Längst bak i läslistan

 

Inspirerad av Mösstanten, som har börjat titta igenom vad hon har längst bak i läslistan, har jag gått igenom min Storytelbokhylla. Jag har ingen sammanhållen läslista, nämligen. Och i min hylla blir det inte 'längst bak', utan 'längst ner' - fast det lät så missvisande när jag skrev det i rubriken, så jag ändrade.

De här är de böcker som ligger längst ner av... ja, vad kan det vara? 400? Skulle inte förvåna mig. Det var över 300 sist jag räknade, och det var ett tag sedan.

Jag väljer att ta med fem böcker, eftersom jag redan har bestämt mig för att plocka bort två av dem.

Nerifrån och uppåt:

Alltså, jag gillar ju Majgull Axelsson väldigt mycket. Och jag vet att jag har fler än denna på listan. Någon dag...

Jag gillar att läsa klassiker och Robert Louis Stevenson är ju hur kul som helst. Jag borde klämma denna för Förkovran.

Den här tänker jag plocka bort. Inte för att jag inte vill läsa den, utan för att jag tror att den lämpar sig bättre som vanlig bok. Saga-produktioner är dessutom ytterligt opålitliga.

Den här kommer jag också att ta bort, så klassiker den är. Jag är för harig, jag kommer aldrig att våga lyssna på den.

Det här är en novell/kortroman, bara 1½ timma lång. Den borde jag väl ha kunnat klämma förr. 

Se där! Nu är det bara 397 kvar. Eller nått :)

TBR maj

 

Det har inte gått så bra med mina TBR i år och april var inget undantag från denna trend. Jag har jobbat förskräckligt mycket och det jag har gjort har dessutom varit mer krävande än vanligt. På tre veckor är det bara en dag då jag inte jobbat över. Det är framförallt läsningen som kommit i kläm även om jag ofta, när jag åkt hem från jobbet sent om kvällarna, varit så trött att jag inte orkat lyssna på någon bok, inte ens musik. 

Av åtta planerade böcker för april hann jag bara tre - varav en var en kort diktsamling. Ja, ytterligare två oplanerade diktsamlingar läste jag faktiskt, när jag tänker efter. Av ljudböckerna hann jag med alla utom Shuggie Bain, men i gengäld lyssnade jag på Agathe, som jag kom på är dansk, vilket var månadens språk.

Jag går ut ännu försiktigare denna månad, så får vi se hur det går. Ingen mer placering på covidavdelning har jag i alla fall i maj, så förhoppningsvis lättar det på jobbfronten

Böcker

Det var lite svårt att hitta böcker skrivna på rumänska till Månadens språk. Herta Müller är förvisso från Rumänien men skriver på tyska. Det får duga. Passar också i Förkovran då hon är Nobelpristagare.

Mircea Cartarescu skriver i alla fall på rumänska. Ingen av dessa två, räknar jag med, kommer att vara vidare lättläst.

Efter solen fick jag inte läst i april. Kräver lite tid, lugn och ro eftersom mitt ex är på danska. Passar i Förkovran eftersom den tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2019.

Ljudböcker

Shuggie Bain hann jag inte med i april, så den ska jag lyssna på när jag åker hem från Skåne, tänkte jag. Eftersom den är lång är det skönt att ha åtta timmars sammanhängande tid att lyssna. 

I övrigt tänkte jag klämma några klassiker och Nobelpristagare för Förkovran.

Jag har bara läst Ett jävla solsken och länge haft lust att läsa Ester Blenda själv. Den här har jag precis börjat lyssna på.

Thomas Mann passar i Förkovran som varandes Nobelpristagare.

The Wood for the Trees får bli månadens bok för Naturlig läsning. Jag älskar de här brittiska naturböckerna. Aprils Wilding var väldigt bra.

Skärvor av ett liv har jag haft på läslistan väldigt länge och nu har den kommit som ljudbok, vilket förenklar en del för mig. Hédi Fried kommer faktiskt från Rumänien, så jag passar på nu när rumänska är månadens språk, även om boken nu är skriven på svenska. 

George Eliot har jag faktiskt inte läst förut. 

Samma som med Ester Blenda Nordström: jag har läst om Elin Wägner, men inte henne själv. 

En förlorad värld har nyligen kommit som ljudbok, inläst av Reine Brynolfsson minsann! Man tackar och tar emot allra ödmjukast. Jag är fortfarande lyrisk över hans inläsning av Ulysses.

Månadens språk är rumänska

 

Maj månads språk är rumänska. Det visade sig vara lite svårt att hitta rumänska författare som skriver på rumänska, och inte har jag haft mycket tid att leta heller, eftersom jag i tre veckors tid har jobbat över alla dagar utom en och nu behöver bli klar lite snabbt för att kasta mig iväg till lilla mamsen i Skåne.

Nå väl, man tager vad man haver... Herta Müller skriver på tyska, Panait Istrati skrev på franska, Hedi Fried skriver - som bekant - på svenska, Dominica Radulescu skriver på engelska och Gabriela Melinescu skriver på rumänska, franska och svenska. Mircea Cartarescu skriver i alla fall på rumänska och Huliganens återkomst och Skruvstädsblomman ska också vara författade på detta språk. 

Själv tänker jag läsa Cartarescu och Müller.

  

  

  

 

Tisdagstrion - Bäst hittills i år

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat Bäst hittills i år.

Sent omsider kommer mitt inlägg. Jag är fullkomligt slut efter att ha jobbat på covidavdelningen veckans första två dagar. Det väller fortfarande in folk. Idag skrev vi ut sex patienter på min sida, och platserna är fyllda igen innan man hinner blinka. Hur som helst...

Det här var ett svårt tema eftersom det var fem (sex) böcker jag hade svårt att välja ut tre av.
 

Rijnevelds prisade och omtalade Obehaget om kvällarna är verkligen väldigt stark och berörande. Mycket bra.

Wolf Hall fick jag äntligen läst och det ångrar jag sannerligen inte. Väl värd allt pris och lov.
 

  

Gangsters och Renegater tar jag mig friheten att räkna som en bok. (Gentlemen läste jag i fjol). Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag upplever Östergrens böcker (de jag läst), men det är lite som en egen genre som det inte finns något begrepp för. Komplexa, thrilleraktigt spännande, lite av 'en egen värld'; något annorlunda, fascinerande som man får kika in i, som ett tittskåp - helt utan att vara fantasy eller magisk realism. Ett drag som jag tycker att man kan finna även i Donna Tartts Den hemliga historien och Antal Szerbs Resa i månljus (de är de jag kommer på på rak arm). Någon som möjligen förstår vad jag är ute efter? Ha ha!

De två böcker som jag också gärna velat ha med, om jag fått, är dessa (fusk, fusk!):

   

Jag är oerhört nyfiken på att gå in och kika vilka böcker ni andra har listat, men jag bara måste gå och lägga mig nu. Jag kikar in och lämnar ett avtryck, förhoppningsvis i morgon, annars längre fram.

En smakebit på søndag - Före morgondagen

 

Smakebiten utgår denna vecka från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det har blivit väldigt dåligt det senaste med såväl läsning, ljudbokslyssning och bloggande. Det är tufft på jobbet, jag har jobbat över mycket och är helt slut. Denna vecka har jag rondat äldreboende med covidutbrott och täckt upp på covidavdelning - och det bara väller in folk. Förut var där mest äldre äldre - det var därför vi ryckte in; det verkade lämpligare att geriatriker skötte avdelningen än att en stackars ST i gynekologi skulle göra det. Nu är det helt blandade åldrar. Covid slår verkligen till synes slumpartat. Den enda gemensamma nämnaren jag ser nu är att i princip alla yngre som hamnar på avdelningen har högt BMI eller är höggravida. Men det finns undantag: jag har haft en kvinna i 60-årsåldern, helt frisk, smal och fysiskt aktiv som har behövt syrgas några dagar. På boendet har fyra smittats och de är multisjuka och mycket gamla. Av dessa är två vaccinerade, en av dem är lite snorig, en har inga symtom alls. Två har avböjt vaccinering, av dessa är en symtomfri och den andra - som är mycket svårt lungsjuk - har feber och diarré och svårt att få i sig tillräckligt med vätska (ja, hon får dropp så klart), men hon har inga som helst symtom från lungorna. HÅLL AVSTÅND OCH VAR RÄDDA OM VARANDRA! Den engelska mutationen är mycket mer smittsam än den ursprungliga och det är verkligen inte bara gamla multisjuka som drabbas. 

Senare, när de satt i tältet vid den kokande grytan, förklarade Ninioq för pojken några av de regler, som en fångstman bör följa för att inte komma i strid med djurens själar. Sålunda, sa hon, var det viktigt, att han alltid såg till att hälla lite vatten över en säls nos strax efter det att han fångat den. Som bekant var sälar mycket törstiga, en törst som höll i sig efter döden. På samma sätt måste han se till att ställa sin harpun i närheten av lampan, för ännu en tid efter fångsten satt djurets själ kvar i harpunspetsen, och värme vill en säl alltid ha.
  När det gällde björnar, fick han inte lov att arbeta på tre dagar efter en lyckad jakt, och hade han möjlighet till det, skulle han hänga upp nya sulskinn till björnens själ, eftersom en björn ju vandrar mycket.
  Om fisk måste man komma ihåg att strax efter fångsten ta ut inälvorna. Därigenom fick fiskarnas själar möjlighet att bli nya fiskar, medan de, om man lät dem ligga på land eller om de drev tillbaka, skulle dö precis som fiskarnas kroppar. Särskilt var det viktigt att hedra späckhuggaren, som ju var alla fångstmäns beskyddare, även om den om vintern förvandlar sig och strövar omkring på land som varg.

Månadens språk är danska och jag läser Jørn Riels Före morgondagen. Jag har tidigare läst hans arktiska och grönländska skrönor, men inget annat. Riel bodde på Grönland i tio år. 2010 tilldelades han Danska Akademiens Stora Pris. 

Att vara den sista levande människan i världen. För Ninioq var det en realitet och inte bara en tanke. Före morgondagen berättar om en händelse på Grönlands kust. En händelse som utvecklades till en katastrof; en händelse som fick människor att utplåna människor. Före morgondagen är berättelsen om en gammal kvinnas tankar och handlingar i en svår situation för mer än hundra år sedan. Samma situation kan lätt uppstå igen och försätta vem som helst av oss i Ninioqs belägenhet - före morgondagen.

Sändebudet

 

I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.

Sändebudet är en utochinvänd dystopi, oväntat rolig och optimistisk. Det är en roman som ingen annan än Yoko Tawada som av New York Times hyllats för sin "magnifika märklighet" hade kunnat skriva.

Det här är en prisad och på senare tid ganska omtalad bok och eftersom jag har en faiblesse för Japan lockade den mig verkligen. Men näe... jag satt hela tiden och väntade på att det skulle ta fart, att något skulle hända - och då menar jag inte i action-bemärkelse, bara att det skulle finnas något slags driv framåt. Och jag läste och läste och plötsligt var den slut. Och jag fattade verkligen, verkligen ingenting. Och jag kände mig så urbota korkad. Och nu måste jag googla lite och se vad andra har tyckt...

Yoko Tawada lever i Tyskland och skriver omväxlande på tyska och japanska. Just den här boken är skriven på japanska och eftersom den också utspelar sig i Japan, så tycker jag att den kan duga för Jorden runt på 100 böcker.

Och med detta inlägg är jag äntligen i kapp med mina lästa böcker, kors i taket!

Dörren

 

Magda Szabós Dörren har gått som Radioföljetong och nu, i sista sekunden, har jag lyssnat på den. Den har stått på läslistan länge.

Berättaren, en framgångsrik författare, har tillsammans med sin make bott endast några veckor i den nya stora lägenheten. Då yrkeslivet och de sociala åtagandena upptar större delen av hennes tid bestämmer hon sig för att anställa en hushållerska. Valet faller på Emerentia, en outbildad, barsk och ordkarg bondkvinna, men med mycket goda referenser. Trots de stora olikheterna utvecklar sig en speciell vänskap mellan de två kvinnorna och så sakteliga under årens lopp kommer de varandra allt närmare. Emerentia ger alltid av sig själv åt andra och står upp för sina nära och kära, men det finns en hemlighet hon inte delar med någon. Ingen, någonsin, får beträda hennes hem. Vad som finns där innanför dörren är det ingen som vet.

Det är en fantastisk bok och jag är så himla glad att jag såg till att prioritera den. Emerentia är en synnerligen excentrisk och intressant personlighet och hennes relation till författarinnan är väldigt speciell. Hon beskrivs hela tiden som så fantastiskt och genomgående god, men jag vet inte jag. Är man så väldigt god om man inte drar sig det bittersta för att såra människor i sin närhet? Emerentia har väldigt mycket i bagaget - något som hon inte blottar för någon - och därmed en del ömma punkter, och när någon råkar nudda vid de där ömma punkterna, utan att ens mena det, så blir hon oförsonligt bitter och elak. Mänskligt, visst! Kanske mer mänskligt än att vara helt igenom god. Det är en bok som var "spännande" från början till slut - spännande på det viset att jag hela tiden var nyfiken på vad som komma skulle och hade svårt att sluta lyssna.