År 1944 kommer tvillingsystrarna Pearl och Stasha till Auschwitz med sin mamma och farfar. De sätts i Mengele Zoo, nazisternas mänskliga experimentverkstad med tvillingar. Flickorna upplever förskräckliga fasor och de personligheter de en gång har delat klyvs nu i två: Pearl blir ansvarig för det sorgliga, det goda och det förflutna. Stasha får stå för det roliga, det vildsinta och framtiden. På vintern försvinner Pearl. Stasha sörjer tvilling, men håller fast vid tanken att Pearl fortfarande lever. När lägret befrias av Röda armén ger hon sig ut genom Polens förödelse för att hitta Pearl och försöka forma sig en framtid.
Jag läser väldigt gärna böcker om Förintelsen - jag tycker att det är alla Européers förbannade skyldighet att göra det. Den här har höjts till skyarna, åtminstone bland bokbloggare, och baksidestexten lovar gott.
Men näe! Jag tycker att den är bedrövlig. Grundstoryn är intressant, men boken är malande, tjafsig och tramsig med tjatiga tankar som inte känns ens avlägset rimliga för en flicka i yngre tonåren. Jag fullkomligen avskyr hennes språk.
Bebisen grät tillräckligt mycket för att vattna en lind.
Du förstår pillret som hämnarna hade gett mig, giftet som var ämnat för Mengele och som jag hade burit i min mun upp ur saltgruvans djup, det låg fortfarande i tryggt förvar i min strumpa, det tog vartenda steg tillsammans med mig, viskade hela tiden in i mina vrister, som av en slump bestod av nerver och vener som gick hand i hand med mitt hjärta.
... eftersom de redan var lika uppenbara som det ärr som kölhalades över pannan på honom
Hjärtat kvittrade av återförening och tungan domnade av glädje. Mjälten informerade lungorna om att de hade förlorat det stora vadet. Jag sa ju det! sa mjälten och tankarna, de rosiga tankarna, de tänkte framåt mot en framtid som jag hade trott varit förlorad för alltid.
Men snälla! Kräkvarning för min del. Ungefär på samma nivå som 50 nyansers inre gudinnor som dansar rumba - eller vad de nu gjorde. Sämsta boken i år!
Men näe! Jag tycker att den är bedrövlig. Grundstoryn är intressant, men boken är malande, tjafsig och tramsig med tjatiga tankar som inte känns ens avlägset rimliga för en flicka i yngre tonåren. Jag fullkomligen avskyr hennes språk.
Bebisen grät tillräckligt mycket för att vattna en lind.
Du förstår pillret som hämnarna hade gett mig, giftet som var ämnat för Mengele och som jag hade burit i min mun upp ur saltgruvans djup, det låg fortfarande i tryggt förvar i min strumpa, det tog vartenda steg tillsammans med mig, viskade hela tiden in i mina vrister, som av en slump bestod av nerver och vener som gick hand i hand med mitt hjärta.
... eftersom de redan var lika uppenbara som det ärr som kölhalades över pannan på honom
Hjärtat kvittrade av återförening och tungan domnade av glädje. Mjälten informerade lungorna om att de hade förlorat det stora vadet. Jag sa ju det! sa mjälten och tankarna, de rosiga tankarna, de tänkte framåt mot en framtid som jag hade trott varit förlorad för alltid.
Men snälla! Kräkvarning för min del. Ungefär på samma nivå som 50 nyansers inre gudinnor som dansar rumba - eller vad de nu gjorde. Sämsta boken i år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar