Sammanfattning av mars - TBR och allmänt

Ännu en månad då jag verkligen inte lyckats något vidare med min TBR. Det har gått väldigt dåligt med läsningen, däremot - som vanligt - lite bättre med att lyssna. Av sju planerade titlar har jag läst - håll i er! - två. Ridå! En bytte jag ut mot en ljudbok, (Kenzaburo Oe mot Haruki Murakami för Månadens språk) och en är påbörjad, men inte klar (Hamlet). Men en oplanerad bok läste jag precis i början på månaden, då jag ännu inbillade mig att månaden skulle bjuda på många och långa lässtunder. Så blev det nu inte.

Av ljudböckerna har jag lyssnat på alla planerade - förutom att jag blandade ihop två Alaska-böcker jag länge haft nersparade på Storytel och istället för The Arctic Homestead lyssnade på Forty Years in the Wilderness.

Jag hade precis lyckats blogga ikapp alla titlar jag läst, när detta "bakslag" kom, och nu ligger jag efter igen. Suck! Fast nu har jag ju inte lika många titlar att skriva om som jag hade i februari, eftersom jag hann läsa så väldigt mycket i januari. Väldigt mycket för mig i alla fall.

Och nedan följer lite mer privata saker som inte har med böcker att göra och som man kan hoppa över om man tycker att folk bör hålla snattran om dylikt.

Första veckan i mars var allt lugnt och bra och jag läste på som vanligt. Sedan skulle jag på kurs i Skåne och samtidigt hälsa på min mamma. Under kursen drog coronaepidemin igång på allvar. Jag kom hem sent på natten mellan fredag och lördag och var, när jag vaknade, tvungen att åka och storhandla för att sedan ta emot barnen. Tack och lov hade jag sett till att vara flexledig på måndagen, så att jag skulle hinna pusta ut. Av någon anledning blir jag så trött av sådana här resor nu för tiden.

Jag hade lovat att hålla ett kortare föredrag på läkarnas fredagsmöte - i stora aulan, öppet för alla läkare på sjukhuset och med andra sjukhus och vårdcentraler via länk. Det där med att stå på scen är inte min grej, så jag var mer än lovligt nervös, och använde den lilla lediga tid jag hade under veckan till att träna på mitt framförande; ingen tid för läsning alltså. På onsdagen fick jag reda på att min gamla pappa ramlat ner för trappan och brutit benet.

Fredagen och lördagen försökte jag få tag på mamma och fick slutligen bekräftat att hon också låg på sjukhus, med en infektion utgående från gallvägarna.

Följande vecka hade jag inte barnen och jobbade heltid (min 25%-iga sjukskrivning är förlagd till veckorna jag har barnen) och mer ändå. På grund av epidemin var det turbulent på jobbet, även om vi på rehab är rätt förskonade. Jag kom hem vid åtta, nio varje dag, efter att ha fixat nödvändiga ärenden på stan. Eftersom jag nu är färdig med min ST, det är bara papperna som ska skickas in till Socialstyrelsen, jobbar jag inte längre som underläkare, utan fungerar som specialist - även om jag inte är det officiellt. Det slumpade sig så att jag hade alla avdelningens infektioner på min sida; en patient med multiresistenta och mycket ilskna thailändska bakterier, en patient som visade sig ha influensa, och en som varken hade influensa eller covid men var skruttig ändå. Därtill avdelningens mest krävande och hopplösa patient. Alla var isolerade, på grund av thaibakterier, influensa- eller covidmisstanke.

På torsdagen fick jag besked om att mamma bara blev sämre och sämre och de trodde att det rörde sig om dagar. De skulle göra undantag från besöksförbudet och jag kastade mig i bilen och åkte ner till Skåne - efter att ha rondat, ordnat med jobbet, ordnat så att Lassepappan skulle ha kvar barnen, fixat djurvakt och packat.

När jag kom fram sent på torsdagen efter att ha sträckkört fick jag inte komma in. Mamma hade bytt avdelning under dagen och från den nya meddelade man att hon inte alls var så dålig och att besöksförbud gällde. Jag stannade kvar på fredagen och fixade mammas lägenhet, och åkte hemåt igen på lördagen. På vägen upp fick jag reda på att pappa var covidsmittad.

När jag vaknade på söndagen hade jag ont i halsen, huvudvärk och lite småtungt att andas.

Jag är, naturligtvis, sjukskriven, men det går verkligen ingen nöd på mig. Pappa klarar sin covid-infektion bra, trots sina 85 år. Han har feber och hostar mycket, men är annars ok. Det värsta är nog isoleringen. Mamma verkar bli bättre, även om hon fortsatt är dålig - hon har så mycket i botten. Jag har nu fått reda på att gallblåsan var perforerad och det orsakar naturligtvis en väldig inflammatorisk reaktion, så hon har vätska i både höger lungsäck och i buken. I lungsäcken har hon fått dränage och eventuellt ska hon få ett i buken också. Jag förundras och gläds över att hon - i det skick hon var redan från början - överhuvudtaget klarar detta.

Ingen fara på taket alltså, men det blev lite för stressigt för mig, allt det här, därav bortvaro från egen blogg och er andras. Nu är det faktiskt riktigt skönt att bara få ligga här i lugn och ro och vila, läsa och komma igång med bloggandet igen.