Där rinner en älv genom Saivomuotka by

Den här har jag spanat efter länge. Inget av mina bibliotek har haft den när jag kollat, men så plötsligt stod den där, på boksnurran för nyinkommet. Och jag kastade mig över den, förstås.

En släktkrönika om en familj, men också om betydelsen av en plats och om ett Sverige i förändring. Från att det 1895 föds en lill-unge till att klara och älska, Maija, och att Israel Raattamaa får ta över ett pörte vid Muonioälven, fram till 2010-talet när släkten är utspridd. Genom berättelsen flyter älven, konstant och rörlig på samma gång, precis som de generationer av människor som lever utmed vattnet eller flyttar och kommer tillbaka.

Ja ni vet, jag och Norrland. Jag liksom bara måste läsa den, trots brist på tid, mitt i julstök och med en stark önskan om att hinna klart med mina utmaningar innan året är slut. Ja, och nu är den alltså utläst, så här på annandagen.

Det är en väldigt fin bok, vacker rent av. Jag tycker mycket om den insprängda meänkielin (antar jag att det är) som ofta, men inte alltid, följs av en svensk översättning. Jag kan typ tio ord på finska (nej, det är inte finska, men mer finska än svenska i alla fall) och förstår inte ett smack, men jag tycker om det.

... väsy väsy västäräkki, nuku kun mie en on kulttan... vaivu maalle valkealle... nuku nuku nurmilintu...

...trött så trött är sädesärlan, sov fastän jag ej har guld... vila dig på goda jorden... sov ja sov du lilla myrspov...

Jag hittade hela vaggsången här när jag googlade. Jag kan faktiskt inte få fram att nurmilintu betyder just myrspov, men jag tyckte att det var särdeles sött, lilla myrspov. Det finns, fann jag, ett stickmönster till en sjal som heter Nurmilintu. Vill man sticka den så finns mönstret här. Det är nästan så att jag blir sugen, bara för att.

Jo, långt norrut är det

Och från pärlbandet som är Maijas barn börjar det dras som spindeltrådar av barnbarn som hon tyst och bara sällan smeker över huvudet.

Och här har vi en av spindeltrådarna, Pia Mariana Raattamaa Visén