Bokhandeln på Riverside Drive

 

Som bekant har jag svårt för feelgood, men jag försöker ändå ge det en chans. Bokhandeln på Riverside Drive ska vara väldigt uppskattad och inte alltför uttalat "feelgoodig", tycker jag mig ha förstått. 

Jag har haft boken nedsparad på Storytel ett bra tag och det är den ljudbokstitel som lottades fram i min utmaning De fyra årstiderna.

Ja... nu har jag läst den (lyssnat på) och  h e r r e  g u d  v i l k e t   j ä v l a  t r a m s. Sorry alla ni som gillar den här och liknande böcker, men för mig är det är skämskudde direkt. Åtminstone en gång i kvarten var jag tvungen att lätta på trycket med att ljudligt utbrista: Åhh vad pinsamt!  Åhh vad tramsigt!  Waah, jag dör!  Nej nej, det är inte sant vad larvigt!

Det är hjärtan som bultar, pirr i magen och ögon som tåras stup i kvarten; klichéer, klichéer och melodrama så långt ögat når. 'Allersroman' kallades det här när jag växte upp och jag läste för all del ett tiotal (max; kanske snarare fem) när jag var i 12, 13-årsåldern. Jag menar verkligen inte att trampa på eller förminska någon, tro mig! Många som älskar det här tycker sannolikt att jag är oerhört barnslig, omogen och känslig när det gäller andra saker. Men faktiskt, jag kan inte förstå hur en vuxen människa kan underhållas av sådant här. Jag vill dock påpeka att jag har en högst älskad, högutbildad, litteraturintresserad svägerska som med god aptit läser den här typen av litteratur när hon är trött och sliten och behöver något lättsamt, men jag förstår det ändå inte. 

Strunt är strunt även om våpet ytligt är förpackat som framgångsrik karriärkvinna (som struntar i att svara när banken ringer för det är jobbigt; visst, heja!) och har en kvot-HBTQ av passande slag som sidekick. Och den snygga karln, med raspig röst, som i början verkar vara helt hopplös är naturligtvis en drömprins och-det-är-ju-det-hela-boken-går-ut-på-hur-hon-vilar-i-hans-starka-armar-och-han-avgudar-henne-och-gör-allt-för-henne-och-har-rufsigt-hår. 

Åhh, varför sa jag inte som det var från början? x 37. Ja, varför sa du inte som det var från början så hade vi sluppit 300 sidors dravel?

Det är inget fel på storyn i sig, Sofi Oksanen har lyckats skriva en av århundradets bästa böcker på grundtemat. Men det finns inga våp i hennes bok och inget melodrama. 

'Våp' är ett bra ord för att beskriva genren. Det borde inte heta feelgoodböcker, det borde heta våplitteratur. Och nej, våpet är inte min kvinna. Jag trodde att vi hade lämnat det idealet till historien för 150 år sedan.

 

Sonja Åkessons dikt beskriver, händelsevis, genren utmärkt väl. Fast hon är ju ironisk.

Nu vet jag i alla fall helt bestämt att  j a g  s k a  i n t e  l ä s a  f e e l g o o d,  d e t  g å r  i n t e! 

Det blir Mma Ramotswe och Karin Brunk Holmqvist när jag vill feela good. De funkar, det är inget kärleksdravel i dem. Och inte de där fasansfulla klyschorna.