Richard Brautigan slog igenom stort under kärlekssommaren 1967, men trots att han gjort San Francisco till sin hemstad hörde han egentligen varken hemma bland hippies eller i den tidigare generationen beatpoeter. Han är något helt för sig själv, en melankoliker med humor, en språkmagiker som aldrig tappar verkligheten ur sikte, en poet som kan komprimera ett liv till tre rader eller låta ett ögonblick uppta tio.
Jag tror att jag upptäckte Brautigan genom något slags mailprenumeration på dikter, på engelska, en om dagen, för länge sedan. Det här var mitt första möte med honom, och jag föredrar dikten på engelska, även om den finns översatt i boken.
The act of dying
is like hitch-hiking
into a strange town
late at night
where it is cold
and raining,
and you are alone
again.
Suddenly
all the street lamps
go out
and everything
becomes dark,
so dark
that even the buildings
are afraid
of one another.
Brautigans poesi är rätt speciell och jag tycker om den. Han har även skrivit prosa och jag är väldigt nyfiken på hans bok Trout Fishing in America. Jag skulle också vilja läsa hans dotters, Ianthe Brautigans, bok om honom, You Can't Catch Death. Brautigan led av psykisk ohälsa och tog sitt liv 1984, 49 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar