Tisdagstrion - Afrika

 

Tisdagstrion som utgår från Ugglan & Boken har denna vecka temat Afrika.

Jag tror jag hoppar över de väldigt bra, men också väldigt dominerande när det kommer till afrikansk litteratur - nigerianerna samt Abdulrazak Gurnah, för jag tänker att det är flera andra som kommer att ha med dem. 

Kanske är det fler med mig som framförallt tänker på den subsahariska delen av kontinenten när de hör 'Afrika'. Jag vill emellertid slå ett slag för även för den arabisktalande delen. Ibrahim al-Koni är tuareg från Libyen. Jag har läst två böcker av honom, denna och Guldsand, och tyckt mycket om båda två.

Huvudpersonen är tuaregen Asouf, numera en gammal man. Han har tillbringat hela sitt liv i öknen, och vallar nu sina getter i wadin, den uttorkade flodfåran. Han har vuxit upp ensam med sin mor och far, inte i någon grupp eller i något samhälle. Sedan barnsben skyr han följaktligen också andra människor. Även de passerande handelskaravanerna, med vilka han måste utbyta varor för att överleva, närmar han sig endast motvilligt.

Helt kan han dock inte undvika andra människor. Han blir av landets myndigheter uppmanad att vakta de fornlämningar som finns utmejslade och målade på ökenklipporna i det område där han håller sina djur. De turister som kommer för att beskåda sevärdheterna är vördnadsfulla och stillsamma. Men en dag möter han två män som har andra avsikter. De vill ha något av honom, och kräver sin rätt oavsett om han vill ge dem det eller ej.

Jag fortsätter väl att tjata om Mia Couto, från Mocambique. Jag tycker att han är helt fantastisk. 

I mars 1560 kommer jesuiten Don Gonçalo Silviera till Sofala i sydöstra Afrika med det portugisiska skeppet Nossa Senhora da Ajuda. Han har seglat till Moçambique med ett uppdrag att kristna den svarte kejsaren vars välde sträcker sig ända till etiopernas rike.

I vår tid kommer ett afroamerikanskt par till byn Vila Longe. Med sig i bagaget har de biståndspengar, och en dröm om att få återvända till sitt ursprung. Byns invånare bestämmer sig för att dra fördel av amerikanernas naiva förhoppningar och iscensätter det "riktiga" Afrika.

Madonnan vid Nilen, som utspelar sig i Rwanda, var både väldigt bra och väldigt lärorik.

I närheten av Nilens källa, högt uppe i de rwandiska bergen, står en staty av en svart madonna. Här ligger också internatskolan Notre-Dame-du-Nil, dit de rika och mäktiga sänder sina döttrar för att de ska hållas på avstånd från stadens faror och frestelser. Men på skolan frodas istället nedärvda fördomar mot alla som inte tillhör majoritetsfolket hutu. Och medan regnperioden pågår för fullt utanför, trappas den hatiska och våldsamma stämningen upp innanför skolans väggar.