Djävulsgreppet

En kvinna anländer till Florens där allt tycks henne främmande och överväldigande. Tegeltaken, kyrktornen, alla älskande par. Mannen hon har träffat. Hon tänker att hon själv kommer från en mycket karg trakt, har mycket att lära, och att han kan vara den som tinar den bottenfrusna jorden inom henne.

Det här är berättelsen om de två, om deras kroppar och sinnen. Om hennes grepp om honom, och hans allt hårdare grepp om henne. Djävulsgreppet.

Men alltså... vad är detta och vad är det jag inte förstått? Augustnominerad, på topplistorna och hyllad av typ alla, men jag tyckte att den var fullkomligt bedrövlig. Första halvan var mördande tråkig, jag förstår inte ens hur jag orkade lyssna vidare. Andra halvan var bara motbjudande. Ingenting är trovärdigt och jag förstår inte syftet med det hela. 

”… så snillrik, så rolig, så oförutsägbar. Så tät och atmosfärisk …” (Rebecka Kärde, Dagens Nyheter)

Rolig?!? Vad är det som är roligt? Det finns verkligen ingenting i den här boken som är roligt. 

Nu måste jag googla runt lite och se vad andra skrivit. Kanske kan det få mig att förstå något jag tidigare inte greppat.