En smakebit på søndag

Denna vecka skulle smakebiten utgå från Astrid Terese på Betraktninger, men jag tror att hon har tagit lite sovmorgon :)

Jag har velat lite angående vilken av mina två precis avslutade böcker jag ska citera ur och slutligen bestämt mig för att att välja båda. I synnerhet som värdskapet är norskt och den ena (första) boken känns rätt lokal, eftersom dialogen är skriven på mål.

På långt håll hörde kommissarien masonitdörren stå och slå med monoton envishet i vinden. "De stumma slagen från en själaringning över Norrlands alla ödegårdar". tänkte han domedagspoetiskt. Spettet tyngde på axeln. Den solsvedda näsan sved. Skjortan klibbade på ryggen. Han längtade tillbaka till Stockholm.

Utdraget kommer från den nu i sommar utgivna Myrgöreln. Berättelsen om ett brott. Den utspelar sig i Västerbotten under 50-talet och är skriven av Stig Andersson. Det lär vara hans första roman, han har tidigare givit ut flera diktsamlingar.

"Va hjälp he! De ha som liten betydels' att dem betala bra! Hommlern å småkrypa dö ju lik förbenat! Ja tror int vi vet hur lurad' vi ha blive. Men folke ska ju hava arbeit! I byarn jenna finns fleren som arbeit oppa Skäret! Å protester' man, jer man en bakasträvar." Mannen kisade bort mot den mäktiga skorstenen långt ute vid havet. "Nuförti'n ha vi bilarn' å mopedern' vid snart vareviga förstutrapp. Vi nöj oss int ve vanligheten. Vi jer otacksammen. Men maten jett ju lik förbenat komma borta jorda!"

Myrgörel är det lokala namnet på storspoven.

- - - - - - - - -

Olikt de andra brast hon sönder. Bit för bit. Vänstra underbenet försvann, sedan högra underarmen. Det ena låret, det andra, överarmarna. Torson och till sist huvudet, så att det allra sista som försvann var håret.
Om någon skulle ha kommit dit efteråt hade den mitt i ödsligheten fått se en rektangel byggd av kläder och skor och innanför den en stor sobelpäls och en röd peruk omgiven av diverse små föremål.

"Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken."

Oneiron av finska Laura Lindstedt nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017. Den finns även översatt till bokmål.