Hundhuvud

Hundhuvud är historien om hur Asger, romanens berättare, återvänder till Danmark efter flera års vistelse i Amsterdam, för att ta avsked av sin döende farmor. Hon är den enda som kan lära honom alla släktens historier från Danmark och hennes hemstad Bergen i Norge, och kanske också ge honom några ledtrådar om den skatt som farfadern Askild gömde någon gång under kriget men som aldrig återfanns.

Likt en sentida Blecktrumman eller Juloratoriet eller Hundra år av ensamhet är Hundhuvud en berättelse som vindlar sig fram genom släkt och geografi på jakt efter familjens kollektiva minnen, stora och små, sorgliga och dråpliga. Hundhuvud tar sin början i trettiotalet, där vi i släktens ena gren finner den färgstarke men inte helt sympatiske farfadern Askild (framstående smugglare och målare) och på den endra en änglalik mormoder på motorcykel. Via Askilds äldste son Niels med de stora öronen som tillbringar större delen av sin barndom i ett skåp under diskhon når vi fram till våra dagar och romanens nu. Där förbereder sig berättaren Asger inte bara inför sin farmors död utan också för att konfrontera sina egna skräckminnen från barndomen som tagit formen av ett stort, farligt hundhuvud.

Otroligt dråplig trots genomgående ganska hemska historier. Aldrig hade jag väl anat att den skulle vara så jäkla rolig, jag skrattade högt och fnissade om vart annat. En riktig burlesk. Jag hade inte hört talas om den tidigare utan letade fram den på Storytel eftersom månadens språk för februari var danska. Det är det som är så kul med Månadens språk, man hittar sådant man aldrig hade träffat på annars. Jag valde länge och väl mellan denna och ett par, tre andra som sista bok för månaden. Vilken jäkla tur att jag fann den. Den klart bästa av de sex danska jag läst denna månad. Rekommenderas!