Veckans helgfråga - vecka 40

 

Veckans helgfråga från Mia lyder:

Vilken bokkaraktär skulle du vilja vara för en dag, och varför?

Det får bli en favorit i repris. Jag skulle vilja vara Galadriel från Sagan om ringen. 

Älvdrottning vore väl tufft!? Men framför allt skulle jag vilja bo i det magiska skogsriket Lothlórien.

Hett i hyllan #59

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i bokhyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Det här är en utrangerad biblioteksbok som jag har plockat på mig. Jag har läst en annan novellsamling av Jhumpa Lahiri som jag tyckte om, Den indiske tolken, så jag blev väl lockad. Jag vet inte riktigt hur länge den har stått där i hyllan, tre år kanske. Undrar förresten om jag inte har hennes Sankmark också, men i så fall i pockethyllan.

Främmande jord består av åtta noveller som beskriver de slitningar som ofta uppstår mellan generationerna i familjer som lämnat sitt hemland för ett annat land. I åtta berättelser om ett antal indiska invandrarfamiljer i USA skapar Jhumpa Lahiri små gnistrande universum. Under vardagens lugna yta vibrerar spänningarna mellan generationerna när hemlandets traditioner krockar med det nya landets sätt att leva.
Med inlevelse, skarp iakttagelseförmåga och absolut gehör ger hon en levande bild av identitet, längtan, starka familjeband och inte minst kärlek.

Veckans kulturfråga - vecka 40

 

Veckans kulturfråga hos Enligt O lyder:

Vilka författare önskar du ger ut en ny bok?

Jag är ingen särskilt trogen läsare, måste jag erkänna, så jag går inte direkt och längtar efter någon specifik författare. Jag hade ju gärna läst mer av Torgny Lindgren förstås, men det är ju dessvärre kört.

Eftersom jag för närvarande knappt kan läsa alls, utan mest lyssnar, och den senaste månaden till råga på eländet nästan bara klarat lättillgängligt på svenska, så längtar jag efter att fler av Louise Pennys böcker om kommissarie Gamache ska läsas in. Den senaste inlästa (på svenska) är skriven 2019 (!) Hon klämmer ju ur sig en om året, ungefär. Konstigt att de inte översätts snabbare när hon är så populär. 

Eftersom jag älskade Piranesi så till den milda grad, så kan jag ju önska att Susanna Clarke ger ut något nytt snart. Jag har förvisso Jonathan Strange & Mr Norrell väntande i hyllan, men 864 sidor på engelska när man i princip bara klarar att lyssna på deckare, det går ju bara inte. 

Men nu när jag googlade för att få titeln rätt så upptäckte jag faktiskt denna, som är på gång. En novell, uppenbarligen, men det kanske jag i alla fall kan klara av att l ä s a. Väldigt fin, tycker jag.

Sedan kan jag hålla med Linda m fl gällande Chimamanda Ngozi Adichie, som gärna får komma med något nytt (fast jag ska erkänna att jag har Amerikanah oläst; samma sak där, en jäkla massa sidor på engelska...)

Tisdagstrion - böcker utgivna på 1800-talet

För första gången så utgår Tisdagstrion från Robert på Mina skrivna ord. Veckans tema är Böcker utgivna på 1800-talet.

Jag gillar Dickens och Historien om två städer är en av mina favoriter av honom. Den har en magnifik inledning.

Inte så många som gillar Moby Dick, men det gör jag. Man får ha lite tålamod, den tar sin tid att läsa, men jag tycker att den var värd det. Melville är faktiskt rolig.

Wilkie Collins var en trevlig bekantskap när jag väl tog mig i kragen och läste (i e lyssnade på, på engelska, det är så jäkla dåligt inläst med klassiker på svenska) honom. Kvinnan i vitt tyckte jag kanske något bättre om än Månstenen. Jag måste läsa mer av Collins. 

Ja, nu blev det tre gubbar som skrev på engelska, lite fantasilöst, men det får väl så vara.

Hett i hyllan #58

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i bokhyllan, men som kanske borde plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Jag undrar om jag inte blev rekommenderad den här boken någon gång och sedan skaffade den vid någon bokrea. Ja, och där står den i hyllan och väntar. Den är rätt tjock, 600 sidor. Det är väl därför den står där oläst. Jag och tegelstenar, ni vet!

Ett par skor. En trälinjal. Ett par stålbågade glasögon. En silverbrosch.

Av en slump, eller egentligen genom en olycka, hamnar de alla hos den desillusionerade Hanna, som gömmer dem under soffan. Hon har nog med sitt meningslösa jobb på Arbetsförmedlingen, sin irriterande pojkvän och en mor som aldrig slutar påminna henne om hennes brister. Men föremålen försvinner inte, utan tränger tvärtom längre och längre in i hennes medvetande. Vad vill de?

År nittonhundrasex trampar folkskollärarinnan Signe ilsket genom Tierp. Ett brev från Stockholm har bekräftat det hon redan visste, att den moderna demokratitanken inte gäller alla. När en tysk automobil medförande den imponerande talarinnan Brita Löfstedt rullar in på torget, börjar Signes liv handla om mer än undervisning. Rösträttskampen kommer till Tierp och med den passionen. En komplicerad kärlekshistoria tar sin början.

Tillbaka till henne berättar den originella historien om Signe, Hanna och hundra år gamla ord. När historia skär genom nutid blir inget sig likt igen.

Tisdagstrion - Sápmi

 

För sista veckan utgår Tisdagstrion från Helena på Ugglan & Boken. Tack Helena för allt jobb du lagt ner för att ordna detta!

Veckans tema är Sápmi. 

De senaste åren är det ju flera samiska författare som nominerats till eller rent av vunnit Augustpriset och jag antar att vi får se en hel del av dem denna vecka. Deras böcker skildrar till stor del de oförrätter som begåtts, och begås, mot samerna. I e de renskötande samerna. Övriga hör man inte mycket om, och det är ju synd. 

För en smula variation så har jag valt tre böcker som (även) skildrar det mindre vackra inom Sápmi. Jag väljer i detta fall att klistra in 'baksidestexterna', trots att de är långa.

Jag har verkligen ingen som helst relation till Jon Henrik Fjällgren. Jag har ingen TV och har alltså inte sett honom varken i Talang, Let's Dance eller något annat. Jo, faktiskt någon gång i Melodifestivalen. Och jag lyssnar inte på hans musik. Så hur i hela friden kom jag på att jag skulle lyssna på den här? Jag undrar om det inte var så att jag ville pricka av någon punkt i Kaosutmaningen. Jag hade extremt låga förväntningar och blev rätt överraskad över hur mycket boken trots allt berörde mig. 

Kan man flytta en människas själ? En bok om den bortadopterade pojken som blev renskötare och folkkär artist.

Endast ett år gammal adopterades Jon Henrik Fjällgren från en bergsby i Colombia till en sameby i Sverige. Han rycktes upp från sitt liv i en ursprungsbefolkning för att planteras i en annan, och trots sin uppväxt i Sverige och sitt liv som renskötare på fjället, där han tillbringar en stor del av sin tid ensam med sina renar i den magiskt vackra naturen, är hans colombianska arv en viktig del i den han är.

Kärleken till musiken har alltid funnits där. Endast fjorton år gammal höll han sin första konsert i Funäsdalens kyrka, med kungen och drottningen närvarande. Jojken har varit hans sätt att sprida det samiska arvet vidare och en möjlighet att dela med sig av och sprida sin kärlek till den samiska musiken.

Tonerna har varit hans sätt att finna styrka, men trots hans begåvning och glädje i musiken har mobbning, missbruk och våld från tidig ålder varit ständigt närvarande skuggor i hans liv. Plågoandarna fick härja fritt och brutalt medan de vuxna såg mellan fingrarna och vare sig försvarade honom eller tog hans parti.

Vilsenheten, rotlösheten och sorgen över att inte känna att han hörde till drev honom in i en mycket mörk period där tanken på självmord inte var främmande. När hans vän dog väldigt tragiskt skrev Jon Henrik Daniels jojk , och efter det blev hans liv sig aldrig likt. Han vinner både Talang och Let's Dance, har medverkat i Melodifestivalen och Stjärnornas stjärna och har rest land och rike runt, uppburen och hyllad, med sin förtrollande musik. Men Jon Henriks nya liv i rampljuset är inte bara en dans på rosor. Psykisk ohälsa, näthat och trakasserier och fientlighet från hans sameby i Härjedalen kantar hans vardag. Att befria sig från gamla skuggor är inte lätt och grundfrågan består går det att flytta en människas själ från en bergstopp till en annan? Från en ursprungsbefolkning till en annan?

Första delen i Lars Petterssons Kautokeino-serie. Jag gillar Pettersson. (Förresten borde jag lista honom på Kaosutmaningens punkt 15). Han ger kängor åt alla håll, norska staten, svenska staten, Sápmi, storsamhället. Pettersson har inget samiskt påbrå själv, vad jag vet, men bor halva året i Kautokeino. (Är frun hans same tro?). Han känns så objektiv, som om han satt ovanför, tittade ner på en spelplan och inte tog någons parti, bara pekade ut det som är åt helvete.

Bilen kränger på den isiga vägen och träffar renen med våldsam kraft. Anna Magnusson stannar, drar på sig yllemössan och hämtar kniven från bagageluckan. Det är mer än 30 grader kallt och klockan är halv två en februarinatt någonstans mellan Luleå och Pajala.

Anna är uppvuxen i Stockholm och har aldrig funderat över sitt ursprung. Hennes samiska mamma berättade aldrig varför hon valde att flytta ifrån den avlägsna fjällbyn uppe i Nordnorge och lämna sin plats i den familjebaserade rendriften. 

Nu är Anna, som arbetar som biträdande åklagare, på väg upp till Kautokeino efter flera års frånvaro. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Hon är desperat, familjen kan inte klara sig utan Nils Mattis arbetsinsats på fjället.

Men när Anna läser polisutredningen blir hon betänksam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen?

Kautokeino, en blodig kniv är en spännande thriller om motsättningarna mellan tradition och modernitet och om moral i ett minoritetssamhälle. Vilka rättsbegrepp ska råda på Finnmarksvidda med omnejd?

Den här är riktigt mörk och obehaglig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag ser att den har fått väldigt spridda omdömen på Goodreads. Jag tror faktiskt att jag läste denna innan jag läste Petterssons. Antar att det var så jag hittade honom, att jag googlade på Kautokeino. Jag har ju en faiblesse för det som utspelar sig norröver, som bekant. 

Vaka över dem som sover är en hisnande roman inifrån ett samiskt samhälle. Om skuld, skam och övergrepp som går i arv.

För den som anländer söderifrån kommer Kautokeino som en överraskning. I romanen är det den unge konstnären Amund Andersen som kommer körande. Medan han arbetar med huvudverket till sin första stora separatutställning börjar samhällets mörka och obehagliga förflutna komma ikapp. Men där skymtar också en annan historia – den om familjens uppbrott från ett traditionellt samisk liv till följd av majoritetssamhällets förnorskningspolitik.

Handlingen utgår från en verklig händelse år 2006 då 18 vuxna män i Kautokeino åtalades för övergrepp mot åtta minderåriga flickor. Det uppmärksammades stort i media, inte minst då övergreppen pågått en längre tid och dessutom varit kända bland en del av ortsborna.

Författaren skriver sig fram med våld och kyla genom ett glasklart mörker. Med syfte att bränna broar och blottlägga maktstrukturer med konsten som förevändning och mål, sträcker sig boken långt utöver det provinsiella. Romanen är kort, men uppdraget komplext. Den lämnar ingen oberörd.

Nästa vecka tar Robert över Tisdagstrion. Tack för det!

Veckans mening - vecka 38

 

Veckans mening brukar utgå från Robert på Mina skrivna ord. Jag har inte varit med på väldigt länge, men just den här veckan, när jag faktiskt varit med på alla de utmaningar jag egentligen vill delta i och har skramlat fram en mening, så hittar jag ingen hos Robert. Jag hoppas att allt är väl och att det bara är en lapsus. Klimakteriehäxan har i alla fall en mening, så jag lägger ut min jag med.

En mening från veckans läsning (i mitt fall lyssnande) som fått mig att stanna upp:

Jag hade gått i skolan nästan hela tiden och kunde stava och läsa och skriva lite och jag kunde multiplikationstabellen upp till sex gånger sju är 35, och jag tror inte att jag kan komma längre i matematiken även om jag levde i evighet. 

Jag håller på och läser om (lyssnar) på Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finn, inför att jag ska läsa Bookernominerade James av Percival Everett. Den berättar historien ur slaven Jims synvinkel och jag har hört att den vinner på att man har originalet i någorlunda färskt åminne.