Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död.
När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.
"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick.
Det är så sanslöst tragiskt, så sorgligt, så fruktansvärt. Och så byråkratin på det. Man baxnar liksom. Hur mycket ska en och samma människa egentligen behöva drabbas av? Och det gäller både Tom och Karin, var för sig. Men livet är inte rättvist, fast vi så gärna vill att det ska vara det. Och på något vis är det vackert, att vi trots allt lever i ett såpass rättvist samhälle, att människor förväntar sig att även livet i stort ska vara rättvist. Än så länge gör vi det, någorlunda.
Berättelsen är oerhört gripande och jag har svårt att sluta lyssna, men ändå gnager det hela tiden: men varför låter han inte Karins föräldrar att träffa henne? En bit in i boken kommer viss förklaring som liksom hjälper mig att någorlunda förtränga det jag inte förstår, inte kan acceptera. Men nu, sedan jag avslutat boken stör det mig mer och mer hela tiden.
Det må så vara att Karin sagt till Tom vid ett tidigare sjukdomstillfälle att hon inte ville ha sina föräldrar hos sig på sjukhuset där hon återhämtade sig efter en operation, men herregud, i boken är hon döende. Han förvägrar ett föräldrapar att sitta hos sin döende dotter. Nej, jag kände inte Karin, men det gjorde Tom, och ändå är jag 100% övertygad om att Karin skulle velat att hennes föräldrar fick vara hos henne, de med, under hennes sista tid. Det var ju inte så att hon sagt upp bekantskapen med dem eller så. Hade någon hindrat mig från att vara hos mitt döende (vuxna) barn så hade jag aldrig någonsin förlåtit den personen. Hur kan de förlåta honom? För att inte förlora sitt barnbarn också? Och för mig är det obegripligt att inte vården har gått in och försökt medla. Eller så gjorde de det.
Jag får i princip samma panikkänslor när jag tänker på det här som jag fick när jag lyssnade på 'Torka aldrig tårar...' då Benjamin inte får delta i och runt begravningen av sin älskade Rasmus. Man får inte neka någon som älskar att vara delaktig vid livets slut. Man bara får inte det!
Och trots att boken var gripande och bra så kan jag efteråt bara tänka på en sak: Jag tycker inte om Tom. Jag tycker att han är en jävla skitstövel, en inbillsk jävla stropp, en fullblodsegoist utan förmåga att se sammanhang utifrån något annat perspektiv än sitt eget. Och när jag googlar runt hittar jag tusen och en bilder av honom, tusen och en "snyftartiklar" i veckopressen, en hyena i kepa. Stackars Karins föräldrar, stackars Karin!
Den här boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015 och var mitt val för året under den rubriken i min egen läsutmaning Förkovran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar