det inte lika smärtsamt, eller? Hela upplägget, gah! Och så den patetiska "kärlekshistorien". Han har lånat mig sin jacka, tänker hon, men han gitter inte säga hej då. Nej, kanske inte det mitt i ett polisingripande mot en misstänkt mördare. Skämskudde hela andra halvan av boken. 

En överstruken geting hade den här fått om jag brukat betygsätta böcker. Inga fler Ruth Galloway för min del.

Hett i hyllan #19

Hett i hyllan utgår från Monika och är stadigt återkommande om torsdagarna. Om de där böckerna som stått i hyllan en halv evighet, men som förtjänar att dammas av.

Ursäkta spegling av mina händer och telefon!

Jag vill minnas att jag läste om den här boken och blev nyfiken, för att sedan återfinna den i bibliotekets hylla med utrangerade böcker. Jag lade omedelbums beslag på den, men inte sjutton har jag läst den än. 

Doktor Jean-Claude Romand var på åttiotalet en respekterad läkare, anställd som forskare vid WHO i Genève. Han bodde med hustru och två små barn i en välmående småstad innanför den franska gränsen. Han var en god familjefar, granne och vän. Ovanligt ödmjuk för att vara så framgångsrik: han ville sällan tala om sitt yrke och aldrig låta det inkräkta på privatlivet.
   
I hans liv likaväl som i andras fanns det förstås motgångar. Han körde i tentor när han studerade medicin. Senare föll hans svärfar i trappan och dog med sin svärson som enda vittne. Och så hade doktorn en älskarinna som gjorde slut, ett faktum som han anförtrodde åt sin bäste vän. Till sist fick han till råga på allt en lindrig form av cancer. Så långt såg allt ändå normalt ut för Jean-Claude Romand, en verklig person som ännu lever i Frankrike.

Men vintern 1993 inträffade tragedin som gjorde honom känd över hela landet: hans hus brann ner, hans fru och hans barn omkom, hans själv räddades i sista stund. Under samma dygn sköts hans gamla föräldrar, bosatta i närheten, kallblodigt ner.

Det visade sig snart att gärningsmannen var doktor Romand själv. Att han inte bara hade anstiftat mordbranden, utan också dessförinnan skjutit såväl sina föräldrar som sin fru och sina barn. Att han med denna (förmenta?) självmordshandling hade velat ”skydda” dem, såsom han hävdade senare i rätten, från sanningen som höll på att uppdagas: sanningen att han under hela sitt vuxna liv totalt hade bedragit omgivningen. Han blev aldrig färdig läkare, han hade ingen anställning, han levde på pengar som han hade lurat till sig av svärfadern och av älskarinnan och ägnade dagarna åt att irra omkring och att visa sig i WHO:s reception.

Av denna märkliga och fasansfulla historia har Emmanuel Carrère gjort en bok, delvis byggd på den korrespondens han haft med den fängslade Romand och på intrycken från rättegången som han övervakade åt en tidning.

Låter onekligen fascinerande. Jag borde verkligen ta och läsa den snart.

Vaka över dem som sover

"Här öppnar sig landskapet. Ute ur den täta skogen, i ett landskap bevuxet endast av en gles och låg snårskog, träder landskapets platthet fram. Vidden. Ett glasklart mörker mot den frostvita marken." 

För den som anländer söderifrån kommer Kautokeino som en överraskning. I Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover är det den unge konstnären Amund Andersen som kommer körande. Medan han arbetar med huvudverket till sin första stora separatutställning börjar samhällets mörka och obehagliga förflutna komma ikapp. Växelvis skildras Amunds släkthistoria bakåt i tiden i de samiska bygderna i Skånland. 

Vaka över dem som sover är en hisnande roman inifrån ett samiskt samhälle, om en gränsöverskridande konstnär och om våldsamma övergrepp som går i arv. Sigbjørn Skåden har hyllats för att han utmanar gränserna för vad som är möjligt att skriva i Sápmi och Norden i dag. 

Det här med övergreppen i Kautokeino har gått mig helt förbi. Jag hörde talas om dem först när jag läste en artikel i SvD, där det också stod om denna bok, och blev nyfiken. Till min förvåning fanns den som ljudbok på Storytel.

Sigbjørn Skåden gör det inte lätt för sina läsare. I ”Vaka över dem som sover” görs nedslag i en familj under olika tidsperioder, och det finns ingen självklar röd tråd att följa. Det är som om författaren vill skriva en större berättelse, om utsatthet, förtryck och sönderfall. För varje läsning växer obehaget, liksom bilden av hur våld kan tillintetgöra människor. Våld som i våldtäkt. Våld som i förtryck mot ett helt folk.

En drivkraft var att hans huvudperson Amund Andersen skulle göra något som var så hemskt att det samiska folket skulle vara tvungna att avsky honom. Dels för att utmana majoritetssamhällets fördomar om samer som rakt igenom goda, men också för att få samer att reflektera över den egna självbilden. 

Jo, nog gör han något vidrigt alltid, Amund Andersen. Gah, vilken obehaglig typ! Och nej, den är inte helt lättillgänglig den här boken. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte om den. Men helt klart är det en bok som biter sig kvar i en. Amund och händelserna i boken spökar lite då och då i min hjärna.

Jag är allt nyfiken när det gäller Sápmi och det skulle vara kul att läsa mer, läsa något som varken är tillrättalagt och mesigt eller nattsvart. Och vad gäller "majoritetssamhällets fördomar om samer som alltigenom goda" så är jag i alla fall botad sedan länge, ha ha. Den enda person jag träffat som mig veterligen är same, är en riktigt vidrig jävla typ. Och inte för att jag är så trångsynt att jag dömer alla samer efter henne, men det skulle i alla fall vara trevligt att träffa några samer till för att få en mer nyanserad bild :)

Tisdagstrion - Krig & fred

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat Krig & fred. Och så mycket fred blir det inte från mitt håll. De flesta böcker utspelar sig väl under fredstid, och man tänker inte så mycket på den saken. Det är krig som är det avvikande - och tur är väl det att man lever här och nu så att man har förmånen att få se det så.

2:a världskriget. Aleksijevitj är sjukt bra och mycket lättläst.

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes.

Spanska inbördeskriget. Hemingway är också jäkligt bra.

Huvudpersonen Robert Jordan är amerikan. Han har tagit tjänstledigt från sitt jobb som lektor vid University of Montana och gått med som frivillig för att hjälpa det spanska folket i deras kamp. Romanen utspelas under tre dygn i slutet av maj 1937 medan krigets utgång fortfarande är i högsta grad oviss. Jordan har fått sin order. Han ska ta sig in genom fiendens linjer och ansluta till en grupp partisaner för att med deras hjälp spränga en strategisk bro över en flod. Det är Jordan som är sprängämnesexperten.

Den här beställde jag i början av december förra året, men den damp inte ner på lådan förrän i februari eller nått och då tyckte jag att det var för sent. Jag hade ju tänkt läsa den till jul-nyår. Jag siktar på julen detta år istället.

Julnatten 1914. Första världskriget har pågått i några månader och redan skördat tiotusentals offer. Då börjar ett tyskt kompani plötsligt att sjunga Stilla natt. Snart lyser julgranar med tända ljus upp nattmörkret. Obeväpnade soldater byter julklappar med varandra, begraver sina döda kamrater och spelar till och med fotboll tillsammans. De högre befälen tvingas motvilligt och hjälplöst att se på. Historikern Stanley Weintraubs Stilla natt är en stark skildring av krigets fasor, men också av mänsklig storhet, mod och värme.

Tills vattnet stiger

Livet ter sig torftigt och ensamt för läkaren Babakar. Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i ett Afrika märkt av fattigdom och statskupper, har han slagit sig ner på sin mors hemö Guadeloupe. Slumpen gör att han får ta hand om barnet Anaïs vars mor Reinette dör vid förlossningen. Babakars liv får en helt ny mening och han bestämmer sig för att resa till Reinettes hemland Haiti för att söka efter Anaïs släktingar. Men Haiti plågas av politiskt våld och naturens raseri, och när Babakar börjar undersöka Reinettes bakgrund ställs han inför mörka hemligheter …

Ännu en bok läst i augusti, 27:e säger Goodreads. Det är den tredje boken jag läser av Maryse Condé och den andra titeln i utmaningen 3x3, där jag valt att läsa tre titlar av Condé under året.

Det är alltid trevligt att läsa Condé. Det är något med de där miljöerna som är så totalt annorlunda mot den jag lever i.

Mitt i Haitis kaos, med våld, diktatorer som avlöser varandra, fattigdom, brist på fungerande infrastruktur och naturkatastrofer skildras den ganska rörande vänskapen mellan Babakar och palestiniern Fouad och människorna runt dem.

Jag tyckte om den här, mer än Desirada, men kanske inte lika mycket som Färden genom Mangroven, den första jag läste.

Och bergen skall rämna

Mera Norrland... Ytterligare en bok jag lyssnade på i augusti men inte hunnit få på plats här i min läsdagbok.

Sommar år 1901. I det karga norrländska samhället Tornehamn bor prästfrun Hedvig och hennes make Georg. Mellan fjällen, där renarna betar och samerna lever, ska järnvägen ta plats. 
Livet i norr har inte blivit som Hedvig hade hoppats. Dagarna är långa och ensamma och hon tyngs av sorg och samvetskval. Först när Hedvig börjar undervisa en grupp samiska barn fylls hennes liv med mening.

Och bergen skall rämna är en stark och vacker roman om Sverige vid förra sekelskiftet, om ett hierarkiskt samhälle där kraven på att foga sig är många, och där priset för att låta bli är högt.

Jag brukar ju gilla det långsamma och lågmälda, men faktum är att jag tyckte att den här var för långsam - åtminstone första halvan - och rent av tråkig. Jag vet inte om det berodde på att jag behövde något annat just då och om jag kanske tyckt annorlunda om jag lyssnat på den vid ett annat tillfälle. Först i senare delen av boken blir det mer tempo - kanske för mycket - och ganska otäckt, på flera plan. Det borde verkligen vara en bok för mig, men nej, jag gillade den inte riktigt. Som sagt, kanske bara för att tillfället var illa valt. Alla andra verkar ju tycka att den är fantastisk och beskriver i sina recensioner precis sådant som brukar tilltala mig.

Veckans mening, vecka 37

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Dela med dig en mening från veckans läsning, en mening som fått dig att stanna upp.

Efter ett försök att gå upp till 75%, som inte föll ut så väl, är jag nu så trött att jag fått svårt att läsa - och faktiskt även lyssna. Till följd av detta har jag knappt läst alls senaste veckan och det jag höll på att läsa fick jag byta ut till Damernas detektivbyrå, som är lättillgängligt nog för att jag ska klara av det, om än i små portioner. Så nu får det bli mer Mma Ramotswe, jag har liksom inget annat att bjuda på.

Snakes did that; most of the time they kept out of your way but when it was very hot and they had business to attend to, the ground over which they moved was theirs, not yours, and you had to watch out for them.

Den livsvisdomen! Den ödmjukheten!

Nudelbagaren

Tro det eller ej, men det här är en bok som det inte är en månad sedan jag läste. Den är rätt nyfärdig.

Varje vecka träffas två vänner för att äta middag tillsammans. Den ene är författare, den andre är professionell blodgivare. De utgör ett udda par, där en strävar efter att briljera intellektuellt, medan den andre blivit en rik man tack vare sin gränslösa entreprenörsanda. Under en kväll med ett övermått av mat och dryck, berättar författaren om sitt arbete. Han klagar över historien om en kommunistisk hjälte som måste skrivas, men avslöjar sedan vilka skrönor han drömmer om att berätta, om han bara hade den friheten Där hittar vi bland andra en ung man som köper en gammal brännugn från den lokala konstskolan och öppnar krematorium, där han tar sig an liken av poliser och partisekreterare. Vi får också möta en skådespelerska med brustet hjärta vars sista föreställning blir att begå självmord inför publik, och en illegal invandrare som skriver fantasifulla brev åt analfabeter för att få ihop till brödfödan.

Nudelbagaren är ett lysande stycke röd humor, om livets absurditeter och grymhet i det moderna Kina. Dess satiriska tonläge ledde till att den förbjöds i landet.

Nudelbagaren skrevs 1991 och det märks att den har några år på nacken, vilket emellertid inte stör mig. Jag har citerat ur den både i Veckans mening och En smakebit på søndag. Den är rolig, makaber - ibland rätt magstark - och väldigt speciell. En trevlig bekantskap. Av Ma Jian finns även reseskildringen Rött damm utgiven och den vill jag gärna läsa. I övrigt verkar det inte finnas några översättningar av honom till svenska. På engelska finns det dock fler titlar.

Ytterligare en mening ur boken: Han saknade den gamla kvinnans skarpa blick som kunde se igenom världens fåfängligheter, men å andra sidan hade han en hjärna i sitt runda huvud, och den hade han använt så mycket under åren att långa hårstrån nu trängde ut ur näsborrarna. 

Ja men det är ju helt underbart!


Den här boken ingår i utmaningen 3x3 som en av böckerna under rubriken Kina. (Ja, ursprungligen hade jag ju valt Tre systrar av Bi Feiyu, men den rackaren är spårlöst försvunnen, så jag bytte den mot den här)

Helgfrågan vecka 37

Nu stundar helgen och det är åter dags för Mias fråga.

Varför tror du författare väljer att skriva ihop? 
Jag antar att de kompletterar varandra på något vis. Det som ligger närmast till hands för mig att tänka är att en är bättre på att "kläcka historier" och en är bättre på att få till det litterärt, men det finns säkert andra aspekter. Vi människor är ju olika och skrivande har väl traditionellt betraktats som en enmanssyssla, men det behöver ju inte vara det som funkar för alla.

Själv hatade jag grupparbeten i skolan och tanken på att skriva tillsammans med någon (nu har jag förvisso inga skrivarambitioner, men ändå) gör mig kallsvettig. Men på jobbet är jag en utpräglad teamarbetare och har valt specialitet delvis efter det. Så, det skiljer sig nog inte bara från person till person, utan också från uppgift till uppgift.

Vad sitter du inne på för hemlighet, som du vill dela med dig?
'Hemlighet' i det här sammanhanget väljer jag att tolka som 'något som folk i bokbloggskretsen inte känner till och som jag gärna vill berätta om'...

Jag har två hönor som ligger och ruvar. Tokfior! Först nu, så sent på säsongen. De har snart gjort sina tre veckor så förhoppningsvis blir det kycklingar om bara några dagar. Det ska bli kul.

Här är en tidigare liten kompis:

Kortvingar

Ytterligare en bok från augusti då Månadens språk var finska. Det är tillika en riktig hyllvärmare, en utrangerad biblioteksbok som stått i hyllan sedan anno dazumal.

I juni 1960 tältade fyra ungdomar vid en sjö utanför Esbo. De blev överfallna och knivhuggna och endast en person överlevde. Denna traumatiska händelse är utgångspunkten för Anja Snellmans nya roman.

Den historiska bakgrunden till boken är de så kallade Bodommorden i Esbo utanför Helsingfors pingsten 1960 då tre ungdomar som tältade vid Bodomsjön blev brutalt mördade. Fallet fick stor uppmärksamhet och blev något av ett nationellt trauma då man aldrig hittade mördaren. Nu fyrtiofyra år senare har det avslöjats att den av offren som överlevde i själva verket var mördaren. 
Snellman använder den faktiska händelsen som utgångspunkt för berättelsen men ändrar i historien. Av de fyra flickorna överlever en, Marleena som är 14 år gammal när morden sker. Orsaken till att hon överlever är att hon under mordnatten bestämt träff med sin biologilärare, som hon har ett förhållande med. Det här är berättelsen om den skuld som Marleena och läraren bär på. Det är också berättelsen om hur morden påverkar livet för de överlevande; Marleena, läraren och inte minst föräldrarna.

Vill man läsa en deckare eller roman om ett brott så ska man inte läsa den här. Efter 150 sidor (av 187) har de knappt lyckats ta sig till campingplatsen. Mordet finns inte med överhuvudtaget. Hade jag inte läst baksidestexten undrar jag om jag ens skulle fattat att det skett ett mord. Och vaddå hur morden påverkar livet för de överlevande... ? På två sidor då, eller? Jag börjar undra om jag är helt dum i huvudet. Jag förstår mig inte alls på den här. 14-årig trånande entomologinörd förbereder sig för camping då hon ska träffa läraren som är gubbslemmig nog att ha ett förhållande med henne. Lite insekter och mull och... klart!

Vad har jag missat här?

Hett i hyllan #18

Torsdag och åter dags för Hett i hyllan som utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet men som förtjänar att komma fram i ljuset och dammas av en smula.

En jättelik tiger rymmer från ett zoo, och när han ljudlöst tassar längs gatorna i den lilla, krigshärjade byn Galina sätter han befolkningen i skräck. Men för en liten pojke är tigern magisk, som den i hans tummade exemplar av Djungelboken. Många decennier senare befinner sig pojkens barnbarn, Natalia, i ett likaså konfliktdrabbat Balkan där hon som läkare besöker barnhem. En dag får hon beskedet om att hennes älskade morfar mystiskt har dött långt ifrån sitt hem. I sitt sökande minns Natalia barndomens livfulla berättelser och blir övertygad om att morfadern under sina sista dagar i livet letade efter "den dödslöse mannen", en lösdrivare som sades vara odödlig. Ledtråden tar henne åter till Djungelboken, och vidare till den egendomliga berättelsen om tigerns hustru. I sin debutroman Tigern i Galina väver Téa Obreht fram ett magiskt nät av familjeberättelser och legender, förlust och kärlek. Tigern i Galina är redan belönad med Orange Prize for Fiction 2011 och nominerad till flera internationella bokpriser.

När jag läser det här så förstår jag varför jag köpte boken, det låter absolut som något för mig. När jag plockade ner den från hyllan hittade jag ett bokmärke vid sidan 96. Jag minns att jag började läsa den under en period då jag hade svårt med läsningen och att det inte funkade, men det verkar orimligt att jag skulle ha hunnit såpass långt. Kanske hade jag stuckit in märket längre fram i boken, där det inte skulle vara i vägen, medan jag läste och sedan somnat ifrån den, med märket kvar på fel ställe. Vem vet.

Löparens hjärta

Jag fortsätter att blogga ikapp. Den här lyssnade jag klart på 11 augusti. Tur att jag har Goodreads så att jag har lite koll även när jag inte hunnit lägga in lästa böcker här :)

Markus Torgeby är den stora löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit. 
Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att leva ensam i skogen? 

I Löparens hjärta berättar Markus Torgeby gripande om uppväxten där han plågades av väckelsepredikanterna på Öckerö och alldeles för tidigt fick ta ett vuxenansvar för sin sjuka mamma. Att springa ensam över klipporna blev hans mentala frizon och räddning. 
När Markus sedan upptäcktes av en tränare som ville lyfta honom till Europaeliten såg han det som sin stora chans. Men snart blev även idrotten ångestladdad och krävande. På ett träningsläger kollapsade hans fotvalv. 
Så hade han inte heller löpningen. 

Jag fick nys om den här boken hos Vargnatt. Innan dess hade jag aldrig hört talas om den. Och det där med kåta i jämtländsk skog och löpning lockade naturligtvis. Jag som alltid, alltid längtar efter ensamhet i skogen. Ja, kanske inte i en kåta då, men i alla fall. Och så det där med löpning. Själv vill jag bara lägga mig ner och dö innan jag ens sprungit 100 meter, men jag känner mig fruktansvärt avundsjuk när jag ser folk som är ute och verkligen springer. Och jag längtar förtvivlat över att själv nå dithän att det är skönt att springa och inte bara vedervärdigt. Jag kan blunda och drömma om hur jag springer genom skogen, varm och svettig, fullt koncentrerad på var jag sätter fötterna, omsluten av skogens doft och ljud. Några gånger har jag försökt komma igång och springa med hjälp av en sådan där 5K-app, där man går och springer om vartannat, med mer och mer löpning för varje träningstillfälle och någon som talar om för en när det är dags för det ena eller andra, men jag har aldrig lyckats fullfölja. Antingen har jag blivit sjuk eller rest bort med barnen och inte fått till det tidsmässigt, lyckats skada mig eller något annat. Och nu är jag så dekonditionerad efter mina månader med utmattningssyndrom, att jag måste börja med att promenera. Och snart är det vinter. Löpband?

Så här i efterhand måste jag erkänna att jag inte minns boken så väl, bara att jag tyckte om den och tyckte att den var givande.

Ett jävla solsken

Jag hade planerat in tre böcker på engelska i augustis TBR, men plötsligt funkade det inte alls att lyssna på engelska. Det är konstigt det där, ena stunden så läser jag eller lyssnar på engelska utan att ens reflektera över det och nästa känns det så avigt att det bara inte går. Kanske krävs det trots allt mer koncentration och jag har varit fruktansvärt trött den senaste tiden efter att ha börjat jobba 50% efter en lång sjukskrivning - och om möjligt ännu tröttare senaste dryga veckan då jag försökt med 75%. Det gick inte.

I stället tog jag mig äntligen i kragen och lyssnade på Ett jävla solsken. Det borde jag ha gjort för länge sedan. Är jag sist på denna i bokbloggsvärlden tro? Jag lyssnade i alla fall på Bremmers sommarprat förra sommaren, så helt obekant var ju Ester Blenda Nordström inte för mig. Men det är ju rent förunderligt hur denna människa kunnat glömmas bort under alla år. Hur fan gick det till? Skulle det ha hänt om hon var man? tänkte jag först, men inser att flera av hennes samtida, starka kvinnor inte alls har fallit i glömska.

Fantastisk bok om en fantastiskt intressant människa. Det blir nu till att läsa En piga bland pigor, Kåtornas folk, En rackarunge med flera.


Om någon till äventyrs inte skulle känna till vad boken handlar om:

Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet. Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas. Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.

Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.

I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.

Tisdagstrion - Norrland

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Och kan man tänka, denna vecka är temat Norrland! Det är ju lite av ett favorittema för mig - som i ärlighetens namn inte sett mer av Norrland än en resa till med flyg till Luleå, därifrån med bil till Abisko och därifrån promenix till Vadvetjåkka.

Och nu lägger jag alla försök att vara originell och nytänkande på hyllan när det gäller bokval, för det GÅR faktiskt inte att göra ett Norrlandstema utan Torgny Lindgren. Kanske min absoluta favoritförfattare. Och Pölsan väljer jag för att den är så sanslös, så Lindgrensk. Och man ska naturligtvis lyssna på den så att man får höra Torgny.

Och nu, mina vänner, ska jag allt ta och chockera er lite... tadaaa!

Jo faktiskt, jag älskade den här serien. Nog är det lite väl mycket hon råkar ut för, Rebecka Martinsson, men låt gå! Jag älskar den ändå. Och jag blev alldeles väldigt glatt överraskad när jag nyligen fick reda på att Åsa Larsson håller på och skriver en 6:e och sista del. Jag trodde inte att det skulle komma fler.

Jag ska erkänna att jag faktiskt behövde googla för att försäkra mig om att Jämtland räknas till Norrland. Det gör det nu och det innebär att jag kan ta med denna fantastiska bok. 

Välkommen till paradisets farstu! Hit går inga vägar - men med fotvandring eller skidor över myren kommer man fram. Under sju års tid har fotografen Lars-Olov Hallberg följt livet på Lillhärjåbygget, och i boken "Gården på fjället" berättar han om ett annorlunda liv fjärran från storstadshetsen. Här lever ägaren Karin Eriksson tillsammans med sin familj och med de fjällnära korna, utan elektricitet och moderna bekvämligheter. Jordbruket drivs på urgammalt vis i samklang med naturen.Under de år Lars-Olov Hallberg följer det dagliga livet på gården byts arbetshästen ut och det är tjurslakt. Och varje år flyttar familj och kor upp till fäboden under sensommarens varma veckor. Lillhärjåbygget utsågs 2002 till kulturreservat, vilket innebär att gården kommer att finnas kvar och drivas på samma sätt även i framtiden.I boken skildras vardagens arbete i den unika miljön i text och bilder på allt från storslagna naturvyer till enkla arbetsredskap. Fotografen Lars-Olof Hallberg har följt Karin Eriksson och hennes familj och alla djuren genom snö och ljusa sommarnätter, slåtter, fäbodliv, kalvning och slakt. Med fantastiska foton och insiktsfulla texter berättar han om familjens annorlunda liv i väglöst land i början av 2000-talet.

Och nu längtar jag förstås upp till buan. Och jag längtar efter ett par fjällnära kor, efter Svärdsjöfår, några jämtgetter, svenska blå ankor, Ölandsgäss och broncekalkoner - i tillägg till de höns, katter och kanin jag har. Att få bo ensam ute i skogen. Så blir det aldrig, men nog får man väl drömma?

Vi for upp med mor

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med John. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin Marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Jo jo, Norrland igen. Jag tyckte ju så himla mycket om Jag for ner till bror, så naturligtvis ville jag läsa fortsättningen också. Jag tycker verkligen om hur Jana framställs. Hon bara är vad livet gjort henne till, utan sentimentalitet, utan insmickrande drag men utan att framstå som osympatisk. Bilden av Modren som växer fram är oväntad och även den fri från så väl sentimentalitet som dömande. Ett helt oväntat slut ger extra plus i kanten. Däremot tycker jag att det blev lite "extra allt" och väl onyanserat om sekten - som modern är född in i och Bror snärjs av - och dess medlemmar. I stort en bra bok, även om jag tyckte bättre om den första. 10 augusti lyssnade jag klart på denna, enligt Goodreads, en månad sedan.

Däremot gillade jag inte alls Lo Kauppis stackatoartade inläsning. Och kan inte någon få den människan att hålla sig borta från dialekter och brytningar, hon grejar det inte. Jag såg henne i någon deckare (?) där hon skulle vara fransyska och glömde bort att bryta i varannan scen. Bedrövligt.

När duvorna försvann

En av de böcker jag valde att lyssna på i augusti istället för de planerade engelska. Passade bra då månadens språk var finska.

"Jag hade letat ett bra tag efter en lämplig huvudperson till min roman, när jag av en ren slump hittade en förebild som passade. Jag hade tema och motiv ganska klara för mig, men jag saknade ett ansikte. 2009 läste jag en artikel om flera olika historiska personer som alla skulle ha kunnat spela roller i min berättelse eftersom de på olika sätt hade påverkat historien, och fortfarande i dag påverkar hur vi ser på och förstår det förflutna. Men en av dessa personer stack ut. Det var en man som hyste en obegränsad beundran för sin tids stora celebriteter - flygare - och som själv ville bli det. Han spelade flygare, berättade historier om farliga situationer han hade upplevt under flygningar och talade om alla berömda passagerare han haft. Han lät fotografera sig som pilot. Men han flög aldrig. Han hade inte ens licens.
Jag började arbeta på min roman genom att se filmer med flyguppvisningar, lärde mig skjuta med en finsk k-pist, och tänkte på mannens fru, och deras äktenskap, som byggde på en lögn."

Om kameleonten Edgar, som vänder kappan efter vinden, ställer sig in hos den som för tillfället har makten och bokstavligen går över lik för att skydda sig själv och ta sig uppåt, inåt mot maktens centrum. Och om dem i hans närhet, hustrun Juudit bland annat. Estland under nazisternas ockupation under 2:a världskriget och under Sovjet på 60-talet.

En riktigt, riktigt obehaglig bok, dock på ett lågmält och alls inte thrilleraktigt sätt. Fy fasen vilken obehaglig människa!