Sent i lördags kväll började jag titta på Amerikas förenta slavar.
Inget land har så många fängslade som USA. Med över två miljoner bakom galler har fängelserna vuxit till en mångmiljardindustri. Och för att säkra vinsten behövs ett ständigt inflöde av fångar med långa straff. Oscarsvinnaren Roger Ross Williams besöker fängelset som tog hans vänner och avslöjar ett system som producerar slavar för en ny tid. Amerikansk dokumentär från 2018. Varför slaveri? är en internationell kraftsamling med målet att få igång en global diskussion om vår tids slaveri.
Antagligen kom det väl upp som tips undertill, för när jag sett den klart fortsatte jag med Dödsstraffets offer och såg de tre delarna i säsong 1.
Robert Pruett växte upp i en fattig och dysfunktionell familj med en extremt våldsam far som misshandlade honom under hela hans uppväxt. Han blev också utsatt för sexuella övergrepp. När han var 15 år var han närvarande då hans far hamnade i bråk med en granne och knivhögg honom till döds. När rättegången hölls hade Pruett hunnit fylla 16. Han dömdes till 99 års fängelse för att ha varit närvarande vid mordet. Senare dömdes han till döden för att ha stuckit ihjäl en fångvakt. Ett rent indiciemål, det fanns inga bevis och han hade inget blod på sina kläder. Han avrättades 12 oktober 2017.
I USA försöker man alltså inte skydda svårt utsatta barn i dysfunktionella familjer. Man sätter dem i fängelse. Och folk tjafsar om muslimer, om sharialagar! USA då, med sina militanta, fanatiska kristna och ett rättssysem som är som ett stort jävla skämt? Ett dödligt skämt. Ungefär i nivå med sharialagarna vad gäller humanitet. Alltså, jag upphör aldrig att förskräckas över hur ett land, som i andra avseenden ändå måste betraktas utvecklat, kan vara så extremt efterblivet, rena u-landet.
För några år sedan läste jag Nära döden av Lars Åke Augustsson och det var väl då fröet såddes, då jag fick klart för mig att det finns internetsidor som förmedlar kontakt mellan interner i amerikanska fängelser som önskar en brevvän och människor utanför murarna. Till och från har jag funderat på det sedan dess, men backat mycket för att jag har så lite ledig tid och jag varit rädd att jag inte ska kunna orka upprätthålla en kontakt. Men efter att ha suttit natten mellan lördag och söndag och tittat på de här filmerna så bestämde jag mig.
Jag gick in på Write A Prisoner och valde äntligen ut en person att skriva till och igår skickade jag mitt första mail via JPay*. Jag tittade både på Deathrow och Life Sentence. Jag var inställd på att välja någon som skilde sig från mig vad gällde yttre företeelser, men där jag ändå kunde finna gemensamma nämnare. Lite var jag nog inställd på att välja en svart, eller möjligen hispanic, yngre - eller äldre - man. Jag valde bort dem som specifikt önskade en kvinnlig brevvän, de som i sin text lade för mycket fokus på religiositet, de som var snygga - de kommer att locka andra, hellre någon ganska "ful" - och de som poserade med bar överkropp på bilden.
Den jag slutligen valde var en vit, homosexuell man, 41 år gammal med livstidsstraff. Han angav explicit i sin annons att han inte brydde sig om kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder eller nationalitet och han uttryckte stor ensamhet. Nu får vi se om jag får svar.
Jag hoppas att någon av er (som orkat ända hit) också vill välja er en inmate pen pal.
Write A Prisoner - Change a life som det står på hemsidan.
* JPay är ett mailsystem som finns i många av USAs fängelser. Internerna har själva inte tillgång till internet och kan inte ta emot vanliga mail. Man köper "frimärken", 6 för 2$, skriver sitt mail, betalar ett frimärke för varje skriven sida och skickar. Sedan skrivs mailet ut på papper och överlämnas till personen i fråga i samband med 'mail call' (uppenbarligen är det stort att få sitt namn uppläst vid mail call). Det tar upp till 48 timmar innan internen får sitt brev. Det var självinstruerande och inte alls svårt att skaffa konto och begripa hur man skulle göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar