tisdag 17 december 2019
Kyrkbröllop & Kungens rosor
Moa Martinssons självbiografiska serie om Mia ingår i min utmaning Förkovran under rubriken Svenska klassiker. Mor gifter sig läste jag redan i juli och nu i november och december har jag klämt följande delar.
Mia är oäkta barn till Hedvig i sekelskiftets Norrköping. I början av sitt liv är hon bortplacerad, men när Hedvig gifter sig, då Mia är i sju-årsåldern, kan hon ta henne till sig. Men styvfadern super och springer med andra kvinnor och Hedvig får mestadels försörja dem så gott hon förmår på egen hand. De flyttar ofta, endera för att få arbete, för att de inte kan betala hyran eller för att styvfadern misskött sig, och det blir inte mycket till skolgång för Mia.
Moa Martinson har ett ganska speciellt sätt att skriva, väldigt vardagligt och okonstlat - i synnerhet för den tiden. Böckerna kom ut mellan 1936 och 1939.
Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att läsa klassiker och jag har upplevt det som en brist hos mig att jag (tidigare) läst så få. Många verkar ha bestämt sig för att klassiker är tunga och svåra och att ingen normal människa kan ha glädje av dem. Många verkar rent av sätta en ära i att de minsann inte läser klassiker och inte läser Nobelpristagare, och se lite nedlåtande på dem som gör det, som stroppar som sätter sig på sina höga hästar och försöker låtsas vara fiiina. Bildningsförakt, var det ja.
Det handlar om att få tillgång till, och förståelse för, vår egen historia. Var vi kommer ifrån. Det är inte självklart att vi har det så bra som vi har det i Sverige. Andra har gått före, slitit mycket ont och riskerat liv och lem för att vi skulle nå hit. Så som Mia hade det, så hade gemene man det för bara några generationer sedan. Och jag vet inte om man riktigt förstår det om man inte läst till exempel Mor gifter sig eller P A Fogelströms Stad-serie, även om man lyssnade andäktigt på historielektionerna i skolan. Jag tror att man blir mer ödmjuk och mer förstående gentemot dem som har det svårt, när man till fullo lyckats ta detta till sig. Det kunde varit jag. De privilegier jag har är inte självklara.
Själv sitter jag med en hög utbildning, bra lön och ett stort hus, dessutom med ersättning för att jag för närvarande bara klarar av att arbeta halvtid - inte från Försäkringskassan, förvisso, utan via en försäkring via jobbet. Jag hade aldrig suttit här om inte någon gått före och banat väg.
Och jag blir rent folkilsk när jag ser 40-talister lägga ut eller dela Youtube-klipp på Facebook, där de hävdar att Vi byggde det här landet så det är vår rätt att få pension. Nej, ni byggde inte det här landet. Ni har suttit och håvat in frukterna av de andra slitit för - och gjort det på de svagas bekostnad. (Jo då, jag och min generation också). Och det är faktiskt ingen självklar rätt att få pension bara för att man arbetat x antal år. Folk har arbetat tills de stupat i hundratals år, utan att få ett öre för det. Och "rätten" till en anständig pension är svenskarna på god väg att rösta bort, vi har hållit på länge nu. Och detta för att folk inte kan sin historia, för att de inte tänker längre än näsan räcker, inte förstår att man inte kan ha kakan kvar och äta den samtidigt, inte förstår att det inte alls är självklart att vi har det så bra som vi har det, att det inte alls är självklart att det kommer att förbli så i all evinnerlighet, utan att vi anstränger oss, utan att vi offrar något.
Och när jag skrivit det här läser jag äntligen en sparad artikel från SvD som jag inte hunnit med, och se, jag är i alla fall inte helt ensam om den senare delen av mitt resonemang :)
Bengt Brülde är professor i praktisk filosofi. Läs gärna artikeln 40-talisterna bör inse – det är ”payback time” . Själv är jag 60-talist. Det betyder inte att jag inte känner mig träffad.
Ja, se där, nu kom jag långt bort från Moa Martinsons serie om Mia. Eller inte.
måndag 16 december 2019
Vinternoveller
Ingvild H. Rishøi är en av de starkast lysande stjärnorna i den norska litteraturen idag och har hyllats av en samlad norsk kritikerkår. Hon skriver med stor klassmedvetenhet, men också med en viss dos av nåd - en säregen blandning mellan realism och H. C. Andersen-saga. Det handlar om att inte ha råd med nya trosor åt sin dotter. Om att vara på flykt med sina småsyskon genom ett isande vinterlandskap. Om att kastas upp på land som en död fisk när man lämnar mörkret på fängelsets botten.
Det här är en fantastiskt fin novellsamling och Rishøi förtjänar verkligen de lovord hon fått. Om de små, de marginaliserade och deras vardagskamp - och om dem som faktiskt ser dem och sträcker ut en hand. Hur mycket den där utsträckta handen kan betyda, att en liten puff i rätt riktning kan göra stor skillnad. Fast det där med H C Andersensaga vet jag inte om jag kan skriva under på.
Rishøi har tilldelats Kritikerpriset, Bragepriset och Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för Vinternoveller. Boken gavs ut 2014 och kom i svensk översättning 2018.
Sanslöst begåvat: Läs, bara läs!
Herregud, låt denna pärla till novellsamling få den uppmärksamhet den förtjänar, låt den inte drunkna i bokflodens brus […] Rishøi skildrar de allra mest utsatta i klassamhället, men hon gör det på ett sätt som inte är helt vanligt; med självklarhet, på allvar och – framför allt – med den litterära framställningen först. Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
Och jag säger som Therese Eriksson: Läs!
29 november anger Goodreads för den här. Jag fortsätter att kämpa mig ikapp.
Authors & Characters - Erik
Authors & Characters utgår från Lyrans Noblesser om måndagarna.
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.
Eric Linklater föddes i Wales 1899. Hans far var från Orkneyöarna och stora delar av uppväxten tillbringade han där. Namnet Linklater är ett lokalt namn av fornnordiskt ursprung. Hans morfar var född i Sverige och Linklater var under hela livet intresserad av Skandinavien. Han skrev humoristiska romaner, barnböcker, poesi, historiska romaner samt en självbiografi i tre delar. I Sverige torde han vara mest känd för barnboken Det blåser på månen (1944). Åtminstone två av hans böcker handlar om vikingar: Männen från Ness och Vikingar . Den förra beskrivs som "vildsint, blodig, dråplig och burlesk". Den gavs ut 1933 och översattes till svenska av Frans G Bengtsson. (Röde Orm kom ut 1941)
Jag tror att jag läste Det blåser på månen som barn, men jag är inte helt säker. Jag minns att min bästa kompis på den tiden, Marie, älskade boken, och det kan vara så att det bara är hennes intryck av boken jag fått mig till livs. Så här såg boken ut på den tiden, jag minns omslaget väl.
När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.
Så sa Dina och Dorindas pappa major Rytter till sina döttrar innan han gav sig iväg på en lång och farlig resa till Bombardiet. Dina och Dorinda försökte nog vara snälla, men eftersom vuxna inte alltid kan skilja på hjälpsamhet och ofog och eftersom det blåste på månen så började en mängd underliga saker att hända.
Jag tror faktiskt att jag måste läsa (om?) Det blåser på månen och försöka få fatt på något annat av Linklater. Nu har jag hunnit bli riktigt nyfiken på honom.
Erik heter huvudpersonen i Jan Guillous Ondskan. Jag har väldigt länge tänkt att jag ska lyssna på den, men drar mig eftersom den rimligen måste vara väldigt otäck. En sadistisk far och pennalism på ett internat. Hu! Jag är som bekant mycket känslig när det gäller våld och skräck. Samtidigt tror jag att den är väldigt bra och jag vill inte missa den.
Erik är van att få stryk. Hans farsa slår honom varje dag. I plugget är Erik ledare för ett gäng som begår brott. När gänget åker fast måste Erik börja i internatskolan Stjärnsberg. Och här är våldet värre än hemma, mycket värre. Ondskan är en fruktansvärd bok om våld och grymhet.
Boken har filmatiserats med Andreas Wilson i huvudrollen och satts upp som monolog, bland annat på Dramaten, av Benny Haag. Jag har inte sett någondera.
söndag 15 december 2019
Pärlfiskaren
Miranda är den skickligaste pärlfiskaren av alla. I den här berättelsen sveps vi med henne ner i djupen, in i en värld där pärlor sjunger på havets botten, med gormkrabbor och, om det vill sig illa, roshajar.
Miranda hittar de vackraste pärlorna i djupen och vet att ögonstenen, den mytomspunna och värdefullaste pärlan, kan bli hennes. Men vad ska hon ta sig till med Syrsa, barnet hon tvingas göra sällskap med? Syrsa som pladdrar och som inte ens kan dyka utan att röra upp sand!
Karin Erlandsson för oss till ett främmande men alldeles självklart land med nya ljud, smaker och dofter. Hon berättar en betagande historia om längtan, begär och vänskap, om vad som egentligen är viktigt i livet.
Pärlfiskaren är en äventyrsberättelse för barn och ungdomar, eller varför inte för vuxna.
Den här boken läste jag för min Astrid, 8 år. Jag fick nys om den via Instagramkontot barnensboktips. Jag kände att den kanske var lite svår för min lilla Nasse - hon är inte särskilt mogen för sin ålder - men hon upprepade förnärmat varje gång jag frågade att den var jättebra, att hon inte ville byta bok utan höra vidare. Adlibris anger 9-12 år.
Den var rätt speciell och jag tycker att man märker att författaren är finsk. Det är någonting i finska barnböcker som skiljer sig från svenska, något som jag inte för allt i världen kan sätta fingret på. En fin berättelse, inte särskilt tillrättalagd, med något stillsamt och lågmält över sig, trots det äventyrliga.
Pärlfiskaren är första delen i Legenden om ögonstenen. Följande delar heter: Fågeltämjaren, Bergsklättraren och Segraren.
Boken belönades med Runeberg Junior-priset 2018 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris samma år.
lördag 14 december 2019
Veckans mening - vecka 50
Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Vi bjussar på en mening från senaste veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.
Förra veckan fick jag inte till någon mening; jag hade knappt hunnit läsa något och var allt för stressad och överlupen av måsten för att ha tid att sätta mig ner och läsa och se om något dök upp. Men nu så, är jag fit for fight igen.
Han blåste ut stjärnformade rökringar, blå, i den vita luften.
The Secret Commonwealth
The Book of Dust är uppföljaren till His Dark Materials (Den mörka materian). Första boken i serien, La Belle Sauvage, utspelar sig före händelserna i His Dark Materials. Jag var helt inställd på att The Secret Commonwealth också skulle göra det, men det visade sig att den tar vid där den första serien slutar. Nå ja, ett antal år efter. I denna bok är Lyra vuxen.
Lyra is no longer a child. The Secret Commonwealth is set 20 years after the events of La Belle Sauvage: The Book of Dust Volume One unfolded, and seven years after readers left Lyra and Will Parry on a park bench in Oxfords Botanic Gardens in The Amber Spyglass, the final book in the His Dark Materials series.Global in scale, The Secret Commonwealth sees Lyra, now an independent young woman, forced to navigate a complex and dangerous new world as she ventures far beyond the edges of Oxford, across Europe and into Asia, in search of an elusive town said to be haunted by dæmons.
Att Lyra nu är vuxen märks tydligt på språket, som jag upplever klart annorlunda - men högst lämpligt - i denna bok. Jag skulle säga att den är mindre barnvänlig än de tidigare böckerna. Michael Sheens inläsning är också lite mindre dramatisk än i La Belle Sauvage - dock inte sämre för det.
Alltså, jag älskar Pullman! (Uppenbarligen har han under året blivit Sir Philip Pullman) Nu väntar jag bara på tredje delen i The Book of Dust. Förhoppningsvis kommer även den läsas in av Sheen. Han gör det förjävla bra!
Här finns Pullmans hemsida.
fredag 13 december 2019
För mycket lycka
För många år sedan lånade jag en novellsamling av Alice Munro, började läsa och tyckte att det var fantastiskt bra. Jag hann dessvärre inte särskilt långt innan jag var tvungen att lämna tillbaka boken. Sedan dess har jag tänkt, år ut och år in, att jag måste läsa Munro. Jag var säker på att boken jag lånade var Kärlek, vänskap, hat, men när jag började lyssna på denna, så insåg jag direkt att det var den jag hade hemlånad.
Tio hudnära noveller av 2013 års Nobelpristagare i litteratur. Alice Munros berättelser rymmer ofattbar grymhet, svek och brutalitet, men också en seglivad kärlek och mänsklig värme. Munro skriver med sin sedvanliga ömhet, eftertanke och skärpa. Hon avslöjar det spel som ständigt pågår mellan människor, även när det nästan inte märks.
Bäst tyckte jag om Dimensioner, Fria radikaler och Barnlek. Riktigt, riktigt bra och på var sitt sätt ganska obehagliga. Titelnovellen - som till och med jag fattade att den handlar om Sonja Kovalevskaja (även jag sedermera insåg att jag alltid blandat ihop henne, namnmässigt, med Alexandra Kollontaj) - var kanske den novell jag tyckte minst om. Därmed inte sagt att den inte var bra. Bara det att de flesta andra var så himla bra. Den är uppenbarligen inte heller typisk för Munro.
Som vanligt ligger jag efter med att skriva om mina lästa böcker. 5:e november anger Goodreads för denna.
Boken ingår i min egen läsutmaning Förkovran, under rubriken Tidigare Nobelpristagare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Bokslut mars
Nej, med mars var det slut på det roliga. Trots att det är lugnare på jobbet - i e jag har varit riktigt duktig på att inte ta på mig över...













