Det finns folk och djur. Och så finns de andra. Förr var det fart på dem, ända nere i byarna. Men nu har de dragit sig undan. En del av dem bor i fjällskogen på Gielas sluttningar. Det är inte lätt att få syn på dem. Man kan tro att de bara är tussar av dimma på myren som rör sig.
I Urminnes tecken får vi komma dessa varelser inpå livet. Alla de stora saker som händer nere i mossan och inne i grandunklet blir till berättelse. En berättelse om hur Skymt grips av kärlek, hur han ändrar världens gång genom att prata, om krig och sång och om det gömda och glömda urminnet långt inne i bergets mörker.
Jag hade plockat ihop en liten hög böcker som jag kände att jag absolut ville läsa medan jag var uppe i buan, alldeles ensam, under min semester. Nu gick det ju som det gick med den semestern men i juli lyckades jag i alla fall få till det så att jag bodde där uppe i nära två veckor, samtidigt som jag pendlade till jobbet.
Urminnes tecken var en av de böckerna. Det kändes verkligen som det skulle passa att läsa om skrymt och skrott där uppe och det gjorde det också. Varför dras jag så norröver när det gäller litteratur? Jag som älskar stora lövskogar och knappt ens känner mig hemma här i Dalarnas barrskogar. Skogar och skogar förresten. Här där jag bor finns knappt några skogar. Det är kalhyggen och trädåkrar så långt ögat når. Så snart jag åker söderöver och ser de stora lövskogarna så är det som om hela jag slappnar av: ja men det är ju så här det ska vara, det är här jag hör hemma, inte förstod jag att jag längtat så efter det här. Så vadan då detta sug norröver?
För att läsa om norrlandsskogarna får mig också att känna mig hemma. Längta dit. Och jag är inne på Jonna Jintons sida lite nu och då och blir matt. Längtar norröver.
Kanske är det skogen jag längtar efter, skog istället för kalhyggen och trädåkrar, och den skogen kan ligga var som helst? När jag lyssnade på Maria 'Vildhjärta' Westerbergs sommarprogram blev jag gråtfärdig och hade god lust att åka och fria till henne ögona böj. Och Värmland ligger söder om Dalarna. Fast Maria verkar ju lyckligt gift och jag ska inte ha någon partner, och skulle jag ha det så skulle det ju faktiskt vara en man. Men ändå.
Hur som helst, Urminnes tecken är en ljuvlig bok. Riktigt fin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar