Rövarna i Skuleskogen

Jag stack emellan med denna i juni, medan jag höll på att läsa Spela för mig Zorba, för att det kändes så passande att läsa den uppe i buan. En hyllvärmare definitivt, den har stått i hyllan i en 30 år eller nått. Varför har jag inte läst den förr? Säkert för att jag tyckt att den har varit för tjock. Jag är ju särdeles förtjust i kortromaner, och det har alltid funnits något tunnare, minst lika lockande att välja istället. På gamla dagar har jag dock bättrat mig och ger mig på en och annan tegelsten.

Han heter Skord och han kommer från skogen. Är han en människa? Knappast. En del använder ett annat ord, ett som han inte tycker om.
Han vandrar långt under sin levnad och ser andra länder och folk. Men han kommer alltid tillbaka till skogen under Skuleberget. Långa tider hör han till rövarbandet. Han lever fort och ibland ont och han råkar mycket illa ut. Stegar brakar, åskan slår ner, hus brinner upp. Skord blir hängd upp och ner i ena foten.
Själv säger han att det finns två slags äventyr i världen. Han påstår sig föredra den andra och mer tankeväckande sorten, den som försiggår i andens och tankens världar.
Han påstår också att han har gjort guld. Och till Xenia, den bortförda och bittert främmande, säger han: - Jag vill hellre dö än skiljas från dig. Då har han fått en själ.
Finns det själar?
Ja. Själar är som malar i kärret om sommarnatten. Hittar de en kropp att bo i så lyser de upp den inifrån som palten i en hornlykta.
Skords själ hittar honom till slut. Då har han levt i femhundra år - bland människor.

Jag har nog bara läst en titel av Kerstin Ekman förut, Urminnes tecken. Även den handlar om skrymt och skrott, fast i än högre grad än denna. Och jag gillar det. Jag gillar det där inslaget av skrymt och övernaturligt, av magisk realism. Jag måste läsa mer av Ekman - även om nu inte allt innehåller övernaturliga väsen.