tisdag 15 februari 2022

Tisdagstrion - Framtiden

 


Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Veckans tema är Framtiden.

Ack, när kära Helenas böcker dök upp i Instagramflödet, så visade det sig att hon valt ungefär samma böcker som jag hade tänkt ha med. Det skulle bli lite trist att välja dem då, tänker jag, så jag har funderat ut tre andra. 



Isaac Asimov, science fictions nestor, skaparen av robotikens tre lagar. Jag måste läsa om den snart. Minns att jag var lyrisk i tonåren.



Jag läste Kallocain bara några månader efter Orwells 1984 och hade inte jättehöga förväntningar. Jag tror att jag förväntade mig att den skulle vara lik, fast sämre. Men jag blev väldigt positivt överraskad och tyckte att den var nog så bra.



En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.


Och så Ulla Winblads funderingar om framtiden - som nu är dåtid, nämligen 1972



Nu är jag dödstrött och måste gå och lägga mig. Jag får titta in till er andra i morgon.


onsdag 9 februari 2022

Veckans kulturfråga - vecka 6

 

Kulturfrågan utgår från Enligt O, som denna vecka undrar

Vilka kulturella upplevelser ser du mest fram emot när restriktionerna hävs?

Jag längtar mest efter att se balett och att gå på museum. Mest lockande är kanske Operan, för jag föredrar balett som är lite mitt emellan, inte de klassiska helaftonsbaletterna där herrarna mest fungerar som ledstång åt ballerinorna, men heller inte det jättemoderna som ofta ges på Dansens hus, mest för att musiken brukar vara så jobbig. Men visst har jag sett både Svansjön (x flera) och gått på Dansens hus, till full belåtenhet.

Fotografiska är mitt favoritmuseum, så dit längtar jag förstås, men jag vill också gärna gå på andra konstmuséer. Carl Larssongården älskar jag att besöka och jag vill gärna åka till Zorngården (bedrövligt att jag inte varit där, när jag bor i Dalarna). Mårbacka vill jag också se. 

Från Aquanauts

Och nog är det bedrövligt att jag inte kom iväg och såg Aquanauts när den var på Verket i Avesta. Jag är övertygad om att jag hade blivit helt till mig i trasorna. Jag kan inte ens skylla på covid. Inte lika lockande att se den på Kulturhuset, i synnerhet inte efter att ha lyssnat på I själva verket

tisdag 8 februari 2022

Tisdagstrion - A B C

 


Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat A B C - titel eller författare.

Tja, jag plockar väl ut tre världslitteraturböcker som väntar i hyllan


Muhammad Abdelnabi

Hani was out for an evening stroll near Cairo’s Tahrir Square when a heavy hand landed on his shoulder. An informant had identified him, and he was thrown into the back of a police truck. There began a seven-month nightmare as he was swept up, along with fifty other men, in the infamous Queen Boat affair that targeted Egypt’s gay community.
Finally free, but traumatized into speechlessness, Hani writes down the events of his life - his first sexual desires, his relationship with his mother, his marriage of convenience, and his passion for Abdel Aziz, the only man he ever truly loved.


Salim Bachi


En dag i Algeriet 1996. En ung man och hans vänner driver omkring i en stad där våldet och det förflutna ständigt gör sig påmint. De tror på en framtid, de vill leva och älska, men i det sammanstörtade samhället verkar det omöjligt att navigera sig fram till ett värdigt liv. Vilka val finns att göra är de fångade mellan militärens, och islamisternas krav? Odysseus hund är ett utforskande av de patriarkala myter och falska minnesbilder som kan bli livsfarliga om de får för stort utrymme. Det strömmande vackra språket smälter samman nutid och dåtid, och övergången från det visionära till det råa vardagliga sker nästan omärkligt. I sina rika skiftningar har romanen även en humor och ironi som ständigt bryter in i texten och blir en motvikt till det klaustrofobiska.


Mia Couto


På den här platsen hade kriget dödat landsvägen. Det var bara hyenorna som drog fram där med nosen i damm och aska. I denna roman ger Couto oss en bild av det inbördeskrig som slutade 1992, och som slagit Mocambique i spillror. Men kriget skildras aldrig i några strider utan genom de människor som drabbades. Här har de döda lika stor talan som de levande.

Ni ska se, en vacker dag blir de lästa :)



lördag 5 februari 2022

Veckans mening - vecka 5

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

I Sotooris mest kända dikt väntar hon längtansfullt på kejsaren, och när hon ser en spindel anar hon att han ska komma till henne på natten, enligt en gammal tro att en spindels närvaro var ett tecken på att den älskade skulle komma på nattligt besök.


Från Vibeke Emonds förord till Drömmarnas väg, dikter av Ono no Komachi som levde på 800-talet. 

Jag tyckte att det var fint att spindlar kopplas till något positivt, för en gångs skull. Fina, nyttiga och spännande djur. 

Sotoori, kejserlig konkubin, levde på 400-talet. Hon avbildas ofta med en spindel.

 


('Prinsessa' och 'geisha' kallas hon när man googlar efter henne. Gah! 'Geisha'?!!)

fredag 4 februari 2022

Helgfrågan - vecka 5

 

Helgfrågan utgår från Mias bokhörna.

Vårutgivningen har börjat komma på de flesta förlag. Har ni kollat ut någon godbit?

Jag ser fram emot Elif Shafaks 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld som jag kommer att få under våren via min Trananprenumeration.

Leilas hjärta har stannat, men hennes medvetande lever vidare i 10 minuter och 38 sekunder. I detta limbo mellan liv och död flimrar minnesbilder från hennes liv förbi, ett efter ett. Samtidigt måste hennes vänner ta till drastiska åtgärder för att hon inte ska sluta sina dagar i en omärkt grav på De bortglömdas begravningsplats.
10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld är en färgrik roman om ett antal udda existenser i Istanbul, denna skoningslösa stad där alla drömmare så småningom hamnar.


Svarta St Barthélemy
, om hur det egentligen var och hur svenskarna betedde sig där i vår forna koloni, vill jag gärna läsa.




Vesalius av Magnus Dahlström låter helt sanslös. Den blir jag väldigt nyfiken på.


Några timmar före en betydelsefull resa får den kände läkaren och anatomen Vesalius en försändelse som han ombedes undersöka. En hand, förpackad i en låda, försedd med ett brev. Men vem har handen i själva verket tillhört, och vad kan benbitarna förtälja? Resterna tycks utöva en underlig dragningskraft på honom i detta avgörande ögonblick i hans liv, och får honom att ifrågasätta omständigheterna.


Min skogsträdgård : silande ljus och vandrande skugga låter ju sannerligen som något för mig. Jag som längtar efter en riktig TRÄDgård. Än så länge är det på tok för platt med en stor förhatlig gräsmatta. Jag avskyr gräsmattor. Tidigare har jag haft lite ovanligare träd på inköpslistan, men ganska nyligen har jag bestämt mig för att till våren plantera en lind, en ek och en kastanj. Bland annat. 



Nattbitchen
har jag sett hos brittiska BookTubers och även den låter helt sanslös och väldigt lockande. Jag gillar dock inte det svenska omslaget och titeln blir ju inte riktigt som den engelska.


En kvinna som satt sin konstkarriär på paus för att vara hemma med sin tvååriga son, märker att hon håller på att förvandlas till en hund. Det börjar med små tecken: ett födelsemärke ser ovanligt hårigt ut, en tand känns vassare än den brukar. Men snart går det inte att bortförklara längre. Hon får päls. Hon äter rått kött. Hon ger sig ut på långa nattliga vandringar. Hon har ihjäl katten. Hon blir Nattbitchen.



Ia Genbergs Detaljerna har blivit så tokhyllad, så den måste jag ju läsa.


The Sweetness of Water nominerades till Bookerpriset i fjol och jag blev väldigt nyfiken på den. Nu kommer den visst i översättning.


Efter att de vita sydstatsbönderna tvingats frige sina slavar söker de föräldralösa bröderna Prentiss och Landry sin tillflykt på George och Isabelle Walkers gård. I sorgen över att ha förlorat sin ende son i kriget tar paret Walker sig an dem på ett sätt som får resten av bönderna i Old Ox att rasa av ilska.

Det blev visst rätt många det här, så jag ska kanske ge mig nu :)

The Night Watchman

 

Based on the extraordinary life of her grandfather who worked as a night watchman and carried the fight against Native dispossession from North Dakota all the way to Washington, D.C., Louise Erdrich's new novel unfolds its themes of love and death and Native struggle with lightness and gravity and with the elegant prose, sly humor, and depth of feeling that only a master writer can offer.

Det här är en av det första böckerna jag lyssnade på i januari, och jag borde naturligtvis ha skrivit om den förr, medan den ännu var färsk i minnet. Det jag kan konstatera, så här i efterhand, var att det inte var en bok som lämpade sig att lyssna på i bilen. Jag tappade fokus alltför ofta och var tvungen att lyssna om och lyssna om. Andra halvan, ungefär, såg jag till att lyssna på när jag hade möjlighet att fokusera bättre, och från att inte ha berört mig avsevärt så blev den riktigt, riktigt bra. Egentligen borde jag ha lyssnat om på hela, det hade den sannolikt varit värd, men nu blev det inte så. 

Jag ska definitivt läsa mer av Erdrich - kanske faktiskt ta och lyssna på denna igen. Jag tycker om det där inslaget av folktro - eller vad jag nu ska kalla det - och magi som ofta finns närvarande när man vidgar sina läsvyer utanför det västerländska. 

The Night Watchman tilldelades Pulizerpriset 2021 och passar därför i Prisat.

torsdag 3 februari 2022

En färd i det inre av landet

 

En färd i det inre av landet är en reseskildring skriven av japans mest kände haikupoet, Matsuo Bashō. 1689 reste han genom oländiga områden nord och nordväst om Edo (nuvarande Tokyo) och besökte natursköna platser, tempel och slott. Resan var om 200 mil och tog fem månader.

Själva reseskildringen omfattar bara 38 sidor medan inledning och noter ligger på 48. Trots det har det tagit sin tid att läsa den. Eftersom Bashō hela tiden alluderar på andra poeters dikter och det hänsyftas till en mängd historiska personer och händelser, gudar, legender och myter och det förekommer en del japanska metaforer och företeelser kopplade till haikupoesin - ingetdera självklart för en stackars västerlänning - så fyller den förhållandevis omfångsrika notapparaten sin plats. Nu har jag lärt mig att uta-makura är en plats känd från poesin och att det för haikun viktiga årstidsordet kallas kigo. Till exempel är 'krysantemum' och 'dagg' ord som är kopplade till hösten. 

Jag har - mestadels - gjort så att jag läst ett kapitel (som sällan är mer än en sida), sedan läst noterna och därefter läst om stycket. Under tiden har jag googlat en del och kollat på kartan (som jag också googlade fram; den i boken är för dålig). Nedan följer ett axplock av upplevelserna från min och Bashōs resa :)




Kirifuri-fallen vid Kurokami yama ska man kunna gå in bakom. Nedan Hokusais träsnitt av fallen.



Krigsguden Hachiman


Ungan-ji, tempel

Stigen genom dalen fortsatt långt bort i fjärran, pinjerna och cedrarna var mörka, mossan glänste av dagg och fastän det var den fjärde månaden var luften kylig.



Smågök

När göken ropar i japansk poesi så rör det sig uppenbarligen om smågöken (Cuculus poliocephalus), även den en boparasit.


Tamamo no Mae


Det dödande klippblocket, Sessho-seki

Enligt legenden var Tanamo no Mae en niosvansad räv som tog sig skepnaden av en vacker kvinna som kom att bli kejsar Konoes mest älskade konkubin. När hon avslöjades och dödades förvandlades hon till Det dödande klippblocket eller Dödsstenen, som dödade allt som kom i dess närhet. 




Kagami numa, Skuggträsket eller Spegelträsket. I snösmältningen ser det ut så här och kallas "Dragon's Eye". Men när Bashō besökte träsket - eller kanske snarare sjön - låg ytan spegelblank. Att det ser ut så här på vårvintern upptäckte jag när jag googlade.



Nihonmatsu, slott



Ono no Komachis dikter nämns. Uppenbarligen finns hon översatt till svenska. Jag borde införskaffa ett ex.


Konjiki dō av Shiru Kasamatsu


Silkesmaskållor är, har jag nu lärt mig, de hyllor där silkeslarverna förvaras och utfodras med mullbärsblad.


Ryushaku-ji, tempel

En sådan stillhet -
in i klippblocket tränger
cikadornas sång

 


Sanemoris hjälm 

Så grymt, så tragiskt,
under stolta krigarns hjälm
en liten syrsa



Eihei-ji, tempel

Där skulle jag kunna tänka mig att vistas ett tag, ja!


Bokslut mars

  Nej, med mars var det slut på det roliga. Trots att det är lugnare på jobbet - i e jag har varit riktigt duktig på att inte ta på mig över...