Med råttorna kommer pesten, och Oran i Nordafrika blir en stad i belägringstillstånd. Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. Men en liten grupp, med läkaren Bernard Rieux i spetsen, tar upp kampen mot pestens härjningar. Hans skildring av det sega motståndet mot lidande och död är en ständigt aktuell berättelse om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod, och om solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet.
Jag hade inte läst Camus förut och tyckte väl att det var så dags. Därför var det mitt val av klassiker för juli i Vargnatts utmaning 6 klassiker på 6 månader - del 4.
Jo, jag gillade den, det gjorde jag, även om det kanske inte var en av de där klassikerna som riktigt får en att jubla. Jag läste någonstans att Kazantzakis förlorade Nobelpriset till Camus med bara en röst - jag vet inte om det stämmer - och skulle jag bedöma bara på den enda bok jag läst av respektive författare - denna och Spela för mig Zorba - så skulle jag hellre sett att Kazantzakis fick det. Men det är ju bara två enstaka böcker och jag är inte litterärt kunnig nog att bedöma. Jag har ju en faiblesse för det som brukar beskrivas som "mustigt" när det gäller litteratur, och Zorba var verkligen mustig. Pesten är lite mer av den stillsamma, lågmälda typen. Lite som att sätta Gabriel García Márquez mot Patrick Modiano, om ni förstår vad jag menar. Jag gillar det, det gör jag, men det är det mustiga som biter sig fast, som får mig att sväva.
Camus fick mig inte att sväva, men jag tyckte om boken och jag är glad att jag har läst den. Det är ju så med klassikerna, alla är inte så lättillgängliga och underhållande på det där kickgivande sättet, de kräver ofta en del av sin läsare, men det ger ändå så mycket att läsa dem. Att ta del av vårt gemensamma kulturarv, vårt västerländska kanon. Det ger något slags stadga, en referensram som är vid och solid. Sedan tycker jag gott att man kan sticka ut några av sina tentakler mot världslitteraturen och inte bara begränsa sig till vårt västerländska arv, men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar