Historien om två städer

Charles Darnay gör allt för befria sig från sitt arv och sin historia. Men nu råkar han vara infödd i den styrande klassen i Frankrike. Vi befinner oss mitt i tiden för den franska revolutionen.
Historien om två städer [A Tale of Two Cities, 1859] är Charles Dickens mäktiga roman om den kanske viktigaste enskilda politiska händelsen i Europas historia - den franska revolutionen - författad 70 år efter att den ägde rum. Metropolerna Paris och London är här motpoler, på oförglömligt vis besjälade, samtidigt som de är spelplatser för människor som till det yttersta tvingas ta sina öden i egna händer.

Inledningen till den här boken är nog den snyggaste jag någonsin sett. Jag hade med den i En  smakebit på søndag tidigare i höstas. Jag tycker att Dickens är helt fantastisk, berättelserna, humorn, det sociala patoset.

Charles Darnay är alltså fransk adelsman, men upprörd över de sociala orättvisorna i Frankrike, lämnar han sitt namn och sitt arv och bosätter sig i London, där han arbetar som lärare och sedermera gifter sig. Men så reser han tillbaka till Frankrike, då en före detta anställd råkat i trångmål och behöver hans hjälp. I Frankrike ses han som förrädare på grund av sitt adelskap, trots att han lämnat allt på grund av sympati med de utsatta, utsugna, utarbetade, utfattiga.

Dickens skildrar hur de fattiga behandlas av adeln och hur svårt de lider, utan att för den skull rättfärdiga vad de själva gör under Franska revolutionen, då människor förlorade huvudet i giljotinen i parti och minut, helt godtyckligt efter absurda skenrättegångar. Riktigt otäckt faktiskt. Havererade rättssystem är jäkligt otäckt.

Ja, det krävdes verkligen fyra män i praktfulla uniformer och när den förnämste av dem skulle föra den lyckliga chokladen till monseigneurs läppar, kunde han helt enkelt inte existera utan två guldur i fickan, ett mode monseigneur själv hade lanserat. En lakej bar in chokladen i hans nåds rum, en annan piskade den med en liten apparat, som han för detta ändamål hade med sig, en tredje räckte monseigneur servetten och den fjärde - han med gulduren - serverade chokladen. Monseigneur kunde omöjligt avvara en enda av dessa tjänare vid chokladdrickningen utan att hans värdighet skulle ha lidit betydligt. Hans vapensköld skulle ha fått en outplånlig fläck, om chokladen blivit serverad av tre lakejer, och hade det endast varit två skulle det ha blivit hans död.

Helt i nivå med Oliver Twist och David Copperfield, som är de Dickensromaner jag hittills gillat bäst.

Det här var en av klassikerna i min utmaning Förkovran. Jag läste ut den i början av november, men ligger fortfarande förskräckligt mycket efter med plitandet här. Som synes.