måndag 15 juli 2019

Testamente


Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente. I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne. Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens. Testamente är en familjeroman som inte liknar något annat.

Jag tyckte att Testamente var helt fantastisk - ända till ett par timmar från slutet (17:36 lång) då det började skava lite. Själva testamentet, eller snarare brevet, kändes inte alls trovärdigt. En sådan man skulle aldrig skriva något sådant. Och en del "deckarinslag" kändes inte heller bra. Men sedan rätade den upp sig på slutet igen. I stort sett en jättebra bok med fantastiska personskildringar. Väldigt bra flyt och svår att lägga ifrån sig.

2 kommentarer:

  1. Jag älskade den från början till slut! Troligen årets bästa läsupplevelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den var riktigt bra. Bara det där brevet och Annies besök hos polisen som skavde för min del.

      Radera

Tisdagstrion - Tomtar och andra väsen

  Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord . Veckans tema är: Tomtar och andra väsen i nordisk folktro Det får bli ett inlägg i al...