Målvaktens skräck vid straffspark handlar om montören och före detta målvakten Josef Bloch. Josef feltolkar en förmans gest och tror sig avskedad. Han driver omkring i staden med en växande känsla av att vara förföljd och upplever verkligheten alltmer som ett myller av tecken som alla anspelar på hans situation. Misstänksamheten och svårigheten att rätt tolka tecken plågar honom och de mest harmlösa detaljer laddas med betydelser och blir täcknamn och lösenord, indicium och förföljelse.
Schizotyp man med röriga, minutiöst återgivna tankar i miljöer som är lika detaljerat beskrivna; ett uppräknande av detaljer som inte bildar någon helhet. Så här:
När han tittade ut såg han torgsektorn med en skolbuss. På kaféet såg han till vänster och höger en sektor av väggarna, med en ouppvärmd ugn, på vilken det stod en blombukett, med en klädhängare på andra sidan, på vilken det hängde ett paraply. Han betraktade en annan sektor med jukeboxen, genom vilken en ljuspunkt långsamt vandrade, som sedan blev stående vid det valda numret, därintill cigarrettautomaten (sic!), därpå åter en blombukett; sedan åter en annan sektor med värden bakom disken, öppnande en flaska åt servitrisen som stod bredvid, vilken servitrisen ställde på brickan; och slutligen en sektor av sig själv, hur han hade sträckt ut benen med skornas våta smutsiga tåhättor, därtill den jättelika askkoppen på bordet, därintill en mindre blomvas och det fyllda vinglaset på bordet intill sidobordet, där ingen satt just nu. Synvinkeln ut mot torget motsvarade nästan exakt, vilket han nu då skolbussen hade gått varseblev, en sektor av peststoden på fontänen; där vid bildens kant en sektor av ett cykelställ.
Ja, så maler det på...
Som jag skrev om Camus Främlingen så är det platt, tvådimensionellt och det saknas något. Kanske för att huvudpersonen är uppenbart personlighetsstörd - men å andra sidan var Kort brev... lika platt den.
Som jag skrev om Camus Främlingen så är det platt, tvådimensionellt och det saknas något. Kanske för att huvudpersonen är uppenbart personlighetsstörd - men å andra sidan var Kort brev... lika platt den.
Nää, jag förstår mig inte på Handke. Han är förbålt tråkig, platt och det finns ingenting i hans språk som tilltalar mig. Det är omständligt och helt utan finess. (Böll är omständlig med finess) Nu har litteraturvetaren talat *host*. Men faktiskt, det skulle vara intressant att höra någon litterärt bildad som gillar Handke förklara vad i herrans namn som är grejen med karln. Johannes - som jag inte vet vem han är - kommenterade på mitt förra inlägg om Handke, han kanske?
Bara en Handke kvar att ta sig igenom, men jag ska.
Bara en Handke kvar att ta sig igenom, men jag ska.
Han är inte enkel att förstå sig på. Jag har i alla fall inte lyckats ännu.
SvaraRaderaJag känner mig inte direkt lockad att prova honom när jag läst vad du skriver. Det finns andra nobelpristagare ;)
SvaraRaderaDina inlägg om hans böcker gör så att jag känner att jag har haft rätt i mina tankar om att hans böcker inte är något för mig :)
SvaraRaderaVilken är den tredje boken som står på kö? undrar den nyfikne. Jag är inte helsåld på allt jag läst av Handke, kanske för att inte jag heller är så svag för USA, men har ändå gillat en hel del. (Har läst det mesta i original, så jag vet inte om det är översättningarna som svajar. Eller de behöver inte nödvändigtvis svaja, men PH skriver i en stil som känns helt naturlig på tyska, men som är väldigt … osvensk.) Men om man väntar sig Livfullhet och Inlevelse och tillfällen till Medkänsla av litteratur, så hamnar man ju helt galet, förstås. Det är (medvetet) dysfunktionell litteratur om dysfunktionella människor. Böcker som använder det där omständliga och "platta" som ett värn mot känslorna som måste hållas i schack. Man får hålla utkik efter de små sprickorna i fasaden. Jag har hört många som skällt på "Berättelse om ett liv"/"Wunschloses Unglück" (hur mycket bättre är inte den tyska titeln, men det går ju fan inte att göra snygg svenska av den!) för att de har uppfattat den som kall/hårdhjärtad/stram. Det är den minst av allt, jag tycker den är oerhört gripande, men på författarens strama villkor.
SvaraRadera