Onåd

En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. "Mitt försvar bygger på begärets rättigheter" hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom.

David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids "civiliserade" värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Onåd är en omskakande roman om det nya Sydafrika, ett samhälle där inget är svart eller vitt, där både svarta och vita beter sig illa. Det börjar som en banal historia, men snart upptäcker man att det finns ett märkligt sug i berättelsen. Man läser i ett andetag och med en fascination som bara de allra bästa författarna kan ge oss. 

Jag har inte läst Coetzee förut - när jag tänker efter har jag nog inte läst någon skildring från Sydafrika överhuvudtaget. Jo förresten, van Niekerks Memorandum, men den skildrar inte samhället, inte på samma sätt som den här. Jag kan tycka att jag borde ha lite bättre koll på Sydafrika, jag har ju ändå hört och läst en del, ändå var det rätt chockartat att läsa boken. Ett väldigt, väldigt annorlunda samhälle än det vi lever i. 

Och David Lurie, som sannerligen inte är världens mest sympatiska person, i synnerhet i början framstår han mest som ett riktigt gubbslem, men ju längre in i boken jag kommer desto mer kan jag känna med honom och på sätt och vis beundra honom - trots allt. För naturligtvis är det så; ingen är bara ond, ingen bara god. 

Jag håller med, det finns "ett märkligt sug" i berättelsen.

Den här boken läste jag för Förkovran, under tidigare Nobelpristagare.