Ett barn av alla folk

I maj, när månadens språk var indonesiska, läste jag Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer och den gav mersmak, en fantastisk bok tyckte jag. Det här är andra delen i vad som brukar kallas Burukvartetten. Kvartetten framfördes ursprungligen muntligt för medfångarna på fängelseön Buru, där Toer satt som politisk fånge 1965-1979.

Minke kommer från en förnäm javanesisk släkt och rör sig hemtamt bland de holländska kolonisatörerna. Han drömmer om att bli författare eller journalist. För att kunna lära sig att tala till bönderna på böndernas språk ger han sig ut på landsbygden. Det leder till ett häftigt uppvaknande när han ser hur bönderna hotas, misshandlas och plundras av de holländska sockerbolagen. Han tvingas inse att han måste ta ställning mot de europeiska kolonialherrarna för sitt eget folk och för andra förtryckta nationer i Sydostasien. Han måste bli ett barn av alla folk.

Nå, det här låter kanske inte så upphetsande, kolonialism och frihetskamp, men jag lovar, den här serien är (hittills) helt underbar.

Eftersom jag aldrig skrev om Människornas jord när jag läste den, så lägger jag in den med "baksidestext" här:

Indonesien 1898. Minke kommer från en förnäm javanesisk släkt och rör sig hemtamt bland de holländska kolonisatörerna. Han är intelligent och ambitiös, behärskar deras språk och är skolad i deras tankesätt. Men i det koloniala samhället nekas han samma rättigheter som de vita, gång på gång konfronteras han med dess ramar och begränsningar.

När han blir förälskad i Annelies, dotter till en holländsk affärsman och hans javanesiska konkubin, blir det början till ett uppvaknande. Tack vare Annelies och hennes familj förmår Minke bejaka sin indonesiska identitet och sitt eget folks traditioner, all dess skönhet och möjligheter men också dess grymhet och vrede.