Ryktena surrar på den lilla missionsstationen i Adjame-Santay. Året är 1901 och den vackra och gåtfulla Célanire Pinceau har kommit för att leda en förfallen missionsskola i Elfenbenskusten, utsänd av Apostlasystrarna i Lyon. Det sägs att hon blev lemlästad som barn och att det är därför hon alltid bär en scarf runt halsen, för att dölja sina ärr. Omgivningen är splittrad, är hon verkligen den hon utger sig för att vara: en sann kristen som kommit för att hjälpa de stackars föräldralösa barnen? Klart står att Célanire är okuvlig i sin kamp att ta reda på sanningen om sitt förflutna fast besluten att hämnas det brott som en gång begicks mot henne.
Tro det eller ej men nu har tant äntligen läst Célanire! Jag vet inte hur många gånger jag haft den i min TBR, utan att få den läst.
Det är en fantastisk roman, myllrande, exotisk, otäck och full av övernaturliga inslag med rötter i afrikansk folktro. Den rör sig från Elfenbenskusten till Karibien till Sydamerika och tillbaka. Célanire är en fascinerande bekantskap, vacker, kompetent och mycket obehaglig; vad är det hon gör egentligen? Är det hon som har ihjäl folk till höger och vänster? Jag skulle vilja likna den vid en bok ur världslitteraturen, men då avslöjar jag för mycket :)
Men... jag blir så oerhört störd av den usla översättningen - inte stort bättre än den av Livet utan masker.
Följaktligen sov han ensam och förtärdes av alla slags lustar, för dem som inte fick komma honom nära påverkade honom garanterat.
Célanire var vanvettigt road av alla dessa ceremonier till sin ära.
Ludivine visste att hennes pappa var blind så snart det gällde sin fru.
Sedan lastade han sina ägodelar på en vagn och det som återstod av Kung Fui, och åkte till Lima där han slog sig ner.
Bakom hans gåtfulla ansiktsuttryck gladdes han prosaiskt över ett byte som tröstade honom för sin gamle vän Thomas svek, som hade sjunkit ända ned till halsen i äktenskapsbrott med en negress.
Ändå hade den byggts efter den berömde arkitekten Sébastien Depelchins ritningar, som hade föregått med gott exempel och övergett ett dussin café au lait-färgade telningar där.
Men han hade inte kunnat få ur Koffi Ndizi något, som inte alls förstod sig på "de vitas angelägenheter", som han brukade säga.
Då och då vred bärarna på huvudet och försökte se hur denna förbluffande varelse med svart hy såg ut, men som talade de vitas språk, levde tillsammans med dem och klädde sig som de gjorde.
Jag blir g a l e n. Hur kan man släppa igenom något dylikt? Ska jag läsa något mer av Condé så får det bli på engelska.
Jag läste boken för Månadens språk, "karibiska". Maryse Condé kommer från Guadeloupe.
