måndag 23 december 2019

Livet utan masker


I Livet utan masker berättar Maryse Condé med uppfriskande klarhet och stor självkännedom om sitt liv och den makalösa resa hon gjort från Karibien till Frankrike, till västafrikanska länder såsom Guinea, Ghana, Elfenbenskusten och Senegal, under politiskt turbulenta år, och så småningom till USA.

Jaha ja, nu känner jag mig så där hopplöst gnällig och trist, men...

Den här boken är så jäkla illa översatt att jag gav upp efter 50 sidor. Den ingår i utmaningen 3x3, där min avsikt var att läsa tre böcker av Maryse Condé under året, men jag beslutade mig helt sonika för att läsa en annan tredje bok istället, Celanire.

Men så läste jag en artikel där boken togs upp som en av de viktigare under 2010-talet, och beslutade mig för att ge den en ny chans. (Jag skrev om artikeln här)

Översättningen är bedrövlig och på många ställen påminner den mer om en googleöversättning än ett yrkesmannaverk. Lite konstigt, för det är samma person som översatt de tidigare böckerna jag läst av Condé, och jag har inget minne av något konstigt i dem. Framförallt är det en massa syftningsfel, det går inte att översätta rakt av, man måste skriva om.

Medan jag lyssnade kunde jag inte låta bli att sluka Thérèses mor med blicken, som följde med dem för att ta hand om deras tre små barn. 

Medan vi forslades i fullproppade bussar som var nära att ge upp andan körde glänsande Mercedes med vimplar förbi oss som transporterade utstyrda kvinnor täckta med smycken och män som skrytsamt rökte havannacigarrer märkta med deras initialer.

I taket satt en enorm vit porslinskula som var strimmad av lila och röda vener, som liknade en ögonglob...
Vener?

Hur kan man komma undan med något sådant? En del ordval är också väldigt underliga, vener i meningen ovan, till exempel, och...

Dagen innan vi skulle fara tillbaka till Accra var jag nödbedd att följa med Amy och Maya till L'OEil...
Nödbedd?

Och jag blir galen på afrikansk-amerikansk, som förekommer stup i kvarten. Men vad fan, afroamerikansk säger man väl.

Irritationslappar. Och då satte jag ändå inga de första 40 sidorna

Condés språk är också väldigt annorlunda i denna bok. Det känns mer som om hon sitter rakt upp och ner och berättar, än författar - om ni förstår vad jag menar. Ibland går det framåt i en febrig fart, så man knappt hinner med i svängarna.

"Utan masker" är så sant som det är sagt. Inga förskönande omskrivningar här inte, och sanningen är att Maryse Condé inte framstår som någon särdeles sympatisk person. I synnerhet har jag svårt att fördra hur hon, helt medvetet, låter sina barn fara illa när hon förälskar sig i den ena idioten efter den andra och hur lätt hon har för att helt sonika "göra sig av med dem" när de inte passar i hennes planer (inte alltid, men alltför ofta). Jo, hon märker att barnen mår dåligt när hon forslar dem kors och tvärs över Afrika, alla kissar till exempel i sängen, och hon försöker få tag på en barnpsykiater. Men hallå!? Funderat på att ändra ditt eget beteende? Tror du att en psykiater ska kunna trolla bort det du utsätter barnen för?

Hon blir med barn till höger och vänster, trots att hon inte vill, och hävdar att det inte fanns p-piller att tillgå, men i en annan mening talas det om kondomer, så helt omöjligt att skydda sig torde det knappast ha varit.

Och det är mycket: voj, voj, stackars mig, oj vilken otur jag har hela tiden. Rätt mycket självförvållat, skulle jag vilja säga. Är man ensamstående med fyra barn kanske man inte ska satsa på att försöka försörja sig i en håla i Afrika och välja karlar helt urskiljningslöst, utan hålla sig i Frankrike där man kan använda sitt modersmål, har möjlighet till både arbete och studier och dessutom rätt till visst understöd. Om inte annat så för barnens skull.

Jo, jag förstår att det finns en hel del kulturella skillnader här. I många kulturer använder man inte preventivmedel, trots att det finns att tillgå, utan accepterar de barn som händelsevis kommer, trots att man inte ens kan försörja sig själv. Och är barnen "i vägen" så lämpar man över dem på släktingar, och fortsätter köra sitt eget race. Kanske är det ett klass- och i-landsfenomen, detta att så noggrant planera när och hur man får sina barn och att sedan fokusera på deras bästa så länge de bor hemma.

Sammanfattningsvis:
Boken är intressant, men jag är inte imponerad av hur den är skriven/berättad.
Jag är inte imponerad av översättningen. (Ok, det var en eufemism)
Jag är inte imponerad av Condé som person.

Nu är jag klar med min utmaning 3x3.

2 kommentarer:

  1. Jag tror att man i USA både använder ordet Afro-American och African-American.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, fast boken är skriven på franska. Sannolikt heter det så även där, africain-américain, men det är fruktansvärt otympligt på svenska.

      Radera

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...