The War of the Worlds

H. G. Wells chockerade världen med sina fasansfulla marsianska varelser som invaderade jorden och satte skräck i invånarna i England. Med naiv förvåning och nyfikenhet närmar sig människorna i den lilla staden Woking de främmande cylindrar som landat i landskapet då helt ovetandes om den förödelse som skulle komma

Som en de första författarna som på allvar hävdade att vi inte var ensamma i universum, gjorde H. G. Wells sensation med boken i slutet av 1800-talet.

Boken fanns inte inläst på svenska på Storytel, så det fick bli på engelska. 

Jo, nog är det här en klassiker alltid. Fast allra mest klassiskt är kanske Orson Welles radiobearbetning av boken, som orsakade sådan tumult, då många lyssnare trodde att det var på riktigt och flydde för sina liv. Åtminstone ett par filmatiseringar är gjorda som bygger på denna incident och det var på så sätt jag för första gången kom i kontakt med Världarnas krig, i min ungdom. Jag kom in i slutet av filmen och undrade vad i herrans namn det handlade om, och pappa berättade. Som ung vuxen lyssnade jag mycket på Jeff Waynes musikalversion - jo då, en dubbel-LP - med Richard Burton som berättarröst och Phil Lynott - gudbevars - i en av rollerna. Rätt häftig musik. Uuuuu-laa... Men nu först har jag alltså lyssnat på boken, som ingår i min utmaning Förkovran. Och Richard Burton hade ju gärna fått vara inläsare till den också. Vilken röst!

Faktiskt blev jag en smula besviken, måste jag tillstå fast det bär mig en smula emot. Åtminstone första delen tyckte jag var väl teknisk och rätt tråkig. Kanske hade det tekniska detaljerna varit väldigt fascinerande om jag lyssnat med 1800-talsöron, men dem ska jag erkänna att jag inte hade på mig. Kanske hade den gjort sig bättre som pappersbok.

Men nog är det fascinerande att boken skrevs för över 120 år sedan, och nog är jag väldigt glad över att nu ha "läst" den. Jag önskar det absolut inte ogjort.

Sammanfattning av TBR februari

Nej, jag hade väl knappast förväntat mig att januaris läsflyt skulle bestå, och det gjorde det inte heller. I själva verket har det gått pruttdåligt. Åtminstone med läsningen, lyssnandet är alltid lättare.

Jag har bara lyckats läsa fyra böcker av de sju planerade i februaris TBR! De två som jag planerade för månadens språk är avklarade, månadens Shakespeare likaså men därutöver endast Barnen från Frostmofjället.

Dag Hammarskjölds Vägmärken och Fallet Meursault är bara halvlästa och Frostensons K har jag inte ens börjat på. Nå ja, det är som det är!

När det gäller ljudböckerna har jag förvisso bara hunnit drygt halvvägs med The Moth Snowstorm, men jag stack emellan med en oplanerad (Blå av Maja Lunde), så jag ger mig själv godkänt ändå. Och vem vet, jag kanske blir klar med den under dagen, medan jag går här och småstädar och planterar om växter.

Jag hoppas - och tror - att det kommer att gå lite bättre med läsandet i mars. Visserligen har jag nyligen gått upp till 75%, men jag börjar känna mig mer sugen igen, har klarat av en massa måsten som tog tid under februari och jag kommer åka ner till Skåne under en vecka för att gå på kurs och träffa mamma, och då räknar jag med mer tid för läsning än vad jag får hemma, där det alltid är en massa som måste fixas.

Så, med gott hopp ger jag mig nu in i mars TBR :)

Veckans mening - vecka 9

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Bjussa oss på en mening från veckans läsning som, av en eller annan anledning, fått dig att stanna upp.

Jag fuskar lite denna vecka, min mening är sannolikt två. Eftersom jag har lyssnat har jag ingen koll på interpunktionen. Det skulle ju kunna vara ett semikolon och inte en punkt ;)  Så, med reservation för interpunktion och eventuella "felhörningar":

When I saw that the great eternal cycle had started again, I know that it was the most extraordinary signal of the reawakening world that I will ever witness, and the sheer joy of it remains. It was like the joy of the winter solstice, the first snowdrops and the first brimstone, all rolled into one, that day in February, when sitting at my computer screen, I saw the spring coming, 4 000 miles away, in the heart of central Africa.  

Michael McCarthy sitter vid datorn och följer fem sändarförsedda gökars flytt från England till Afrika och tillbaka igen. Han har just sett hur gökarna, nere i Afrika, vänder norrut.

Ko-ko!

Hennes nya namn

Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.

Januaris sista bok och den första pappersbok jag tog mig an efter att ha läst Camus Främlingen och Handkes Målvaktens skräck... - och det var en sådan lättnad. Som att gå från ett suddigt, svartvitt amatörfotografi till en färgsprakande 3D-film på  Cosmonova. Jag har för all del inget emot varken foto eller svartvitt - mitt favoritmuseum är Fotografiska - men för att belysa skillnaden. Plötsligt kändes det som riktiga människor, riktiga liv, riktiga miljöer.

Det var rätt länge sedan jag läste första delen i Neapelkvartetten och jag har länge velat fortsätta med resterande delar. Eftersom månadens språk i januari var italienska och jag dessutom försöker klämma extra många hyllvärmare i år, så passade det bra att ta sig an den. Och jag hann!

Jag tycker jättemycket om den här serien - jag som de flesta andra - och jag ska försöka klämma in nästa del, Den som stannar, den som går lite snart.

Snöstormen

I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård.

Hästarna kämpar på den kalla tundran där fienden kommer allt närmare. Snart börjar det bli tydligt att Garin och hans kusk kommer att stå öga mot öga med den värsta fienden av dem alla - Rysslands värsta snöstorm genom tiderna är nämligen på ingång.

Efter att ha läst Sorokins Is i början av januari, blev jag så till mig i trasorna att jag var tvungen att lyssna om på Snöstormen. Det blev den näst sista i januari.

En fantastisk bok, tydligt inspirerad av Tolstojs Herre och dräng. En fantastisk blandning av dåtid, nutid och framtid, av saga och science fiction. Helt egen. Och fantastiskt inläst av Rolf Lassgård. Anbefalles å det varmaste!

Winterdance: The Fine Madness of Running the Iditarod

Fueled by a passion for running dogs, Gary Paulsen entered the Iditarod - the eleven hundred and eighty mile sled-dog race through the Alaskan wilderness - in dangerous ignorance and with a fierce determination. For seventeen days, he and his team of dogs endured blinding wind, snowstorms, frostbite, dogfights, moose attacks, sleeplessness, hallucinations - and the relentless push to go on.

Jag hade nog förväntat mig en mer traditionell, allvarlig bok om att utmana elementen, försöka det omöjliga, men det här visade sig vara en rolig och ytterligt charmig berättelse. Gary Paulsen berättar sin historia med en rejäl portion självironi och mycket humor.

Paulsen har framförallt skrivit äventyrsberättelser för barn, bland annat Yxan, som jag kände väl igen när jag fick se en bild på omslaget. Den brukar finnas i hyllorna på loppisar. Efter lite googlande upptäckte jag också att det är han som har skrivit Six Kids and a Stuffed Cat som jag rätt länge tänkt lyssna på.

Jag hade aldrig hört talas om Iditarod innan jag lyssnade på boken och jag var naturligtvis tvungen att googla lite efteråt. Det visade sig att en norrman, Joar Leifseth Ulfsom, vann tävlingen 2018. Heja!

I början blev jag rätt störd på inläsaren som hade en hes och ansträngd röst, så där så att jag hade lust att skicka remiss till en logoped omedelbums, men jag vande mig. Jag var väl tvungen. En så charmig och rolig berättelse kunde jag ju bara inte missa. Rekommenderas!

Jag har haft boken på vänt en längre tid i min Storytel-hylla (ni vet jag och snö, is, Alaska...) men nu tog jag mig i kragen och lyssnade på den för Naturlig läsning, där "extremer" ingår.

Mer info om Naturlig läsning hos Fanny.

The Sea

Max Morden, a middle-aged Irishman returns to the seaside town where he spent his summer holidays as a child--a retreat from the grief, anger, and numbness of his life without his recently deceased wife. It is also a return to the place where he experienced the strange suddenness of both love and death for the first time and his memories of the past.

En lågmäld och fin berättelse som dock inte riktigt grep tag i mig. Sannolikt för att den inte funkade så bra att lyssna på när jag höll på med annat; den hade nog gjort sig bättre som pappersbok att läsa i lugn och ro. Och väldigt störd blev jag av ett par partier med grymhet mot djur, även om det för all del inte var så utstuderat. Jag har en tendens att bli så upprörd att jag förlorar mig i sådant och "missar" boken.

The Sea tilldelades Bookerpriset 2005 och jag lyssnade på den för Litteraturpristolvan.