Kvinnor och äppelträd

När jag lyssnade på Stad-serien så insåg jag att jag både vill och borde läsa mer arbetarlitteratur. Det är inte mycket jag läst. Jag har nog aldrig intresserat mig särskilt för 1800- och 1900-talshistoria överhuvudtaget. Men det skadar inte att få klart för sig hur det var här i landet bara en eller två generationer tillbaka. Min farfar föddes på 1800-talet. 1890 tror jag. Farmor 1903. Mormor och morfar 1915. Mina föräldrar är födda 1934 respektive 1936. När jag arbetade i hemtjänst på Söder i min ungdom minns jag att en äldre dam jag hjälpte berättade om hur hon åkte häst och vagn med sin far ner för Götgatsbacken. Jag vill minnas att han skötte en mjölkskjuts, hämtade mjölk ute på landet och körde in till stan. Det är inte så jäkla länge sedan, trots allt.

I ett korsord jag satt och löste för ett 20-tal år sedan stod det 'Harrys Helga Maria'. Svaret skulle bli 'Moa'. Min mormor hette också Helga Maria och Morfar hette Harry. Det tyckte jag var lite kul.

När mormor var 13 fick hon sluta skolan - trots toppbetyg - och cykla iväg, vinter som sommar, i ur och skur, i tunna kläder, till yllefabriken där hon fått jobb. Och när jag gick läkarutbildningen, som var den värsta plåga jag någonsin varit med om, och mest kände att jag bara ville lägga mig ner och dö, så tänkte jag på mormor: 'Jag måste ta mig igenom skiten, för dig mormor, för dig som aldrig fick chansen'.

Nåväl, efter Stad-serien gav jag mig direkt på Kvinnor och äppelträd. Den finns på min egen utmaningslista Förkovran. Och sanningen att säga så har jag faktiskt aldrig läst Moa förr.

Sally och Ellen växer upp i Norrköpings fattigkvarter åren kring sekelskiftet 1900. I vuxen ålder finner de varandra i vardagens kamp mot fattigdom och förnedring. För den saktmodiga Ellen, gift med en spritglad rallare, handlar det främst om bröd till barnen. Den vackra och uppkäftiga Sally är traktens utskämda "bolsjevik". Hon gör något som i byfolkets ögon är värre än att ligga med karlar - hon uppviglar dem. Kvinnor och äppelträd utkom 1933 och är Moa Martinsons debutbok. Boken väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, båda är släkt men växer upp på olika delar av staden. Trots ett liv i misär och elände finner de två kvinnorna en trygghet i varandra.

(Jag gillar inte riktigt den där texten, jag tycker inte att den fångar boken alls)

Jag tyckte mycket om den här boken och så småningom ska jag gå vidare med Mor gifter sig med flera.